torsdag 22 augusti 2013
Tjajkovskij - Janine Jansen
Visste jag att jag kunde vara så tagen av Tjajkovskij, svanarnas och baletternas och Onegins, de smäktande känslornas och de slitsamma dramernas kompositör? Nä. Visste inte. Men nu hampade det sig så att jag hörde Janine Jansen spela hans violinkonsert i D-dur i radio för ett tag sen. Och det gick precis som med Mahler. Jag fick inte på mig skorna, kom inte ut genom dörren. Inte förrän JJ spelat klart. Och gett sin energiska och nyanserade tolkning av den gamles verk. Sällan har jag sett en violinist ta så stort och fritt - för musiken frigörande - kommando över både dirigent och orkester som här ovan. En youtube-inspelning med hyfsat bra ljud. För att vara youtube alltså. Jag tänker höra henne live om hon kommer hit. Oavsett vad hon spelar, oavsett vad det kostar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
I yngre dagar var jag misstänksamt och lite snobbigt avvisande mot Tjajkovskij, Rachmaninov och andra s.k. romantiker eller nationalromantiker. Är så inte längre.
SvaraRaderaIngen tvekan om att Tjajkovskij var en mycket stor kompositör. Det som till sist definitivt övertygade mig i mogen ålder var en konsert där dirigenten och en Mahler-symfoni hastigt och lustigt måste bytas ut. Tjajkovskijs Pathétique-symfoni spelades i stället, även det ett verk som du troligen inte heller kan knyta färdigt skorna till om det ges av inspirerade musiker.
De stora "patetiska" melodikerna kommer alltid att komma tillbaka!
Och visst, Janine Jansen spelar här som om musiken verkligen betydde något mer än det vi redan hört hundra gånger förut.
Jansen har spelat många gånger i Stockholm och kommer åter till Stockholms Konserthus 17 och 19 oktober, med Benjamin Brittens Violinkonsert!
Åh, vilken bra information. Britten är inte så tokig han heller.
SvaraRaderaMen du har alldeles rätt om det stora "patetikerna" till vilka man kanske kan räkna Beethoven, Brahms, m fl. Nu är jag ju inte alls lika kunnig som du på det här området. Och senast idag fick jag anledning att revidera ett tidigare påstående om Schubert; vet inte exakt vad det var som spelades, men det var helt ljuvligt (hittar inget bättre adjektiv just nu) både melodiöst och förvånansvärt rytmiskt, dvs eldigt. Jag tror jag förknippat Schubert alltför mkt med någon sorts på en gång suckande och ordningsam musik: Det här var vilt så det förslog. Ingick i dagens "Niagara".