Come she will

Jag räknar till elva lyftkranar vid tullarna. Höga spöken som liknar underliga insekter, spretiga och sprötiga. Går man rakt under dem blir man – i alla fall jag – lite orolig för den där tunga motvikten som är monterad i baken av insekten. Kompakta cementsäckar ser det ut som. Sånt ingen vill ha i huvudet.

Jag skyndar mig lite när jag går under dem medan de rör på sig. Ja, allt som bullrar och skräpar och skorrar och gnisslar och styrs av andra vill jag bara förbi. Gränsen till en stad är som gränsen till ett samhälle; man ser vad det handlar om, och inte är det gående kvinnor, män eller barn.  Men ovanför Karolinska sjukhuset ligger en helikopter och flapprar, avvaktar sin tur på landningsplattan, väntar på att rädda liv. 

Utanför tullarnas barriärer av byggjoks och fartdårar, händer andra saker. Måsarna, till exempel. Att de nu skriker över vattnet igen. Att vattnet är alldeles blått liksom himlen, och att fyra syskonsvanar rör sig graciöst över vattenytan. Att backarna står fulla med vit och blå scilla och att den lilla ynka Tibastbusken, som redan fått sin story här, fortfarande blommar, om än på sista versen.

Körsbärsträdens knoppar är som små vilda kulor. Häggen viftar med spetsiga knoppar: om-en-vecka, om-en- vecka. Under de gamla ekarna katar sig de små vitsipporna fram, men det är ännu långt till det man kallar mattor. Solen är röd. Stranden är blek av gammelvass. Blek är också jag.

Sydlig vind. Det går att knäppa upp kappan. Sitta ner på en bänk. Resa sig och bländas av att marken är grön. Den är grön. Grön. Grön. Grön. April – come she will. Men det var en fan så vintrig April i Uppland år. Och i Lappland bara snöar det. Tyst. Så tyst.



För omväxlings skull: Simon and Garfunkel. Hur gulligt som helst.
Och här en av alla tiders bästa poplåtar. "It´s just a springclean for the may-queen..." 
Men det bästa börjar först efter sex minuter, är det inte alltid så, eller ungefär så?