Tolta ängsull bergsbestigning

Hej alla söderboende. Ni som nu sitta i goda 25 grader och grilla eller slöa på verandorna, dricka vin och är allmänt trevliga framåt elva. Här ser ni en som inte bara är trevlig utan dessutom fena på tajming.
Idag bara regnar det. Men igår var alltså den enda dagen på fem som bjöd 20 grader, sol och svag vind. Tusan så fint! Jag min gamla strokade tappra idiot tog cykeln mot fjället, en sträcka på cirka en mil. Som jag bara kan cykla i tre kilometer, sen måste man dra cykeln till fjällets fot och möjligen rulla ner igen. På en knastrande bökig grusväg.

Med två bananer på fickan, samt en chokladkaka och lite bröd steg jag uppåt mot trädgränsen i varm sol. Stannade till för att vila, dricka bäckvatten i handen, sitta ned vid en myr med illgrönt gräs, silvergrön sälg och små brungröna granar.

Upp upp igen. Tills jag äntligen nådde fjället som jag alls inte orkade nå själv, förrra sommaren. Hade glömt hur denna utsikt fyller mig med fullkomlig glädje. Som om jag var född till att bo i en litta stuga vid fjällets fot. Nog har jag några samegener - men så många är de ju inte.

Går förbi vägrenar med tolta och rallarros. Kommer upp där ängarna sluttar i en lång lugn linje ner från bergets fot. Där växer ett styvt gräs och ängsull. Så mycket att ängarna var vita i år. Där rinner bäcken vars vatten smakar järn, särskilt nu när det inte regnat på länge.

Sen tar man de klassiska spångbrädorna och upptäcker att ens balanssinne maxat från 20 till 80, åren efter s. Jag har vandringstav med, och det är bra. Vinden är ljum och lagom, knott blåser bort. Ja, hela svärmar av jag, mig och mitt, blåser bort. Man är liksom genomströmmad av allt det andra. Det stora. Det här är min El Camino, Karin.

Ser ut över dalen nedanför fjället, där myrarna ligger långsträckta, blekgröna, och varje rörelse av en björn eller järv borde synas. Gölarna glimmar i kvällsljuset. De små björkarna klättrar uppåt i sega rörelser, lika skimrande vita som ängsullen. Och jag klättrar uppåt med dem. Inte till toppen av berget. Men till toppen av min förmåga. Jag är tydligen en som inte ger sig. Belöningen: Livets storhet, utan ord och konversationer. Det milsvida landskapet med blånande höjder åt Norge till. Tusen nyanser av grönt i dalar och berg.

Jag vet inte jag - men vad ska man med allt det andra? Samhörighet finns ju här med. På väg nerför fjället, rätt så matt, möter jag en bil. Två kvinnor från grannbyn har varit uppe på en kvällstur och stannar till. "Vi undra vad det va för hurtbulle som va opp och cykla på den här dåligvägen". De ger mig lift tillbaka ner i dalen. Men inte bara det; den ena tar min cykel och cyklar ner den, medan den andra kör mig hem. Därmed slapp jag vara helt utpumpad idag. Så stor hjälpsamhet möter jag bara i Lappland, och på en del andra utsocknes platser i Sverige. Tack Kerstin, och du, den andra, samekvinnan, som jag glömt namnet på. Vi ses igen!

I brist på nytagna bilder repriserar jag toltan från i fjol.