Stad & folk

Juli och början av augusti är ofta en bra tid i Stockholm. Inte mycket trafik, gott om spejs, en märklig tystnad som bara då och då avbryts av svalornas skrik eller en förbipasserande dunka-dunka-consumer. Man kan bada överallt, sitta ute hur länge som helst, njuta av gator med tre stängda uteserveringar, och den fjärde där det sitter två äldre damer, och den femte, där man ibland känner igen nån.

I fredags gjorde E och jag en badutflykt till den ljumma sjön. Idag var det dags för min sedvanliga kyrkokonsert. Upp till Söder, Maria Magdalena kyrka, som jag inte besökt sen begravningen av min bästa väns mamma för många år sen.
Men nu var det alltså trumpetkonsert: Detta pojkaktigt glada, ibland alltför glada instrument. Men det blev verkligen muntert med variationen från Haydn till Louis Armstrong till Gotländsk sommarnatt, även om jag ibland önskade att jag satt mig längre bak i blåsten.

Sen gick jag hem genom en ännu varm sommarkväll med lång disig skymning över vattnet, förbi Slussen, där jag cirklade runt i serpentinerna, förbi Skeppsbron till Kungsträdgården. I denna stad som alltid tar mig med sin poesi, och sina spontana möten. Kom i samspråk med ett par utanför kyrkan, han hade haft en stroke för elva år sen, och var mycket nöjd med det. Han sa ungefär att han skulle ha arbetat ihjäl sig om han inte fått en s, och att han värderat om sitt liv. Samt att han blivit mera känslig efteråt. Inte mera arg då, som jag, frågade jag. Då vände han på den kuttingen också och menade att det var bra att bli mera arg. Mer sig själv, tror jag han kanske sa.

På Skeppsbron var det några vilda unga män som kom emot mig, just efter att jag långsamt tagit in halva Saltsjön i en enda drömsyn. Men vips fanns där också en Stor Stark som kom till min räddning. Han sa att han jobbade i kriminalvården  och att jag nu hade bästa beskydd. Sen skildes vi före Strömbron. Oskadda förstås.
Vid Kungsans busshållplats samsades jag på en bänk med ett annat par. Hon var stockholmska, men han talade den där ljuveliga lundaskånskan som får svenska språket att flyta lite grann iväg mot Danmark. Småpratet handlade om allt från stadens charm till fjällens, till Smålands, och bluesens och hundens. Som var en labrador.

Det här är grejen med att bo i en storstad, tänker jag. De otippade mötena, flytet. Folk från man vet inte var, och deras hundar, och historier. Och jag märker hur mycket jag gillar det oförutsedda, det man inte planerat, inte bestämt själv. Det till intet förpliktande, som min syrra skulle säga. Just en sån här kväll sitter det fint. När jag fått all lappländsk stillhet. Och när till och med regnstänken är varma.