tisdag 24 april 2012

Come she will

Jag räknar till elva lyftkranar vid tullarna. Höga spöken som liknar underliga insekter, spretiga och sprötiga. Går man rakt under dem blir man – i alla fall jag – lite orolig för den där tunga motvikten som är monterad i baken av insekten. Kompakta cementsäckar ser det ut som. Sånt ingen vill ha i huvudet.

Jag skyndar mig lite när jag går under dem medan de rör på sig. Ja, allt som bullrar och skräpar och skorrar och gnisslar och styrs av andra vill jag bara förbi. Gränsen till en stad är som gränsen till ett samhälle; man ser vad det handlar om, och inte är det gående kvinnor, män eller barn.  Men ovanför Karolinska sjukhuset ligger en helikopter och flapprar, avvaktar sin tur på landningsplattan, väntar på att rädda liv. 

Utanför tullarnas barriärer av byggjoks och fartdårar, händer andra saker. Måsarna, till exempel. Att de nu skriker över vattnet igen. Att vattnet är alldeles blått liksom himlen, och att fyra syskonsvanar rör sig graciöst över vattenytan. Att backarna står fulla med vit och blå scilla och att den lilla ynka Tibastbusken, som redan fått sin story här, fortfarande blommar, om än på sista versen.
Körsbärsträdens knoppar är som små vilda kulor. Häggen viftar med spetsiga knoppar: om-en-vecka, om-en- vecka. Under de gamla ekarna katar sig de små vitsipporna fram, men det är ännu långt till det man kallar mattor. Solen är röd. Stranden är blek av gammelvass. Blek är också jag.

Sydlig vind. Det går att knäppa upp kappan. Sitta ner på en bänk. Resa sig och bländas av att marken är grön. Den är grön. Grön. Grön. Grön. April – come she will. Men det var en fan så vintrig April i Uppland år. Och i Lappland bara snöar det. Tyst. Så tyst.



För omväxlings skull: Simon and Garfunkel. Hur gulligt som helst.
Och här en av alla tiders bästa poplåtar. "It´s just a springclean for the may-queen..." 
Men det bästa börjar först efter sex minuter, är det inte alltid så, eller ungefär så?

9 kommentarer:

  1. Rigtig godt indlæg. Du har en evne til at beskrive ting, så man føler man er der - eller hvertfald skaber nogle stærke associationer :)

    SvaraRadera
  2. Det är så outsägligt skönt att det är vår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, koltrastar, äntligen, överallt.
      Tussilago, äntligen. Nässlor (ska lagas soppa på).

      Och så de fula, nästan överblommade, ljuslila skräpporna (som jag första gången såg vid Ellen Keys Strand, där min man och jag brukade lägga två skräppor i kors på hennes trapp, som en sentida hälsning).

      Radera
  3. Ja, koltrastar! Snabbförvällda, finhackade nässlor är gott i potatismos. Som alternativ till soppan, som förstås är obligatorisk.

    SvaraRadera
  4. Borde vara obligatorisk. Jag har inte gjort nässelsoppa på några år nu: men det är Skidefint!

    SvaraRadera
  5. Jag skulle ta ett kort vid domkyrkan i Linköping en kväll i början av veckan, men koltrasten sjöng så vackert att jag gjorde en liten filmsnutt istället.
    Den är ljuvlig att lyssna på.

    Ska också ge mig ut efter nässlor idag.

    SvaraRadera
  6. Är du vid Linköpings domkyrka? Där har jag gått i många år, alltså inte bara utanför utan även innanför, när jag och min man bodde i Linköping. Det är en av sveriges vackraste kyrkor. Storhallen. Kalkstenen. Klockorna. Samt koltrasten då, förstås.

    Om du är i den trakten kanske du också ibland promenerar vid Bergs slussar? Fint landskap där. Samt i Stjärnorpsskogen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gör jag ibland. Promenerar vid Bergs slussar alltså. Underbart vackert där! Och Domkyrkan är nog den som gjort störst intryck på mig av de svenska kyrkor jag sett.
      Så roligt att vi delar kärleken till Linköping. Jag har anledning att åka dit ibland eftersom min dotter bor där.
      Men det visste du kanske redan (via bloggen).

      Radera