Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.
En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.
Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.
Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.
 | ||||
| Målning, skiss, John Constable. Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen. |
Ja, Salonen gör den mycket bra! Tack för tipset!
SvaraRaderaPåmindes om en konsert för några år sedan när Concertgebouw-orkestern var här på besök med Mariss Jansons som dirigent. De spelade Valse triste som extranummer, i en tolkning faktiskt ganska likartad den av Salonen - så som jag minns det. Ett magiskt tillfälle när jag ffg på allvar uppfattade vilken suggestiv kraft som ligger i den musiken, i växlingarna mellan sorg och exaltation, eller "brusten glädje" som du så fint uttrycker det. .
Tack Einar. Alltid bra om en så kunnig som du får något ut av det jag skriver - i anfall av entusiasm.
SvaraRaderaMening med november? Nä ...
SvaraRaderaMen här är mitt blygsamma försök att skapa överlevnad i mörkret.
http://northofswedenphotography.blogspot.se/
Jag tror inte jag lyckades med musiken, förresten. Sidan var lite förvirrande, men jag var trött när jag försökte sent inatt. Hur många minuter in i programmet?
SvaraRaderaDe sista 6 minuterna. Du klickar på liten överföring upptill, då kommer lång överföring fram. Sen drar du musen till slutet av den "randen".
SvaraRaderaJa, skitdålig websida. Vart tog utevcklingen vägen; )
Men jag har nu lyckats åtta ggr. Hej!
Vackert, när jag väl hittade rätt.
SvaraRadera