Hinna, hann, orka

Hann inte träffa H innan han for till Gotland. Orkade inte gå med S på konsert. Hann maila K innan han for till Provence. Har tre personliga mail obesvarade. Har inte hunnit betala räkningen till Lappland. Inte hunnit skaffa nytt presskort. Måste skaffa nytt pass. Glömde att I och V hade födelsedagar. Men A, som också fyllde, var här på middag och fick present, så det blev supernice. Glömde synundersökningen. Kom för sent till fysisk träning. Måste fixa cykellåset. Undrar om jag ska träffa f.d. arbetskamrater nästa vecka. Orka. Hinner jag till lanthuset i juni? Lappland får nog vänta.

Är det här kul att läsa? Kanske inte. Men jag har kikat in hos både Kirsten och Teologen och sett att de skriver listor om vad de måste göra och sen stryker det de gjort. Lustig idé. Men det funkar faktiskt som läsning. Därför att så där har vi det. Det är mänskligt. Det är tillkortakommanden. Har för mig att Anna också brukar blogga de där listorna ibland.

Hur som. Mina listor och mina ofullbordade gärningar och sammankomster och min låga tåga när det gäller att möta alla som gärna vill möta mig, har fortfarande med efterdyningar av stroken att göra. Alltså; ska jag verkligen orka skriva på mitt eget material, samt en del jobb, samt ärenden, städ och mat, så blir det inte så mycket energi över. Medmänniskor får vänta. Jag har inte gått på en enda större tillställning, vernissage, teater eller dans det senaste året. Det jag måste göra tar energi från det jag gärna varit med på. Och i sammanhanget vill jag kasta in en brasklapp angående nuvarande attityder till sjukskrivning och konvalescens: Jag har haft förmånen att möta vettiga människor, men alla har inte den turen.

Stockholm har ett enormt underskott på neurologer. Jag var en lyckans ost som fick komma till efterkoll hos välvilliga experter på Danderyd. Hade jag haft otur hade det blivit direkt till husläkaren. Och husläkaren KAN INTE neurologiska problem. KAN INTE ens de texter om hjärntrötthet som finns i avhandlingar på nätet. Verkar det som. Jag har haft en dust med min husläkare, men på grund av Danderyds neurolog så kom den sent och blev kort. Jag gillar min husläkare. Han har varit en bra person. Men här gick han bet. Att min hjärna har hög IQ och att jag kan formulera mig inför en läkare som en jämlike, är inte detsamma som att jag har full energi. Sorry, baby!

Och jag tänker på alla dem; cancertrötta, artrosvärkande eller lätt strokade, som ska möta den här nya människosynen: Att man inte får vara sjuk, jo mycket sjuk får man va, halvdöd går an, men inte halvfrisk.
För mig handlar det om att dagarna växlar enormt, mellan osedvanlig trötthet, glömska, och plötsliga väldigt utsövda ryck av energi. Då allt ska göras, hinnas, orkas. Jag prioriterar nog ofta, på min fritid, naturen och/eller skrivandet. Samt de allra närmaste då. En och annan exklusiv utställning hinns med. Och musiken som är så vänligt lätt åtkommen har blivit min oöverträffade underhållning, en glädje djupare än förr.

Men skulle jag - vilket jag slogs emot - ha jobbat 3/4-tid som min husläkare ville, så skulle jag inte haft ett liv. Utan kommit hem utschasad, lagt mig spänd, och varit orolig för hur i helvete jag skulle klara det. Det är inte ett sätt att få en fortfarande hjärntrött människa helt frisk. De som kan det här, har berättat. De som sitter i telefon för att få okunniga, sjukkasseunderdåniga läkare, att fatta hur det är för en patient när varje syssla tar dubbel energi. För mig blev det halvtid. Och nu är det snart överstökat.

Småsakerna är värst. Var la jag? Vem skulle jag ringa? Var har jag telefonboken? Hjälp, jag glömde tandläkartiden. Måste köpa ny bandspelare. Är sockret slut? Shit. Nu brände jag vid kastrullen igen. Måste komma ihåg att köpa olivolja. Boka tvättstugan. Vad fan la jag glasögonen. Nee-eej. Badvattnet rann över. Orkar inte diskutera problem. Skiter i konflikter. Gör mig onåbar. Sitter klistrad vid datorn för att bli klar med en intervju, eller en egen text, tills det snurrar i huvudet. Orkar inte heller, efter sex timmars jobb och ärenden och eget skriv, vara kul på kvällen. En och annan långhelg kan det ske, att jag bjuder på mat själv, promenererar i fyrtakt, eller äter ute med någon av mina bästa. Bless those days.

Så där ja. Ingen rolig, ingen charmig blogg idag. Och här bara regnar det. Men vad fan. Jag litar på att ni tycker om mig ändå. Jag gör det. Och hälsar vänfast till dem jag glömt.

Till sist då, musiken: 
Bach, cellosuite no 1. preludium, med Mischa Maisky.

Vägen - unchained.

Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.

PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?

Just som vi satt där och tänkte

How great it must have been.
(av Shaun Tan)

En pingst i Aten

Jag hade gått och strosat i kvarteren vid Monasteraki, gått förbi den ena lilla ortodoxa kyrkan efter den andra, alla stängda. Nu satt jag på en mur mot Agoran och vinglade med benen mellan 2009 och 900 f. Kr.  Eftersom jag varit där inne redan, och uppsökt en av de äldsta bysantinska kyrkorna i Aten; den med en oöverträffat stilig Kristus Pantokrator i kupoltaket, hade jag bestämt mig för att hitta en kyrka som inte var museal, men alla var stängda.

Det hör till saken att jag glömt bort pingsten, efter ett par veckor på resa i området var tiden behagligt utsuddad.  Det var en 30-graders dag, och mycket turister i skuggan av Akropolis. Obeslutsam satte jag mig vid ett bord och beställde in en coca-cola. Den såg ut som om den var influgen direkt från 50-talet och kostade koftan. Men från mitt bord såg jag ruinerna i motljuset. 

Medan jag dricker börjar en klocka ringa. Den ringer ivrigt, klang-kling-klang-kling. Ingen mäktig klocka, men tillräckligt. Turisten dricker ur, reser sig och går i riktning av klockan. Jag kommer till en öppen kyrka.  Agia Irini. Inte bysantinsk, snarare artonhundratal. Folk strömmar in, barn hoppar runt i lackskor och brodyrkjolar, gammelfarmor blir hjälpt från två håll. En rödhårig pojke springer först in, sen ut, sen in i kyrkan igen. Alla har roligt åt honom.

Jag går in och sätter mig på sjätte bänk. Det verkar som om jag är tidig, men folk droppar in en stund och sen är kyrkan full. Ljus överallt, barn överallt. Jag är klädd i en lysande grön sidentunika. Den märks. De grekiska gummorna och damerna intill mig ser mer anspråkslösa ut. Männen hålls på andra sidan gången.  Ibland går någon av dem fram och kysser en Kritusikon, eller en helig Antonius, och mumlar ett par ord.

Prästen tågar in med ett följe av korgossar. Han är svartklädd och har sin arketypiska hatt. Han är stor, med stort skägg och stor utstrålning. Folket börjar sjunga. Prästen står och ser på oss. Jag får en känsla av att han ser den där utrikes damen, som är längre än kvinnorna omkring och dessutom alldeles sidengrön. Under mässan skickar han då och då en bestämd blick mot mig, som för att kolla att jag håller stilen. Fattas bara. Jag inte bara håller stilen, en grumlig blandning av turistisk artighet och katolskt arv, jag blir också mycket rörd. Rader av höga ikoner i en halvtom kyrka där folket mumlande går fram med sina bekymmer och förhoppningar och kysser de stora gestalterna, det rör mig alltid. När prästen kommit in är det något annat. Papan har järnkoll på klassen, han bär fram en ikon som de står i kö för att kyssa. Så inte jag. Där går gränsen för min bacillskräck och min ödmjukhet, på samma gång. 

Efter en stunds lyssning på Kyrie Eleison - som sjungs av mycket unga präster, från två sidor av kyrkan, snabbt, lätt, rituellt – tycker jag att det bästa är över. Man har ju en mage också. Jag gör som den lilla rödhåriga grabben, och många andra, går ut ur kyrkan som jag vill. Där utanför är fortfarande en varm  feststämning. Familjer som pratar med varandra. Jag dröjer en sekund under träden. Den lille rödhårige kommer utrusande ur kyrkan. Får se mig, och börjar springa runt mig i cirklar. Jag skrattar. De andra också. Jag är hans julgran. Ljusgrön. En pingst i Aten.

Falsk djupsinnighet - Del 2

Eftersom jag så fumligt vimsade till texten, trots en bra rubrik, (i förra avsnittet) känner jag mig förpliktad att återvända till själva kärnan av falsk djupsinnighet. Jag gör det med några enkla pedagogiska uppställningar som även folk utan djupsinne kan fatta.

Falskt djupsinne:
1.
Obetydliga utställningar med  långrandiga och överarbetade katalogtexter vari namns nämnande - typ Lacan, Heidegger, Kant och Kristeva - tillför cred. Man ska därmed lockas att tro att till exempel ett konstruerat foto av en tvekönad person är något oerhört stort och att en tung katalog motsvaras av en tung utställning. Ibland är det dock bara en video med en man som suger på ett barns arm. Något vi alla bör stå framstupa inför som vid en ravin av oändliga betydelser.

2.
Långrandiga men käcka texter som analyserar mode, frisyrer, bilmodeller och Tarantinos filmer utifrån postmoderna föreställningar om att allt är lika konstigt och därmed konst. Viss användning av Focault, Derrida, och Paul de Man förekommer. Slavoj Žižek är nog den enda skojiga och därmed acceptabla representanten för det här joxet och hedras därför med en länk.

3.
Långrandiga och detaljerade texter om identitet, blick och kön. Varje sådan text har man läst tre gånger förut och varje gång ska man på krångligaste vis luras att tro att ens identitet liknar en kortlek. Man kan vara vilket kort som helst. Deep shit, för att säga det rent ut. Det funkar inte på mig. I´m so much me, babies. Försök med någon annan.

The good news is: Allt detta är på väg att sippra bort i en värld full av verkliga problem. Ja, hela den falska djupsinnighetseran är nog karakteristisk för låt oss säga tiden mellan 1980 - 2008. Eller så. Någorlunda avslutad. God morgon verkligheten!


(Obs - ej att förväxla med verklighetens- folk-verkligheten).

Mandelblom

Som van Gogh såg den.
Och: Bara det hur han lägger den där röda linjen just där den ligger. Samt det limegula i förgrunden. Och utan de exaktheterna...?

Falsk djupsinnighet

Falsk djupsinnighet är just precis vad man slipper hos barn. De har ingen respekt för högtidligheter, pomp and circumstance, heller. Som nu prinsessan Estelle som passade på att gäspa åt hovpredikanten. Han sa något oändligt vackert, barnet var omgivet av oändligt vackra kläder, dito leenden, skor, miniväskor och välklädda herrar. Fattade inte galoppen. Såg ner i golvet. Verkade stundtals uppmärksam - men på vad? Ljuset som föll in i slottskapellet, mammas knä, solkatter på golvet? Sen satt det lilla barnet och höll sig själv i handen. Det var ett ögonblick av igenkänning från länge sen. Hur man som mycket litet barn höll sig själv i handen. Det såg faktiskt ut som om hon knäppte dem vid själva dopritualen. Men det var bara ett sätt att vara hemma hos sig själv. Tror jag.

Undrar vad hon tänkte? Att det var för mycket alltsammans? Inte kan man efter några månader ta in alla hattarna och skorna och psalmerna och ordensbandet och hela det kungliga tjotafräset. Det måste vara som att landa bland hottentotter eller tuareger. Men den skillnaden att dans och sång kan vara lättare att begripa än omständliga ritualer. Kanske gillade hon psalmerna. Och blev sömnig av pompan.

Kulturell pompa är förstås något helt annat. Den där stirriga avundens intellektualism som Lars Gustafsson skriver om här, och som är bland det mest livlösa som finns. Vi har sett nog av den, vi håller oss undan. Hellre då ett barndop, vilket som helst. Finns inget rum hos mig för någon snedtänd antirojalism inför familjelyckan. Men heller inget utrymme för någon überromantisk jättefeeling. Det som är problemet med kungliga familjer numera; att varenda del av deras liv utgör ett avsnitt i PR-maskinen: Födelse, dop, förlovning, bröllop, fler födelser, fler dop, ännu ett bröllop, gör att Man merkt die Absicht, und man ist  - irgendwie - verstimmt.
Av alla livets digniteter är det bara döden som fattas i berättelsen. Den passar inte i någon PR. Jo, kanske till begravningen. Statsbegravningen - från Oscar II till, ja, nästa gång. Men Strindberg fick ju nästan lika fin skjuts in i Efterlivet, som man säger i England.

Önskar Estelle lycka till. Som vilket annat barn som helst som vet att hålla sig själv i handen när det blir för märkvärdigt. Och underligt. Gäsp. 
Utan att vara det minsta makaber, så här i vårnatten, tror jag att jag helt lakoniskt och utan djupsinne avslutar med allas vår avslutning: Chopin.
Sen, alldeles strax, ska vi börja sjunga sommarpsalmer igen. Gå ut min själ. Jag lovar. 

Bild: Helene Schjerfbeck (1862-1946): En liten flickas nacke. Årtal okänt.

Nattgalen

Nej, det finns inget ekivokt i rubriken, om nu någon hade hoppats det (till exempel jag). Det handlar om reguljära ting. Som att jag mötte tyskan på promenaden och hon sa att hon var så tacksam att näktergalen placerat om sig i år; förra året praktiskt taget bodde den utanför hennes fönster i den lilla sjuttonhundratalskåken och väckte henne kväll såväl som morgon. Hon höll på att bli nattgalen.

I år har jag själv bara hört den två gånger, och drillen kom från prinsessan Estelles udde. Jag gissar att näktergalen och små små prinsessor har något gemensamt: Som att de båda hör hemma i sagan. Ni vet den där pippin som Kejsaren av Kina ville ha i sin bur - eller hur den nu var,  i HC Andersens saga.

Själv tycker jag det är okej att bli en smula nattgalen. Jag har bohemiska tider som passar fint ihop med att höra koltrasten både klockan elva och klockan tre. Det är jag som måste bättra mig, inte fåglarna.

Svalorna har kommit. De skriker på hög höjd över gården och allt är som förr. Det gör mig ganska lycklig. Ytterligare saker som kommit: Syrenerna har slagit ut, jag har sett den första getramsen, de första buskpionerna, den första myggan, äppel och päron blommar, sjöfåglarna vaktar ägg, och kamphundarna är äntligen kopplade. På gården har en synnerligen förtjänstfull medlem av bostadsrättsföreningen planterat både vinka (mitt förslag), aklejor, bambu, liljekonvalj, ormbunkar, samt en del annat som jag ska hitta namnen på allteftersom  de visar sig.

Så, en summering av läget: Vackert. Och; jag tränar. Det är en daggalenskap. Bra sådan.

Samtal med Per Kirkeby

Min intervju med Per Kirkeby finns nu på björnstrand backwater.

Här en del av texten:

Träd, jord och ikoniskt guldgult flyttas runt i hans måleri, ibland sammanvävt med figurativa prototyper; seriebilder, tidningsfoton, eller bysantinska gestalter. Berg och stenar, som etsat sig fast i hans hjärna under tiden som geolog på Grönland, bidrar till arkitektoniken. Och formen, som i Kirkebys måleri fick ett lavautbrott under det tidiga sjuttiotalet, har senare fått en mer klassisk tyngd. Färgerna lever i ett gränslandskap, som dimma över mossa, som mögel på en stubbe. Byggmaterialet ”luktar”, och stämningen i bilderna är uråldrigt djup nere, i något lager, jordiskt eller undermedvetet. Det finns mycket sex där nere. Jorden har kropp och kroppen har öppningar. Gap och rörledningar. Här och var tecknas konkreta livstecken; falliska trädstammar, gräs och svamp: Hållplatser i den stora strömmen.
(---)
I essäboken Bravura skriver Kirkeby på ett ställe: ”Man kan måla sig ut över alla kanter”. Jag frågar honom om det var så hans konstnärliga frihetsdröm såg ut.

-                 - Frihet…vet jag inte. Men det stämmer med att jag har trott att jag kunde måla mig till ett liv, och måleriet var mitt sätt att stå ut med det här livet.

-               -   ”Kanterna” handlar väl om det vanliga livets begränsningar?

   -     Ja, eller så handlar det om din rädslas begränsningar. Alla har ju en grundläggande rädsla. Och man måste lära sig att acceptera att rädslan sätter gränser för en. Men ska du göra bra konst går du en liten bit utanför de gränserna, och just där händer det något. Du är medveten om den där klossen av rädsla, och prövar gränserna lite i taget. Men om du går åt andra hållet, och försöker pressa på mer och mer, då springer du ifrån det. Och då blir det inte så bra.
 

Uden titel, 1995

Uden titel, 1991


  

Temperament och politik

Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.

Jag måste bättra mig. Ni med.

----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.

Onyttigdagen

Jag älskar de här dagarna. Vakna med sol. Utan att äta frukost sätta sig vid datorn och skriva ned den text man haft i huvudet under några dagar. En liten bit av en bok. Sen frukost. Sen sola i fönstret. Sen promenad bland utslagen vit blom.
Kastanjen på gården slår ut tre, nej fyra, nej åtta av sina vita små blommor i kolven. Det går att se det med blotta ögat, det går för fort. Kära vår, stanna lite. Hägg och syren, sansa er.

Förra veckan var det mycket vänner, den här är det tomt. Jag gillar det, för tillfället. Tom tid behövs när man ska både läsa och skriva. Onyttigt. Läser Tony Judt och Dante parallellt. Ingetdera en Komedi. Men i Dantes Universum har alla skurkarna, mördarna, de furstliga ligisterna och de svekfulla makthavarna fått sitt straff. Sådan är Den Gudomliga Komedin. I Judts Universum laborerar samma skurkar vidare med sin legala och halvlegala kriminalitet. Det låter som en skröna, men konsten att manipulera ut resurser ur samhället är enorm, och inte bara killen som jobbade med SIDA-projektet i Estland har lagt miljoner i sina egna fickor. Det är legio. I Den Djävulska Komedin.

Nu lämnar vi det, men jag anbefaller varmt läsningen av Judts bok: Illa far landet. För att kunna vila måste man kunna vaka. Ingen är vaksammare på vad som skett och sker just nu än Judt. Och att han skrev den här boken på sin dödsbädd gör den inte mindre allvarsam. Som skrivare tänker man ofelbart: Vad var det nu jag skulle säga innan jag dör?

Men innan dess vilodag, och en onyttig stund: Så som Ingrid Sjöstrand beskriver det, i en dikt jag hittade på Leonardos blogg

Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör någonting
onyttigt.

Målning av William BlamireYoung. Lekande sällskap i månsken. Klicka för förstoring.

Barndomstrakt

Jag rör mig i den gamla axeln Odengatan - Sveavägen. Kommer ut från en stunds träning och fäster blicken vid Observatoriekullen som nu är innerligt grön. Passerar det lilla blomstertorget mellan Biblioteket och tidningsannexet, och går vidare förbi  den gamla plaskdammen. En rektangel förr fylld med vatten, nu torrlagd och en plats för skejtare. Pilarna runt dammen är nyutsprugna, som ett limegrönt regn av små löv.

Inte långt från Stadsbibliotekets stora entré finns en konstgjord bit natur. Möjligen inspirerad av japanerna. Förr var där ett litet vattenfall som forsade ner över stora runda stenbumlingar, förbi säv säv susa, och ner till vita kallor och andra vattenälskande växter. När jag var liten hade jag en särskild feeling för det där lilla landskapet. Allt fanns liksom i det kvarteret; bildningens stora Asplundhus, skridskor om vintern, och den konstgjorda bäcken på våren. Nu är det mest lite vass kvar av minilandskapet.

Jag står i skuggan av Observatoriekullen och tar in våren. I den branta backen under Kentauren hasade vi upp och ner som sjuåringar, pojkarna och jag. En brant som jag inte skulle vågat mig på igen ens för trettio år sen. Den är fortfarande avskalad där ungarna hasat sig ner, men längst ner vid kanten av backen har den Goda Staden planterat en lång linje av kaprifol.  Detta plejs är fint. Så fint att jag kan stå där många år senare och gilla min barndom.

På Sveavägen gick jag en gång i samma sol som idag och höll min pappa i handen. Vi skulle köpa begagnade bambustolar till sommarhuset. Vi var på uppdrag för familjens väl. Och muntra. Jag minns en särskild sexårsstämning. Det fanns inte ett hot i världen som vi inte kunde övervinna, pappa och jag.
Om vintrarna satt jag av en hel del tid på biblioteket, och ännu tidigare på sagostunderna i rummet med Nils Dardels målning av John Blund. Om vintern åkte jag och mina syrror skridskor tills vi var stelfrusna om fötter och händer. Då gick man in i värmestugan, slickade på sina isiga vantar, tryckte i gemenskapen och hörde ordet kuk för första gången. Sen gick man hem och drack choklad.

Hundra år senare går jag här och ser mig själv som liten. Fan vad man höll på. Och katade runt och var med överallt. Det enda jag inte var med på, och bestämt motsatte mig, var den artificiella samvaron i ett litet barnghetto nära Handelshögskolan. Jag hittade ingenting där som intresserade mig. Jag var fem år och sa till mamma att den sortens barnkrubba inte var nåt för mig. Hon lyssnade. Det var en bra grej med henne: Att hon hade respekt för barnets känsla. Jag gick aldrig dit mer.

Idag känner jag en sorts mild lycka när jag passerar här. Det finns fyra axlar av minnen och två axlar historia. Minnen från barndomens intressen, minnen från ungdom vid Stockholms kårhus. I Gaudeamus skrev jag en av mina första artiklar. Och där i trakterna fanns också Galleri Observatorium där många av tidens unga konstnärer ställde ut. Både kåren och galleriet var intensiva sambandscentraler. Kan man kalla det.

Sen fanns den andra axeln, den historiskt politiska. I ena änden av Odengatans sträckning bodde pappas halvsyster med sin enormt trevliga man, Torsten Vinell, envoyé i Berlin och senare VD för exportföreningen. Kanske vår mest konservativa bekantskapskrets. Faster Greta hade ett brunt och ett blått öga och betedde sig oerhört förtätat överklassigt även när man mötte henne på spårvagnen. Det stod en aura av blå kontroll omkring henne som jag fann  fascinerande. I andra änden av Odengatan, i Engelbrekts församling, hade pappa vuxit upp med piga och allt, men flyttat hemifrån så snabbt han kunde för att rå sig själv. Vi hade också pigor. Men det var inget märkvärdigt på den tiden, efter kriget, när tyska flickor behövde jobb i Sverige.

Den andra axeln, Sveavägens, var vildare. I ena riktningen Brunnsvikens isar om vintern, skidåkning och skridskor, och långpromenader i familjär sportsanda. Men där låg också Vanadislunden med ungar som var råa i käften och drog otäcka berättelser om Vad Som Kunde Hända Bakom Kyrkan: Det var ett visst gäng som skar upp vid nagelbanden och hällde salt i såren. Ingenting har senare bekräftat dessa rykten. Det säger bara något om barns otäckhet. Men jag gick inte ofta dit, hade väl redan då en grundläggande självbevarelsdrift.

I Sveavägens andra riktning fanns Hötorget, med de nya skraporna, och ett fik som jag glömt namnet på där vi något senare alltid satt och glodde på varann, sjuttonårspojkarna och brudarna. Ännu lite senare var ABF-huset en plats att räkna med för konstkurser och jazzmusik. Jazzen blev inget stort kapitel, fast jag hann höra Monica Zetterlund. Men när Hansson och Karlsson spelade där var redan en annan tid på G. Rödare. Med mera.

Tänk att allt fanns så nära. Och att man fritt kunde ta för sig. Jag håller inte med Hjalmar Söderberg om att det var för jävligt att vara ung. Det var det inte. Man flöt liksom omkring i ett osmotiskt tillstånd av intryck och övermod, osäkerhet och lust att pröva allt. Nu grönskar pilarna på samma plats och jag börjar om igen. Stryker som en katt intill det som var ett första stycke oplanerat liv, öppet för alla möjligheter.

På vägen hem går jag förbi en bänk där två 50-bastare solar sig och tar varsin öl. Den ena:
- Du, jag köpte din bok!
Jag tittar lite snett tillbaka:
- Det måste varit länge sen.
- Nä, jag köpte den nu.
- Du tar nog fel. Men tack ändå.
- Den om han FN-killen.
- Nä, det var inte jag.

Jag går vidare och undrar över vilken FN-kille som någon (lik mig) skrivit om. Men "Du jag köpte din bok" tar jag som ett gott omen. Liksom det faktum att en fågel skiter på min kappärm. Men senare, vid Odenplan, ser jag en överkörd duva ligga platt tryckt mot gatan. Den ser ut som en egyptisk relief i asfalten. Vingarna perfekt utbredda som en ljusgrå solfjäder. Det är bara jag som ser den. Alla andra rusar på grönt ljus. Tur att man inte är vidskeplig.
 
-------------------------------------------------------------------------

PS: Undrar vad ordet trakt kommer ifrån? Ska jag googla eller ska ni hojta?
Tillägg: Har googlat: Trakt kommer från latinets Tractus  = dragning, sträckning, nejd.

Var kommer alla busschaufförer ifrån?

Ja, ni vet, de där busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena som Fredrik Reinfeldt alltid stöter samman med när han kommer hem från Bryssel, och som ofelbart och liksom alldeles spontant talar om för honom hur glada de är över sina trehundra spänn mer i månaden, trots att samma summa motsvarar höjd A-kasse-avgift, och inte inkluderar höjda Allt Annat.

I kvällens partiledardebatt var de där busschaufförerna aktuella igen. Samt sjukvårdsbiträdena, samt några unga livsmedelsarbetare på ICA som var så nöjda med, vad-det-nu-var de var nöjda med. KD-Göran och M-Fredrik hade i alla fall träffat dem, alla tre. Gamla mammor och hur de blev tvättade eller inte tvättade var också med, både till höger och till vänster. Men ursäkta mig; jag blir ändå mest förbryllad av de stora elefanternas - till höger - ständiga referenser till det arbetande folket och deras tacksamhet. Man baxnar: Antingen är det arbetande folket ett blåögt gäng, i blåställ eller städkläder eller tjocka brillor, whatever, eller så räcker det med de där tjugo styckna per år som de höga herrarna träffar. Och hämtar all sin folkliga cred ifrån.

Inte var det heller särskilt upphetsande att se en trygg men defensiv Stefan Löfven mota en arrogant men hundögd Reinfeldt i grind. Jag tycker nog den egendomligt coole Gustav Fridolin, med sin blandning av engagemang och distans, höll fortet bäst. Samt att den rejälaste repliken var Jonas Sjöstedts: "Ni har sett till att ge till rika män och ta från fattiga kvinnor". Inte för att han i övrigt var så fängslande, men där fick han ju rent statistiskt hammaren på rätt spik. Miljardärerna - majoriteten män -  får någon miljon över av skattesänkningar, och de alltid lika tacksamma busschaufförerna och sjukvårdsbiträdena och författarna någon eller några tusenlappar om året. Som sen försvinner i höjda sjukvårdsavgifter, höjda dagisavgifter, höjd hyra. Medan bonusmiljardärerna i "VÅRD och OMSORG" kommer undan med sina ur Sverige utsugna miljoner, motsvarande skatteintäkter på 8 miljarder om året, på tio år 80 miljarder, på 20 år 160 miljarder. Vad räcker det till? Tips: En väl fungerande järnväg!

Det tycker jag Stefan Löfven ska ta i beaktande nästa gång det högra "arbetarpartiet" talar om realistiska budgetar. Skillnaden mellan s.k. sosseslöseri och moddeslöseri ligger nånstans där; att en cancerpatient och en med eftervård för hjärtinfarkt kan få längre tid på sig att bli människa igen, om sossarna får slösa, och att en redan djävulskt rik får chansen att sopa mattan med utförsåld statlig egendom, om moddarna får slösa.

Sälja billigt till de rika som säljer vidare halvdyrt till andra rika som säljer vidare svindyrt, ur ett Kapital (hus, skolor, sjukhus, förskolor) som en gång var samhällets? Moderat ekonomi ser ut ungefär som värsta sortens bostadsrättsförening; alla tjänar pengar på att skyla över felen, sälja dyrt och sticka innan det märks. Efterlämnande rinnande avlopp och felbyggda golv till andra att leva med och betala reparationerna för.

Att en vinst på 19 miljoner gjordes på Serafens sjukhus, vid en försäljning där Stockholms stad (under Moddarnas regering) fick in 700.000. är en sån liten bostadstrip. Sex snabba läkare betalar för ett sjukhus mindre än för en etta på 22 kvm. Multiplicera den affären några tusen gånger: Se där kan man tala om en budget i slöseriets tecken. Men för vad? Och för vem? Och hur länge?

(Obs: Frågorna är retoriska).


Här en länk till ett besläktat inlägg på Den Blinde Argus.
Och här ett alldeles utmärkt citat från John Maynard Keynes:
Capitalism is the astounding belief that the most wickedest of men will do the most wickedest of things for the greatest good of everyone.

Pausgrodorna hälsar...

Ja, det blir en liten paus här, känner jag. Mera gräs, mindre ord, mera liv, mindre mord, mera kvack, mindre snack. Nu hoppar jag ut i det ljusaste gröna bland pilträd och vänner och firar ljuset. Och avslutar denna snutt med Mullvadens ord  - ur Det susar i säven - till alla er som vill skriva något inifrån kommande, poesi eller ej.

"It's quite a long time since you did any poetry,' he remarked. `You might have a try at it this evening, instead of -- well, brooding over things so much. I've an idea that you'll feel a lot better when you've got something jotted down -- if it's only just the rhymes."

(Klicka för förstoring, grodorna är jättefina, och jag vet inte var de kommer ifrån...men just nu närmast från Kanada)

Come she will

Jag räknar till elva lyftkranar vid tullarna. Höga spöken som liknar underliga insekter, spretiga och sprötiga. Går man rakt under dem blir man – i alla fall jag – lite orolig för den där tunga motvikten som är monterad i baken av insekten. Kompakta cementsäckar ser det ut som. Sånt ingen vill ha i huvudet.

Jag skyndar mig lite när jag går under dem medan de rör på sig. Ja, allt som bullrar och skräpar och skorrar och gnisslar och styrs av andra vill jag bara förbi. Gränsen till en stad är som gränsen till ett samhälle; man ser vad det handlar om, och inte är det gående kvinnor, män eller barn.  Men ovanför Karolinska sjukhuset ligger en helikopter och flapprar, avvaktar sin tur på landningsplattan, väntar på att rädda liv. 

Utanför tullarnas barriärer av byggjoks och fartdårar, händer andra saker. Måsarna, till exempel. Att de nu skriker över vattnet igen. Att vattnet är alldeles blått liksom himlen, och att fyra syskonsvanar rör sig graciöst över vattenytan. Att backarna står fulla med vit och blå scilla och att den lilla ynka Tibastbusken, som redan fått sin story här, fortfarande blommar, om än på sista versen.

Körsbärsträdens knoppar är som små vilda kulor. Häggen viftar med spetsiga knoppar: om-en-vecka, om-en- vecka. Under de gamla ekarna katar sig de små vitsipporna fram, men det är ännu långt till det man kallar mattor. Solen är röd. Stranden är blek av gammelvass. Blek är också jag.

Sydlig vind. Det går att knäppa upp kappan. Sitta ner på en bänk. Resa sig och bländas av att marken är grön. Den är grön. Grön. Grön. Grön. April – come she will. Men det var en fan så vintrig April i Uppland år. Och i Lappland bara snöar det. Tyst. Så tyst.



För omväxlings skull: Simon and Garfunkel. Hur gulligt som helst.
Och här en av alla tiders bästa poplåtar. "It´s just a springclean for the may-queen..." 
Men det bästa börjar först efter sex minuter, är det inte alltid så, eller ungefär så?

Har man tagit fan i båten…

Så får man ro honom iland? Eller måste man det?

Jag känner mig djupt besvärad och illamående varje gång jag ser Anders Breivik äntra rätten med nazihälsning och sedan hålla ansiktet på plats som om allt det andra inte riktigt finns. Han ser ut som en uppstoppad broiler. En enda gång faller detta ansikte i gråt; Det är vid visningen av hans manifest och – gissar jag – honom själv i soldatkostym. Man förstår att han gråter över sig själv, sin dröm, sitt misslyckande, fängslandet. De andra – de 77 döda – har hela tiden bara varit staffagefigurer i hans pjäs om sig själv. Medan sextio ungdomar låg och dog satt han, i första polisförhören, och pillade på ett skärsår i fingret som helt upptog honom.

Norsk rätt och norsk juridisk artighet tillåter honom nu att berätta vidare om sina ”motiv”, hans verklighetsförvrängda skäl till de bestialiska morden. Jag är inte säker på att det är helt okej, eftersom han får orimligt mycket mediatid över hela världen och möjligen väcker en hel del björnar som halvsover.

Men jag kan ha fel: Den norska inställningen har hela tiden varit – att nu ska vi visa världen och nationen hur en riktig demokrati fungerar: Alla ska bli hörda, alla ska kunna redogöra för sin uppfattning. På så sätt agerar man lite som i judo – låter den andre ”pågå” tills han faller på eget grepp.
Det är nog enda vägen. Men då blir nästa steg: Hur rapporterar journalisterna om det här? I TV 4 News häromkvällen satt en kvinnlig juridikjournalist och redogjorde ganska så i detalj om Breiviks tankebanor, hon liksom bara repeterade hans utsagor, utan särskild kommentar eller distans eller försök till analys. DET var obehagligt. Jag tror naturligtvis inte att hon sympatiserar med den norske terroristen, men att låta neutral är också en sorts evigt maskhållande juridisk attityd. I praktiken betyder det att en mördares tankebanor får föras fram om och om igen. På elementär tittarnivå blir det en strid ström av (inte så) subliminala budskap.

Har han väntat på det här? Ja, självklart. Rättssalen är en del av hans planerade uppmärksamhets-trip. Det är den gamla vanliga visan: Kan man inte bli älskad, kan man alltid bli farlig. Kan man inte älska kan man alltid skrämmas. Nu skrämmer han de facto Norges invandrare och andra grupper med sina idiotier om att "andra väntar på att slå till", och med sitt misch-masch av korsriddar-romantik och terrorist-imitation; detta misch-masch som dagligen ska kommenteras av alla från kristna kyrkoherdar till rättspsykiatriska proffs. Det är ett eländigt och delvis tjatigt skådespel. Och jag – som hela tiden vänt bort ansiktet, som på ett väldigt enkelt och instinktivt plan tycker att han ska ha livstid bums, så att han aldrig kan göra något ont mer – kan ändå märka hur jag trots mitt förakt, långsamt nyanserar min uppfattning. Där kommer det mänskliga in: Vem är den här tokiga ”pojken”? Vad har han gått igenom? Varför vill han alls inte träffa sin mamma? Varför blev pappan så tidigt utraderad? Varför var han alltid så ensam? Det är på allvar frågan om psykologi som inte går att hoppa över - och som, rätt förstådd och brukad, skulle kunna befria honom från monstret i hans huvud. Men det behöver jag nog inte understryka.

Kan det vara så – som en svensk psykiater tolkat det – att AB lider av en speciell hjärnskada? (Hade Hitler och Idi Amin och Nero samma skada undrar man då?) Och om inte den skadan är relevant – så har han ju ändå helt klart vuxit upp till en psykopat. Det är inte detsamma som att han varit psykotisk. Det psykologerna enats om är att han har grandiosa och verklighetsfrämmande föreställningar. Det jag själv kan se med blotta ögat är att han har tjocka lager med försvarsmekanismer. Det har många människor utan att vara farliga, men hos AB kan de fungera som förstärkning av hans paranoida ideologi. Rigida försvar – i psykologisk mening – uppstår ofta hos en människa som inte får tidiga gensvar på sina känslor, som tidigt vänjer sig vid att sätta upp en mur omkring sig. Kontakten med det egna känslolivet stängs av och kvar står en ihålig tennsoldat med huvudet fullt av konstiga idéer. Om den intellektuella apparaten då får tag i något så storartat som ett manifest, är dramat snart igång (Det här gäller ju allmänt och inte bara för AB) – han blir huvudroll i sin egen världsbild och kan fortsätta fly från allt som inte stämmer med den.

I rätten, eller senare, kommer det psykiska försvaret långsamt att rasa, tror och hoppas jag. Kanske vet de som har hand om honom att ett sammanbrott kommer, och vill låta honom tala färdigt, under en begränsad tid. Den Otäcke står där och mal sina teser, och samtidigt faller masken långsamt och man tänker: Herregud, vilket förvuxet gammalt sjukt barn han är. Stackars sate, som så djävulskt förintade 77 människors liv, och förstörde sitt eget.
Men jag tror vi kan få vänta länge på att han ska gråta över verkliga ting och verklig sorg. Till dess önskar jag att fascinationen sjunker en smula, hos mig själv, och all världens journalister. Anders Breivik är helt klart en skadskjuten typ; men det finns alltför många av den sorten, extremistanslutna eller ej. Press och annan media borde passa sig noga, och inte bidra till att pladdrigt vidarebefordra tankemonster från en känslokall kontrollfreak med storhetsvansinne.

---------------------------------------

Och här i juli 2011, en första reaktion på tragedin.

Musikens makt - Jaqueline du Pré

Eftersom jag alltid blir lite torr i munnen när jag dragit igenom dagspolitiken, vill jag genast bättra läget för Min Själ, med musik stor som ett vattendrag. (Min Själ är inte ironisk, det är bara min Persona som är det).

Just det här stycket har jag länkat till tidigare på Argus, men allt gott gör man minst två gånger - och, kan ni tänka er, denna (av ren självbevarelsedrift) otekniska människa har lärt sig knepet med att klistra in hela you-tube-klippet, a.k.a. apornas evolution!

Och så då, helt gratis, detta fantastiska (ja, jag hittar inget märkvärdigare adjektiv) cellostycke - som alltid väcker samma kärlek i mitt tillfälligtvis jättestora hjärta (obs; ingen ironi och ingen som helst självironi).

Anders Borg – lite nervös?

Det är något naivt med politiker, alla kategorier. När det grå bra för dem ser de ut att vara lyckligt gifta med sin klubb, ständigt påhejade för sin potens. När det går sämre börjar de plötsligt se ut som om de ligger i skilsmässa eller har haft ett par enorma weekend-gräl.

Sålunda nu Anders Borg. Visst har vi, oavsett partitillhörighet, vant oss att se honom som en fryntlig typ, vandrande med fötterna utåt, bärande på vårproppen, hyggligt leende, vilket kommer att ske om ett tag igen. Redan när han kom bärande på höstproppen blev det sagt att det - ack så storstilat - ska delas ut 800 extra miljoner till upprustning av järnvägarna. Visserligen småpengar i förhållande till de skriande behoven, och i förhållande till de bortslösade budgetmedel som riskkapitalismens obetalda skatter medför. Men ändå – Borg har framstått som en trygg kille, smått modern, med sin hästsvans typ datanörd eller studiomusiker.

För två år sedan gjorde både han och Mats Odell ett par utspel med anledning av bankkrisen: Bankerna borde få nya regler; chefsbonusarna var orimligt giriga. Borg sa det med viss attack. Mats Odell lät som om han hittat ett darrigt predikoämne. Båda red på en folkopinion i kölvattnet av krisen 2008. Och hur blev det? Det blev ökat stöd till bankerna och ständigt högre bonusar. Parallellt med ständigt lägre ränta på inlånade pengar; dvs våra besparingar. Parallellt med att bankerna via lånekarusellen inkorporerat halva Norrmalm och Östermalm (bara i Stockholm då). Man tackar Gud att man inte har några lån. Inte en spänn faktiskt.

I följderna av nästa kris, nu alltså, har folk i allmänhet börjat undra hur det går ihop här i världen. Med somligas absoluta skattebefrielse och andras 29% på varenda arbetad hundring. Svaret är att det går inte ihop, varken här eller i USA eller i Grekland. Anders Borg vet det, och såg plötsligt en ärlig möjlighet att höja sin popularitet samtidigt som han lät sin ekonomiska moral växa ett par grader: Han ville få riskkapitalister och storföretagare att betala normal skatt i Sverige. Att sluta ”fiffla” med avskrivningar och omskrivningar och nedskrivningar, och allt vad de gör för att deras miljardföretag ska undgå skatt i det land där de producerar, gör förtjänst på arbetare och mellanchefer, samt omsätter sitt råkapital. Anders Borg ville – äntligen – att storföretagen skulle synas i sömmarna och fås att betala en rimlig skatt på sina miljardförtjänster. Och vad händer: Sveriges ledande företagare går samman i en Stackars-Oss-Grupp och säger – som de sagt i minst trettio år – att ”hur ska det då bli med investeringarna i Sverige? Näe va styggt. Vojne, vojne, det kommer inte att gå bra”.
PRECIS vad de alltid stönat om, SAMTIDIGT som de klurat undan mer och mer av de för miljardföretag rimliga skatterna, och lagt sina bortfifflade pengar i skatteparadisen Jersey, Schweiz etc. - ja, ni borde kunna det här nu:- I STÄLLET FÖR ATT INVESTERA DEM I SVERIGE.

Sveriges storföretagare snyter sig alltså offentligt i en lång harang om hur Himla Förkylt Allting Kommer Att Bli om de inte får fortsätta nolltaxera. Jesus – K – Reist, vad vi tycker synd om dem!
(Men upp med hakan gubbar, ni kan ju ta era egna kosingar ut ur Jersey och betala för den sönderkörda järnvägen, så att era godstransporter ankommer i tid. Det är ju ändå viktigare än allmänt folks ständiga förseningar och väntetider? )

Nåväl, Anders Borg, med sjunkande opinionssiffror i partnerskapet Der Reine, börjar därmed gunga på de utåtvända fötterna. Han ler inte längre. Han ser tärd ut. Jag förstår honom. Inte ett enda bra förslag får han igenom. Han ser mer och mer ut som om lång och varaktig söndring pågår. Alltmedan han får dask på fingrarna från partiet, och nygamla förhållningsorder: Vi moderater vet var vi har våra vänner.
Sveriges Storföretagare och nolltaxerare har sagt sitt. Vad bra att vi andra fick klart för oss vilka det faktiskt är som regerar i Sverige idag. Samma som anonymt skickar checkar på uppåt 600.000 till Moderaterna? Samma som anser att järnvägen snarast måste upprustas för deras egna behov? En järnväg de samtidigt vägrar att betala skatt för.

“Comfort the afflicted, afflict the comfortable” är ett bra motto som jag dagen till ära lånar från George Monbiot på the Guardian.

För det var väl inte tvärtom vi ville ha det: Afflict the afflicted, comfort the comfortable?

----------------------------------------------
Tillägg:
1): Min text gäller inte alla företagare; det finns en del schyssta sådana kvar. Frågan är var?

2) I vårbudgeten 2011 anslog regeringen 800 miljoner kronor extra till järnvägsunderhåll, vilket fick SJs styrelseordförande att avgå i protest. Betydligt mer pengar skulle behövas, anser han.

3) Den som bemödar sig med att googla på "Vårproppen" kommer att få veta mer än nog

4) Direkt ur Monbiots artikel:
Richard Murphy points out that, thanks to tax avoidance, the effective rate of corporation tax (the amount they actually pay) is now 21%. If current trends continue, it will be 17% by 2014(18). This means that big business will soon pay tax at a lower rate than small companies (which can’t afford sophisticated avoidance strategies) and at a lower rate than basic income tax(19). The richest companies in the UK will surrender less of their income than the poorest workers

The Great Grey

Walking in the Great Grey
Thinking Great Grey Thoughts
Thinking, Walking, Grey

Grey trucks, grey clouds,
greedy tricks and grim doubts
ruling distant whereabouts

Grey self, grey shoes
walking the unknown
whereabouts blues

-----------------------------------

Dagsdikt från nattskiftet.

Ibland är det roligare att
skriva på ett annat språk.

Lågtryck och Strindberg

Ett av dessa härliga ljusgrå lågtryck har belägrat staden några dagar. Dis i alla riktningar, utom i huvudet. Jag brukar kalla det Köpenhamnsväder eller Englandsväder, för jag vet inte hur många gånger jag tittat ut ur ett hotellfönster i Köpenhamn eller London och det har varit just så här. Ett milt grått ljus. Passande för museibesök, caféer eller för att tänka och skriva. Igår hade jag en bra skrivaredag, och ingenting gör mig gladare. Svårt, men spänstigt. Stryka, tänka, pausera. Glad.

Häromkvällen såg jag Fröken Julie på TV-teatern. Jag har sett den förr, men glömt. Hur förtrollad jag var av den unge Thommy Berggren och Bibi Andersson: Han är så hopplöst ego, stilig och stark och passionerat frustande, att man känner igen Berggrens svagheter också; den där stirrande blicken, som efter två akter inte kan förhöjas mer än till ännu mer stirrande. Det fattas ett par nyanser i de brunkolsögonen. Men annars är det fullt ös och en rytmiskt stigande och sjunkande attraktion mellan de två. Bibi så ungflickssöt, smalhalsad och utsatt. Spelet som vibrerar mellan maktkamp, klasskamp, könskamp och de små intima momenten som kunde möjliggjort en öppning mellan man och kvinna. Momenten av försvarslöshet. Hon lämnar ut en ängslig dröm; hela ansiktet vädjar om förståelse. Han lämnar ut sina underlägsenhetskänslor, pojken som inte fick leka med den fina flickan på andra sidan staketet.

Sen, pang, börjar kampen om igen. Klasskampen segrar, Jean tar hem spelet, med manipulationer och lockelser om utlandsresa, med en förförelse kort som en sup, och ett efterspel av kvinnoförakt.

Jag har ibland varit tveksam inför Fröken Julie: Allt står så tydligt utskrivet; alla dessa sociala, sexuella, könsliga strider. Betjänt och överklassflicka. Kan det fortfarande överraska? Yes, sir!
I den här uppsättningen, gjord av Keve Hjelm, fångas nyanserna. Omtagningarna, det jag brukar kalla dragspelsdramaturgin, fås att fungera. De blir som en fuga; de två sjunker ner, de dras till varandra, de lyfts av en smula drömmerier, de sugs ner igen av förakt och osäkerhet, självförakt och misstänksamhet, längtan och förtvivlan. Och in och ut i könsdramatiken vandrar den kloka kokerskan Kristin. Praktisk och kristet självgod, hittar hon sin egen överlägsenhet.

Det spelas bra. Men det som mest fångar mitt lyssnande öra är hur Strindberg får till det; den mästerlige psykologen, som kan människans alla underliga tricks, och dessutom kan sätta hoppehindren i rätt ordning i det emotionella och dramatiska förloppet. Så att man rörs och förfasas, och fängslas av skeendet. Och tänker om igen: Strindberg, den djäveln, så stor var han alltså. "Min eld är störst" - ja, varför inte säga det själv om det är sant?

---------------------------------------------

Regi av Keve Hjelm. I rollerna: Bibi Andersson, Thommy Berggren och (en lika skitbra) Kerstin Tidelius. Om ni har tillgång till Svt PLay kan ni se föreställningen.

Auden: Stop all the clocks

W. H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Bilder, bara bilder...

Apropå en diskussion med Anna B, som startade i en helt annan ände:

Tyvärr har jag inte årtal på den här målningen, men den måste vara gjord i slutet av 80-talet, eller början på 90-talet.
Ola Billgren 1940-2001.

De två nedre målningarna kan länkas till diskussionen om svenskhet (som kanske är mer intressant för utlandssvenskar) - och mitt enkla bidrag blir då bilder, igen. Kolla hästen, menar jag. Så fattar ni.

Båda gjorda av Hans Wigert, 1932 -

(Klicka för förstoring och visa målningarna i "bildspel".)

Vi sålde våra hemman

Det pågår en liten diskussion om Sverige och svenskheten, på Karins blogg, som jag med nöd och näppe orkar delta i. Hade tänkt göra en historisk bildramsa i stället; men känner mer för att gå ut en stund innan snön (svensk) kommer strilande tillbaka. Så att det här är vad som blev kvar: Huset på liden i Gammelsverige. Vad det står för vet ju de flesta. Och vad de en gång kan återanvändas till får vi väl se. Det kanske blir lite som med Arenabyggena, fast tvärtom: Small is beautiful?

Och emigrantvisan med samma namn som ovan hittar ni här.

Tibast och stilla vatten

Tibasten blommar. Ja, alltså det gjorde den redan under den lilla havererade våren som fanns här nere, medan jag var där uppe, i den riktiga vintern. Så att den Tibast som blommar nu gör det med en utpinad segdragen ljuslila färgton, mörkare än vanligt, och mer klibbig. Den är trots det stora svävflugans sexuella favorit. Doften är ungefär som en dygnsgammal parfym i sämre kvarter. Men vissa kvistar med pillesmå knoppar har tydligen bestämt sig för att blomma om igen, i den riktiga våren.

Den har inte kommit. Jag går med yllemössa och varma handskar till platser där jag förväntar mig blom. Cyklamenbacken, till exempel. Där blommar dvärgcyklamen i minst fem nyanser från vitt till blekt rosa och rödviolett. Marken är full av dem. Vintern här nere var kort och ofarlig. Mårran har inte skadat de små liven. Scillan tutar på.

Efter fem dagar med aprilväder och ett regn som låg i spökfärger över staden, och en vind som var skitsnål, blev det promenaddag igen. Stilla vatten. Ingen vind. Spegelblankt. Dammen i förgrunden, med några ovissa fågelarter, sjön där bakom; vatten efter vatten. Ja, någon utsikt av det slaget har jag inte sett sedan där uppe. Bristen på utsikt kan göra mig krank. Alltså: varför bor folk i skokartonger ovanpå varandra när det finns trehundra mil lediga?

Ibland vill jag bara stå där och drömma mig fast, framför vatten och berg, och inte hörsamma ett skit av världens alla kallelser och egna ansträngningar. Bara stå, som en stork, på ett ben och glo lite. Eller som en gök i ett gökur, som bestämt sig för att stanna ute. Ko-koo. Ko-koo. Ko-koo. Klockan står och det blir långsamt vår. Nästan, på ett ungefär. Kvart över.

Daphne mezereum.

Och: en rad av mannen jag översätter: "Klarhet är bara för nybörjare, och de som har resignerat". Passar i omvälvningarnas tid.

Johannespassionen på andra sidan bron

Två personer står besvikna framför kyrkporten. Klockan är halv sex.
Konserten har redan varit, vi har båda tagit fel på tiden.
- Men, säger jag. De ger samma konsert i Kungsholmens kyrka klockan sex. Hinner vi?
Snabbt in i bil, fortissimo över bron, andante vid parkeringsplatsen.
Jag hoppar ur, hastar upp och köper biljetter. Några av de sista åtta.

Plats snett till vänster i första halvlek. Vi sitter för nära sopranerna, och gör ögon åt varandra när kör och orkester googlar i otakt. Altsolisten gör sitt bästa, men vi gör återigen hemliga miner.
Kort paus.
- Det är så härligt alltihop, särskilt den där lite råa styrkan i första körpartiet, säger jag. Men man kan ju inte rå för att man hör misstagen.

J håller med. Han sjunger själv i kammarkör sedan många år, och spelar dessutom accordion. Han har koll på nyanserna. Men han är också mest av allt glad över att vi hann till konserten.
- Vi kan flytta oss, säger han. Kollar kvickt biljetterna och går före till nästa station. En av de fem bakersta raderna.

Där visar det sig att vi får mycket bättre akustik, en samlad ljudbild, och en klanglåda av Storladan i alla riktningar. Sopranen tar sig. Alten glömmer vi. Tenorsolisten, Evangelisten, sjunger rent och dikterar fint. Joakim Schuster, basbaryton - är säker, och har en helt ljuvlig stämma. Kör och orkester börjar fatta varandra.

Långsamt, långsamt sjunker musiken in i mig. Två timmars konsert, och först de sista tjugo minuterna har jag landat.
Det har varit för mycket strul och småskit i veckan som gick. Jag längtade ut - eller in - och valde Johannespassionen. Den näst längsta av Bachs två passioner. Två timmars harmonier och berättelser ur den kristliga romanen där just den långa sittningen för en in i en meditativ stämning. Mitt ibland femhundra andra. Kyrkan smockfull.

Sa till J:
- Nästan inga går till nattvarden längre, men det här går hem.

Med J vid min sida kunde jag också känna att där fanns en person som tog det hela på visst allvar, både musiken och tron som ljuder ur Bachs hjärterliga koraler:
Er nahm alles wohl in acht
in der letzten Stunde,
Seine Mutter noch bedacht,
Setzt ihr ein´Vormunde.
O Mensch, mache Richtiggkeit,
Gott unde Menschen liebe,
Stirb darauf ohn alles Leid,
und dich nicht betrübe!

(O, låt dig ej förskräckas, förmörkas, förminskas, förintas, försorgas, och gör dig inga bekymmer i onödan, lyder min svenska översättning i fritt fall. Fast det kanske stämmer bättre på "Lass dich nicht unterkriegen"?)

Jag tycker ofta att koralerna är det vackraste i den utdragna historien om Jesu sista dag. Hoppet satt mot Helvetet, så att säga.
Och själva historien, som varje gång får mig att undra, varför vi berättat den oupphörligt i 2000 år, bär ju på Livets elementa; kärlek, svek, mod, feghet, lidande, lojalitet, ängslan, övergivenhet, ömhet och övervinnande.
Lass dich nicht betrüben!

---------------------------------------------------
Tre nyanser av betrüben; här i tysk/engelsk ordbok:
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: Kummer machen, Sorge bereiten, quälen)
to distress [distressed|distressed] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {vb} (also: belasten, plagen, zusetzen, quälen)
to afflict [afflicted|afflicted] {vb}
betrüben [betrübte|betrübt] {v.t.} (also: traurig stimmen)
to sadden

Och här en länk till Trinity College of Music Choir som sjunger inledningen till Johannes-passionen.

Samt en något mer gravitetisk och fulländad version, innehållande hela första delen.

Och så här skriver en som vet mer än jag:

The St John Passion is a dramatic representation of the Passion, as told in the Gospel of John, constructed of dramatically presented recitatives and choruses, commented by reflective chorales, ariosos, and arias, framed by an opening chorus and a final one, followed by a last chorale. Compared to the St Matthew Passion, the St John Passion has been described as more extravagant, with an expressive immediacy, at times more unbridled and less "finished."
Nikolaus Harnoncourt
Concentus Musicus Wien

Long Ing och Lang Lang

Cadillac Mountain, Acadia National Park, Maine.

Och apropå Schubert-diskussionen i veckan, får den lämna ännu ett spår efter sig. Lang Lang som jag ofta tycker drar på i mekanisk dramatik, gör inte så här. Utan, ja, det blev en fin liten vandring. Märkbart bäst när man inte glor på pianisten. För då kan man vilja skjuta honom. Särskilt i forte - fortissimo, eller var som helst där han agerar geni. Men kanske, kanske att den asiatiska distansen till romantikens mästare, är ett plus. Även om jag kan tycka att det blir lite väl självgående virtuositet, emellanåt.

Jo, ja, nej. detta blev en vacklande text. Det beror på att jag sällan länkar till andra än de absoluta Maestros som man inte behöver säga något om. Ännu mer beror det på att det ultimata konstverket enligt min nuvarande feeling är berget ovan. Long Ing.

Mitt behov av extraordinära begåvningar: Herbert Blomstedt

Ja, alltså, dagen började inte så bra. Längtar tillbaka till fjällen. Stadslivet förefaller mig alltmer inrutat, fejkat och meningslöst. Jag lär komma över det när träden blommar. Men nu är allt bara grus, damm och kortförnyelser.
Jag hade dessutom varit uppe på tok för sent, sovit för lite. Allmänt gnölig stämning, tills jag bestämde mig för att gå och simma. Men när jag slog på radion visste jag att något helt annat var i görningen. Herbert Blomstedt dirigerar i direktsänding Berwald OCH Tjajkovskij.

I pausen var det en intervju med honom: Den dirigent jag beundrat mest bland de svenska. Han är åttiofem nu. Men ingenting hindrar den här känslosamme torrisen från att elegant som få, och med barnslig hängivenhet, lägga ut texten om de två komponister vars verk han skulle dirigera.

Han analyserar, och berättar koncentrerat om riskerna med Tjajkovskij: Att publiken vill ha så mycket känslor att orkestern ofta följer den impulsen. Men - säger Blomstedt; det finns ingen kompositör som gjort så distinkta anvisningar i sitt partitur som Tjaijkovskij; minsta nyanser är noterade, långsamt eller sjunkande, animerat eller forcerat, till ett utdraget "suckande" mellan första och andra violinen (som på T.s tid befann sig på varsin sida av scenen, så att de ännu tydligare kunde spela mot varann.) Man förstår att det är exaktheten han vill åt. Att känslorna inte ska bre ut sig, utan snarare behärskas mer, för att nå sitt fulla uttryck.

Under tiden som han berättar sjunger (väser) han också delar av melodierna; starkt, med ohämmad entusiasm. Jag tror - när det gäller honom - och många andra som fortsätter att utvecklas långt efter sextio, att Dylanordet gäller:
Oh, but I was so much older then, I´m younger than that now.

Herbert Blomstedt har - som jag minns det - utgått från sin behärskade och stringenta svenskhet, till en mer flödande frihet, en poetic license, som borde vara alla förunnat, åtminstone efter en viss ålder.

Han ger mig dagens första skratt. Total förtjusning. Samt en rad nya kunskaper. Love him for it. Och här kan ni (kanske) höra intervjun; samt konserten. Jag hann inte med Berwald, men däremot Tjajkovkijs Femte Symfoni.

Detta inlägg är särskilt tillägnat Gunnar, Gunnar och Bengt, som troligen är den mest (klassiskt) musikkunnige av oss.
För den som är intresserad finns här en länk om Femte Symfonin.

Ur en dikt av Birgitta Lillpers

"Skönheten kunde vara en tidningslös morgon, ett
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså

inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."

Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".

Smått äger

Ja, alltså - det började egentligen redan där uppe; att det vackra avtog. De sista dagarnas slask och därefter ishalka var inget att hurra för. Man fick kolla utsikten inifrån, eller gå femtio meter med stavar för att andas ut över dalens vida vy.

Ändå yr det fortfarande i mitt huvud av alla blåsiga ljud och blå skymningsbilder, blåturkos is på Malgomaj, ljust ultramarin på Gitsfjället. Orange solgata över eftermiddagsisen. Grålila moln över Onyttigmyren.

Satt här lite medtagen av resan och glodde på mitt fönster mot gården och tyckte plötsligt det var en fin bild det med. När man väl börjar se, ser man mycket mer. Så var det också på Konstvetenskapen; alltid kom man ut från diabilder och föredrag med en högerhjärnhalvig känsla för atmosfär, ljus, vinklar och luftperspektiv.

Sista kvällarna i fjällen låg jag med slutna ögon och såg bilder flimra förbi oupphörligt. En självlysande självgående film. Det kommer sig av koncentrationen. Ungefär som när man plockar blåbär. Så plockar man skyar och skuggor och väder och linjer.
Men det är slut med det nu. Här blev det snabbt prosaiskt som fan. Ringa Hittegods, besöka Banken (som gjorde ett undantag och delade ut kontanter till den kortlösa mänskan). Ringa Polisen. Ringa Försäkringsbolaget. Fixa nytt presskort. Nytt Visakort. Nytt smink. Ny plånbok. Nya glasögon.

I en kort paus på gården, hann jag dock se några lysande saker. Krokus. Samt ett par dammiga snödroppar, luttrade av det eviga byggjoxet.
Promenad i sol och ett öppet vatten med en helt annan blåfärg än där uppe: Kanske coelin med lite preussiskt blått i. Väldigt frisk färg i alla fall. Och små små knoppar i en buske. Och några dammiga samtal om räntan, på bänken bredvid.

Vad bra att det finns saker som ingen kan ta ifrån en, tänker jag. Det är ofta de "saker" som är allas.
My favourite things. Träd och sånt.
Men visst, jag gillar mina stolar och bord och soffa och tavlor och muggar och textilier och badkar och allt det där lilla jordiska som är mitt. Till exempel doften av en speciell tvål. Palmträ. Och smaken av en viss sherry. Bristol Cream.

Och måtte nu Rättvisans Ängel skicka alla mina grejer tillbaka. Tack. Jag har nog med små praktiska bestyr som det är. Smått äger, som vi säger i Stockholm. (Fast det är bara som jag hittar på, och därmed kommer det att heta så).

Om att måla en söndag

Återhämtning, förnyelse, repetition. Repetition, återtagande, erövrande av ny mark. Återtagande av gamla bilder, som nästan blir nya. Och nya bilder som uppstår när man helt desperat skiter i allt och gärna gör något hiskligt.

Så med ens, i den allra sista målartimmens skymning, är det något som löser sig. Det var den med ett hiskligt ryck i. Och just då minns jag min f.d. lärare Laris Strunke som sa till mig, redan när jag var 23: "Man måste göra något fult ibland".

Ja. Och sedan kanske återgå till repetition, återhämtning och förnyelse av det man såg. I det plötsliga rycket.

Möjligen gäller samma sak för skrivandet. Troligen. Jag minns inte riktigt just nu. Tycker egentligen aldrig att man minns en enda grej som man "lärt sig". Och att författare som verkar som om de minns sina lärdomar är skittråkiga. Men det är ändå inte sant. Man måste ha en kratta med sig i trädgården. Det man lärt sig är krattan. Det andra är det som växer.

Det jag gärna skulle vilja göra är en sorts "Electric Birch Land", en Hendrix, av fjällnaturen. Man får väl se. Det jag såg under (förra) söndagskvällen var i alla fall hur björkarna, belysta av ett par väglampor, tecknar sig elektriskt mot himlen. Spretar, strålar, växer samman och knappast tänker sig en publik. Gör inte jag heller. Men man kan ju inte leva som en björk.

Frånvaro och närvaro

En av de män jag på senare år tyckt om, har ett evigt rum i mitt hjärta. Delvis på grund av sina professionella kvalitéer, men också genom något helt annat, något inte så många män är bra på. Närvaro.

Jag har förstås också sett honom bli frånvarande - men det märkliga är att hans frånvaro samtidigt är full av närvaro. Nämligen en närvaro i något som pågår inom honom själv, något muller i tankebanorna eller känslo-regionerna, något skapande driv.

Det är liksom något helt annat än en Frånvarande Frånvaro - det där som man kan uppleva med människor som inte riktigt befinner sig i rummet där de är, fastän de kanske försöker upprätthålla en konversation om någon film (de vill helst berätta hela filmen) eller någon avlägsen släkting som nyss gift sig med en mänska man aldrig sett och aldrig kommer att se (de vill gärna berätta alla detaljer om den mänskan). Och på den vägen förlorar sig närvaron ut i en frånvaro som är ingens. Därför att den här människan med sina tankesprång och utflykter i släktlinjerna, faktiskt inte är särskilt närvarande i Sig Själv. Det kan bero på dagsformen. Jag har också sådana dagar. Orkar inte lyssna. Pratar om nåt på TV. Byter ämne till mig själv hela tiden: Jag menar bara - Låt oss nu prata om något intressant!

Och jag accepterar all nödvändig separation mellan människor. Vi är ju inte varandra. Men ibland så.

Håll i er, nu blir jag privat: Jag hade en gång en s.k. ung käresta, som verkligen var allt annat än en toy-boy, men snarare en av mina djupare upplevelser på Området. Han hade också en fascinerande stark närvaro. För mycket närvaro, skulle jag säga. Så mycket att han knappt orkade med det själv. Distans behöver man ju också. Humor var hans räddning. Men inte hela vägen.

Min man, däremot, kunde grilla mig med sin frånvarande frånvaro: det vill säga: Han kunde säga: Men jag är ju så medveten om dig hela tiden, och jag kunde väsa; men visa det då!
Jag tyckte att han försvann i oändliga korridorer i sin hjärna, där han kanske möjligen ruvade över någon gammal skuld, eller någon utställningsidé, eller någon Dröm, faktiskt. Jag tror i hans fall att frånvaron var en kombi av många yrkesplikter och en konstnärlig lust att fly. Han hade många projekt, han genomförde många av dem. Men ett av hans käraste var en kollektiv konst-bildbank, som skulle vara tillgänglig för alla. Det är tjugo år sen. Nu finns den på nätet, utan hans ansträngningar. Men han visste något om verkliga sociala behov, han grunnade på något viktigt. Liksom många "frånvarande" molar på något spännande i sin inre värld, fast de knappt vet vad det är.

Man måste nog få dra ifrån rejält ibland, in i sin egen rutt - för att sedan vara närvarande. Därför att man har roten i sig själv. Funnen.

Det handlar kanske om det där Systerfartyget till våra Liv, som Tranan skriver om. Det är det vi har känning med, i den närvarande frånvaron.

"Vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad. Medan solen brinner bakom öarna."

(Tranströmer-citatet är inte korrekt, men nära. Jag har inte boken här, men får kanske be Lennart korrigera mig. Som vanligt.)

Kristian Lundberg i Repris

Idag hörde jag en ovanligt fin intervju, på Sveriges Radio, med Kristian Lundberg, som fått lyssnarnas romanpris för sin nyutkomna bok "Och allt ska vara kärlek".
Jag har tyckt om den här författaren sedan jag läste Yarden, som kom för några år sen. Samt har jag gillat en del strödda dikter, som dykt upp här och där, ofta med kristna undertoner. Eller ska man säga övertoner, kanske. Blåset i pipan, som nästan inte hörs, men är där. Mitt i den i övrigt stora skröpliga ärligheten.

Här kan ni hitta intervjun, om ni missat den, intervjuar gör
Mia Gerdin.

Och här är min text om Yarden, i repris från Den Blinde Argus:

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)

Om jag vore Grekland

Om det var jag som var Grekland, om det var jag som hade vant mig vid att kunna briljera med Akropolis och Delfi, med filosofer och motståndsrörelser, med de allra vackraste stränderna och de godaste fyllda paprikorna, med kalkvita berg och slingrande olivlundar, med pistagenötter och jungfruolja, med helstekt lamm och Odyssevs gnistrande Itaka - och så kom någon och sa till mig: Bu, du är eländig. Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Grekland!

Vad skulle jag svara: Okej, Min Herre Västeuropa; ni är naturligtvis utan skymten av skuld. Allt ni gör är finemang, men era rika herrar fixar lika mycket som våra; det bara märks inte - än.
Och jag - Grekland - skulle svara: Jag har inte ansvar för min bror och min faster och min onkel och min fars kusin och mina barns makar, som lärt sig fixa undan skatteunderlaget i skuggan av ett solparasoll.

Jag är inte min familj; jag är inte bara en av dem; jag är Grekland, den stolta. Tafsa inte på mig. Och låt inte så högbrynt moraliska när ni kollar andras budget, samtidigt som ni kan tänka er att köpa deras öar och stränder.
Kolla runt er egen farstu; alla era dolda transaktioner, era krigsföretag, er kollapsade samhällsmoral. Kolla hur ni sålde ut folkets egendom till sprätthökarna Herr Privat och Fru Entreprenör, som nu kör sin skottkärra med pengar över gränsen nattetid. Precis som min onkel i Tessaloniki gjorde någon gång under kriget.

Ni slapp det kriget, och ni slapp mycket annat. Visst, jag Grekland, med alla mina bröder och systrar ska betala skatt. Men sänk garden en smula. Ni som en gång kommer att tjäna bra på våra räntor.

Kom inte här och bits. Jag - Grekland, står över allt det här. Och ni som jagar/hjälper mig ska en dag få höra:
Din bror har överbelånat sitt hus tre gånger. Din faster och farbror deklarerar aldrig sina inkomster; inte på hotellen och inte på rederiet. Din mosters gamla pappa skrev över sina pengar på en bulvan. Din syrras man har aldrig gjort annat än jobbat svart. Du är en liten skit - Nordvästeuropa!

Ormgudinna, Kreta, 1600 f.Kr.
Och för den goda sakens skull; les bateaux de Samos; Melina Mercouri
(Tillägnas mina grekiska vänner)

Tillägg: Se även den här utmärkta artikeln av Isobel Hadley Kamptz i Expressen: "Prekapitalistisk EU-moralism", är rubriken.

Konfronterad

Konfronterad med att bli äldre tänker jag på ordet personlighet. Amerikanarna har ju inte alltid fel. "Personality is all..." och hela den boostiga trippen.

Ja. Suck. Kanske. Sant. Troligen.

Konfronterad med att jag inte orkar lika högt upp i fjället som förr tänker jag att det blir ju bättre. Långsamt. Men tålamod är inte min dygd.

Konfronterad med min otålighet vänjer jag mig med att göra mindre, långsammare, och utan skruvade ambitioner. Något skalas av. Jag tror det kan bli bra.

Träd växer i tysthet, som taoisterna säger. Man bånglar runt sig själv utan att riktigt veta hur det går till. Plötsligt har man bara gjort något som man inte gjorde (inte kunde?) för fem år sen.

Konfronterad med tidens gång och livets troliga korthet tänker jag att ingen vet ju. Konfronterad med min död tänker jag att alla vet ju.

Konfronterad med mitt yngre och vackrare jag tänker jag: I really had my time. Those were the days. Ja, ni ser, idel schlagers. Den kollektiva banaliteten är vårt öde. Sorg, död, kärlek. Jag minns till och med Euphoria. Kort sagt: Rätt låt vann. Och alla förlorar vi i längden, som Rabbe Enckell skrev.

Fådd på omvägar

Månsken som månsken,
så är såg det ut, så här ser det ut, så här kommer det att se ut...

Edward Steichen: Moonlit Landscape, 1903
Bild fångad indirekt via Håkan Lindgrens blogg

Snodd rakt av: Eugène Jansson

Den här bilden hittade jag alldeles nyss på Anna Brodows blogg, och fick lust att genast klistra in den. Är inte det här marsvår i staden? Märkligt nog är ljuset detsamma som här uppe, det är bara rumsligheterna som är helt annorlunda.

Ni ska få se min version, av marsig snöblåst i Lappland, en vacker dag. Nu är här helt stilla.

Fjällets lågenergilampa

Igår kväll när vi åt middag frågade jag Gerd om hon ALDRIG blir trött på snö.
Hon funderade en god stund. Sen sa hon att hon KAN bli trött på blötsnö. Men att hon ser fram emot den långa aprilvåren häruppe när ljuset är större än i Himlen och hon åker skidor i krispiga skarspår framåt kvällen. Gerd med man har bott här uppe i mer än fyrtio år. Han pendlar, hon är hustrogen, barnen har flyttat söderut. Jag har aldrig hört att någon av de två haft minsta lust att flytta härifrån, fast de hör till Umeås musikelit.

Men åter till läget: blötsnö har det alltså varit nu. Tung som en ofärdig mördeg är den, och man skuffar sparken genom degen tills man kommer ut på landsvägen där det är glashalt efter perfekt plogning. Ena stunden måste man bara skuffa, andra stunden bara bromsa. Är det Livet?

I alla fall; vackert är det. Sex sju sekundmeters blåst som får snön att ryka från fjälltopparna och blåsa upp mellan granarna på ett sätt som jag någon gång målat, men just nu inte vågar mig på. Jag överlåter det tills vidare till japanerna, de redan döda. Men igår gjorde jag en liten studie av ett moln belyst bakifrån av månsken. Det har jag aldrig gjort förr, och det blev rätt lyckat. Ett av mina "vykort" som jag sa till Gerd.

Här har alltså förutom blötsnö och vinande vind som rasslar runt taknocken, också varit månsken över fjällparken. Långa skuggor, moln med neonkanter, träd mot midnattsblå himmel. Aldrig mörkt.
På andra sidan den stora sjön ligger fjället och skiner. Det ser ut som en stor lampa, en form som lyses upp inifrån, och tänder långsamt, men vilar i ett förstadium av ljus. Som en lågenergilampa typ.

Lågenergilampa är också mitt läge, idag. Om ni ser nåt som lyser svagt, men liksom inifrån, är det jag.

Hasegawa Tohaku, tallar i snö, 1500-tal. En av sex skärmar som hör till målningen.

(För förstoring, klicka på länken.)

Och så då, denna by i gråväder: