Tibast och stilla vatten

Tibasten blommar. Ja, alltså det gjorde den redan under den lilla havererade våren som fanns här nere, medan jag var där uppe, i den riktiga vintern. Så att den Tibast som blommar nu gör det med en utpinad segdragen ljuslila färgton, mörkare än vanligt, och mer klibbig. Den är trots det stora svävflugans sexuella favorit. Doften är ungefär som en dygnsgammal parfym i sämre kvarter. Men vissa kvistar med pillesmå knoppar har tydligen bestämt sig för att blomma om igen, i den riktiga våren.

Den har inte kommit. Jag går med yllemössa och varma handskar till platser där jag förväntar mig blom. Cyklamenbacken, till exempel. Där blommar dvärgcyklamen i minst fem nyanser från vitt till blekt rosa och rödviolett. Marken är full av dem. Vintern här nere var kort och ofarlig. Mårran har inte skadat de små liven. Scillan tutar på.

Efter fem dagar med aprilväder och ett regn som låg i spökfärger över staden, och en vind som var skitsnål, blev det promenaddag igen. Stilla vatten. Ingen vind. Spegelblankt. Dammen i förgrunden, med några ovissa fågelarter, sjön där bakom; vatten efter vatten. Ja, någon utsikt av det slaget har jag inte sett sedan där uppe. Bristen på utsikt kan göra mig krank. Alltså: varför bor folk i skokartonger ovanpå varandra när det finns trehundra mil lediga?

Ibland vill jag bara stå där och drömma mig fast, framför vatten och berg, och inte hörsamma ett skit av världens alla kallelser och egna ansträngningar. Bara stå, som en stork, på ett ben och glo lite. Eller som en gök i ett gökur, som bestämt sig för att stanna ute. Ko-koo. Ko-koo. Ko-koo. Klockan står och det blir långsamt vår. Nästan, på ett ungefär. Kvart över.

Daphne mezereum.

Och: en rad av mannen jag översätter: "Klarhet är bara för nybörjare, och de som har resignerat". Passar i omvälvningarnas tid.