Augustikänsla

Ute och går under höga träd. Att komma hem är som att gå in i en exotisk skog. Dessa enorma ekar, almar, lönnar och kastanjer. Häver ur sig stora flaggor av grönska och viftar hit och dit. Högt däruppe där den tjocka stammen tar slut bara rasslar det och rasslar av en tät varaktig nordvästlig vind.

I Lappland går man då och då och ser ned på träden. Här ser man upp. Man är en liten gestalt under träd som liksom flyger parallellt med molnen. Och bildar helt andra rum än i höglandet. Vertikala rum, de som gav upphov till katedraler. Där uppe - och nu blundar jag - är landskapet horisontalt. Panoramat jag levt med i en månad drar ut mig i längdsträckningen; en lång rullande känsla av att Hur Mycket Som Helst Finns. Här är rummet ett moment.

Gräset torrt, vipporna knastrar. Gångstigen full av skit från gässen. Blomningen inte i närheten av den lappländska. Grönskan alltmer förtätad och melankolisk. Alens blad är hårda och torra som papper. Ljuset sjunker tidigare. Skuggorna blir svartare och längre. Dungarna på andra sidan vattnet mörknar. Augustistämning. Och vattnet är tillräckligt varmt för en simtur.

Alla reser hit och dit. Politbyråerna är stängda. Trafiken gles vid utfarterna. Avgaserna skingrar sig, bloggarna torkar, grannarna tystnar. T reser norrut samma dag jag reser söderut. S till Gotland. I på Värmdö. A på Grönland. M i Flen. Und so weiter. Men jag tycker det var skönt att komma hem, med långa linjer i sinnet. Till my hometown.