Men till min förvåning fick jag idag ett gott tips från Richard Dawkins i hans TV-serie om livet, döden och fortplantningen. Man ska ju alltid luras att tro att det är det fantastiska vidarebefordrandet av gener som det mesta handlar om. Men det visar sig lite på trots av naturen, och korallernas maxade sexualliv, att en tredjedel av världens hundraåringar är barnlösa, de andra två tredjedelarna har fått barn sent eller fått färre än genomsnittet.
Asså - jag tror ju inte jag blir hundra för det. Men jag satsar på nittio. Pöj, pöj. Jag har så mycket kvar att göra. Minst fem böcker och tillika hinna resa, måla, träffa folk. Fall in love again. Men lika gammal som de äldsta musslorna, 500 år, vill jag inte bli. För det krävs ett tjockare skal.
Här blåsigt, grått och kallt. Uppklarnande mot kvällen. De två fjällflygen ligger kedjade vid bryggan och kunde inte lyfta idag. 25 grader hemma ser jag. Här 15. Men vad tusan. Hemma har jag ju jämt.
Idag vaknade jag dock med visst missmod, eller kanske bara rastlöshet, och fantiserade om vilken plats i vilket land jag skulle välja som en mer sydlig resort före vintern. Lyxproblem, kallas det. Men sen kom solen fram igen och då är ingen plats i världen vackrare än den här.
Igår kväll såg jag Dimmornas kaj på TV. Minns inte att jag sett den förut. Är det möjligt? Med så många år på Cinemateket. I alla fall: Det är en av världens underbaraste filmer. Varför? Den är melodramatisk (dödskyssen), bitvis freudiansk (pistol/phallos), men samtidigt fylld av vardaglig poesi. En story med avvikelsernas charm. Alltså - hur regissören mitt i en scen som handlar om en soldats flykt langar in en alkis, en självmördare, en bortsprungen hund, en presentshop, dess ägare - en lismande fuling, en ung kvinna, föremål för allas åtrå, en avlägset belägen godhjärtad caféägare, ett gäng kriminella, en konstentusiastisk kapten, och var och en av dessa figurer tillåts ta tid, bli förtrogen med åskådaren, göra sitt begränsade liv gällande i tre scener eller tio. Man hinner t.o.m. se Jean Gabin byta skor och knäppa byxor. Det är raka motsatsen till det effektiva klitsch-klatsch-filibombom-berättandet som senare filmindustri ägnar sig åt.
Dimmornas kaj handlar kanske, ytligt sett, som en vek film noir, om mänsklighetens depressiva och cyniska kris efter ett krig, men undersidan handlar om livets egenvärde. Life and life only. Fall in love, ät lite mat, prata med de andra, fly och illa fäkta, och börja om igen. Hjälten dör, men filmens människorespekt består, omsluten av dimmorna. Jag associerar till Dostojevskij som i en av sina romaner låter någon säga/tänka: Meningen med livet är just själva livet. Sån är Marcel Carné som bäst.
Och så minns jag att min pappa gillade Jean Gabin, Michèle Morgan och kanske allra mest: Michel Simon, som gör ett litet underverk med den otäcka lismande affärsmannen. En fuling som väcker medlidande. Femton nyanser av komplikation. Ändå är det fotografiet som är det främsta cineastiska underverket i den här klassikern. Se!
 |
| Regnigt i Le Havre. |
"Dimmornas kaj" har jag sett nån gång för länge sen men minns den dåligt. Kan tänka mig det där svart-vita, det lugna tempot, diset, dimman, Jean Gabins fulsnygga lite buttra ansikte. "Pepe från Marseille" var en annan sån. Dom har nåt visst, dom där gamla franska. "Den stora illusionen" inte att förglömma.
SvaraRaderaEn annan sån där helt oförglömlig svartvit rulle - dock inte fransk - är "Den tredje mannen". Den kan jag se om många gånger.
Men som sagt, jag blir inspirerad att leta efter dom där franska. Får bli nån dag. Långsamheten, lugnet är så långt ifrån så mycket annat i filmväg i dag. Har just varit på bio och sett en fånig film (amerikansk) om trollerier, magicians. När biljakten kom blir jag bara så trött, så trött. Får träsmak i hela kroppen och vrider mig hit och dit. Längtar efter att det ska ta slut. Sett det så många gånger förr. Är nog för gammal för sånt. Dumt att utsätta sig för det.
Och i ditt inlägg gillar jag din ambition att hinna göra mycket mer. Att satsa på nittio. Jag med. Skriva fem böcker... jag blir imponerad, jag har bara gjort en och är inte klar över vad nästa ska handla om. Men inställningen gillar jag.
Försökte kommentera här tidigare men det gick uschligt med uppkopplingen i stugan. Nu i stora staden går det nog bättre. Men snart är jag förhoppningsvis i Hälsingland igen.
Absolut: Tredje mannen är, precis som alla cineaster tycker, en av tidernas bästa filmer. Konsensus, son Stig Larsson brukar kalla´t. Men så är det ju Orson Welles formidabla charm och enigma. Vet ingen annan som kunde bytt roll med honom där.
SvaraRaderaJust nu går en serie om film på TV, kanske nåt för dig. Av de utmärkte Mark Cousins, som bara ibland blir lite kamera-vinkel-nördig och drar igenom saker för fort (för mig alltså). Men en ljuvlig irländsk dialekt har han, och - vet han om det.
Skön resa önskar jag dig.