Blommor blåst åskmoln

Mera blommor, jag kan bara inte låta bli: Plockade nio sibiriska vallmo häromkvällen i det långa ljuset. De växte vid en gammal nedlagd brädgård, stals alltså inte från någon. En gammal nedlagd brädgård är annars en miljö som väcker allt möjligt. Men inte rädsla. Bara en lite skum stämning. Vilka var här? Vad gjorde de? Varför tog det slut? Intill brädgården en tjärn stilla bligande som ett koöga.

I cykelkorgen: Vallmoblom, det sprödaste av allt; med en stängel tunnare än en hårnål, och så de skiraste kronbladen. De står och dansar i mitt köksfönster. Liksom de dansar på den sibiriska tundran.
Utflykt till norra sidan av sjön. De långa istidsskulpterade holmarna, med ömsam ljus sand, svart sten och gula sansdstenstoner. Hittade en Gabbro igen. Min totem-sten. Det fattar väl alla att den är döpt efter mig? Nu tog jag för ovanlighetens skull med mig en klump som såg ut som lava, full med hål, men grön som ärgad koppar. Ligger i köksfönstret. Där räven gick förbi i den eviga dagen klockan ett.

Ute i skogen strök en doft av vilt omkring och varslade om nåt; järv? Jag vet hur räv luktar, men det här var något annat. "Ett sista tror jag på, det vilda" sa Ekelöf. Jag tycker det är en dum devis av en av Sveriges mer kultiverade herrar. Men det är väl så man kompenserar. Annars behöver man inte tro på det vilda. Det är där ändå. Vad man behöver tro på kan vi ta en annan dag. Men jag tycker Gustav Fridolin sa en hel del bra saker i Almedalen. Som jag tittade på bara för att det regnade och blåste.

Dagen mörknade i morse och blev till åskmoln. Regn. Regnbåge. Nu sol över blomsterslänterna och bakom det illande gröna, det blåsvarta molnet. Och så var jag över till Anne-Marie och tittade till det nya fölet. Det är en vecka gammalt, och stoet vakar så att man knappt får röra det. Ni vet hur föl ser ut, så nog om det. Det här är vitt och ljusbrunt. Islandstyp. Man gillar.

Det man däremot inte gillar är reprisen av Skärgårdsdoktorn. Den saknar verkligen varje uns av vildhet. Velour rätt igenom. Alltå: Hur gammal får en serie bli? Kan inte någon vara snäll och klippa om? Allt långsamt är inte Tarkovskij. Ju. Men de långa långsamma stränderna här, och bergens linjer, och de klara vattnen; de kunde passat i en av hans filmer: Spegeln, Solaris. Ljuset. En nedlagd brädgård. Ufostenar.

Bild hämtad från Naturhistoriska Riksmuseets hemsida.