Varje liten plätt

Det är lite som att segla: att cykla förbi, gå igenom, halvt bortblåst ta sig fram i det här vida landskapet. Den långa linjen av fjäll mellan ett vatten och en himmel som ständigt skiftar. Om jag bodde här uppe skulle jag slå till och bli en alldeles (o)vanlig landskapsmålare. Men just nu har jag inte ens en kamera att belägga mitt seende med. Borde be Gerd att låna mig en del av sina bilder, de nytagna, som är hej vilt vackra. Nu när jag inte hann köpa ny kamera före avresan. Och inte gitte ta med mig den analoga.

Å andra sidan: Hade jag en kamera skulle mina inlägg lätt reduceras till en fotoblogg; och det tror jag inte att jag vill. 
Så  - nu kommer jag inte längre än till detta: Varenda plätt är så älskansvärd att mina ögon aldrig får nog: De runda små strandåsarna täckta av blåbärsris, lingon och kråkris, gul sand under. De långa fina stränderna, stundtals grårosa intill källklart vatten.

Det forsande vattnet mellan två sjöar där jag stannar till för att andas. Den långsträckta grankanten med tunna spiror. Dofterna som når en utan inblandning av avgaser och infantila musikstycken. Fem mils tystnad; den som party-släktet fördärvat i skärgården. Och man kan undra om norrlänningar är ett särskilt ovulgärt folk. Klass har de i alla fall. Här uppe i de nästan klasslösa långa myrarnas land. Där bara skogen är ännu mer hotad än jobben.