 |
| Klicka för förstoring! |
Loutro, på Kretas sydkust, Europas baksida. Bara Libyiska havet utanför. Hit reste jag en gång, med buss till Hora Sfakion, sen båt till Loutro. En stilla plats, utan vägar, oexploaterad av turistindustrin. Hundar i gränderna, små bord, barn, katter. En inflyttad engelsman som om kvällen kallade på sin katt: Come, pussy, come. Lät ju fint ; )
Här är också enda stället där jag, en bit längre bort vid klipporna, blivit tumlad av havet. Jag gamla kustmänniska och seglare, drogs ut av en kraftig våg, som sögs in mot de grottiga klipporna igen, och ut igen. En stark arm blev min räddare. Annars hade jag kanske flutit iväg mot Tobruk eller Alexandria. Jag känner en som nästan drunknade i de stora vågorna vid Big Sur, ett mycket farligare läge. Men vi lever, vi lever. Be happy!
Underbar bild. Älskar vatten båtar, måsar, men kan inte simma, och bara tanken på att bli tumlad av havet....Är glad dock att det fanns en stark arm för dig. Annars hade vi missat en suverän blogg. :-)
SvaraRaderaTack du, men så farligt var det nog inte. Lite dramatik vill man ju gärna skänka sina läsare, när nu livet ter sig ganska så odramatiskt.
SvaraRaderaJa, när jag ser bilden längtar jag ut från stan igen. Men här är egentligen ljuvligt nu, vatten, måsar, medelhavsvarma simturer.
Visst kan man lära sig simma?
Kära hjärtanes. Loutro - nu blev jag tillbaka slängd till 2003 dâ vi, jag och maken, detaljerat undersökte hela sydkusten dâ han skrev en guide om just denna. Loutro, mkt trevligt stopp.
SvaraRaderaMed vänliga hälsningar - frân hamnen i Santorini. Sammanträffanden, dear!
Ah! Santorini har jag bara bevandrat halva dagar, mellan flyg och båt till/från Naxos. Vacker krater. Och baksidans bruna sand.
SvaraRaderaÖarna. Alla. Bergen. Alla. Haven. Allas.