Anders Borg – lite nervös?

Det är något naivt med politiker, alla kategorier. När det grå bra för dem ser de ut att vara lyckligt gifta med sin klubb, ständigt påhejade för sin potens. När det går sämre börjar de plötsligt se ut som om de ligger i skilsmässa eller har haft ett par enorma weekend-gräl.

Sålunda nu Anders Borg. Visst har vi, oavsett partitillhörighet, vant oss att se honom som en fryntlig typ, vandrande med fötterna utåt, bärande på vårproppen, hyggligt leende, vilket kommer att ske om ett tag igen. Redan när han kom bärande på höstproppen blev det sagt att det - ack så storstilat - ska delas ut 800 extra miljoner till upprustning av järnvägarna. Visserligen småpengar i förhållande till de skriande behoven, och i förhållande till de bortslösade budgetmedel som riskkapitalismens obetalda skatter medför. Men ändå – Borg har framstått som en trygg kille, smått modern, med sin hästsvans typ datanörd eller studiomusiker.

För två år sedan gjorde både han och Mats Odell ett par utspel med anledning av bankkrisen: Bankerna borde få nya regler; chefsbonusarna var orimligt giriga. Borg sa det med viss attack. Mats Odell lät som om han hittat ett darrigt predikoämne. Båda red på en folkopinion i kölvattnet av krisen 2008. Och hur blev det? Det blev ökat stöd till bankerna och ständigt högre bonusar. Parallellt med ständigt lägre ränta på inlånade pengar; dvs våra besparingar. Parallellt med att bankerna via lånekarusellen inkorporerat halva Norrmalm och Östermalm (bara i Stockholm då). Man tackar Gud att man inte har några lån. Inte en spänn faktiskt.

I följderna av nästa kris, nu alltså, har folk i allmänhet börjat undra hur det går ihop här i världen. Med somligas absoluta skattebefrielse och andras 29% på varenda arbetad hundring. Svaret är att det går inte ihop, varken här eller i USA eller i Grekland. Anders Borg vet det, och såg plötsligt en ärlig möjlighet att höja sin popularitet samtidigt som han lät sin ekonomiska moral växa ett par grader: Han ville få riskkapitalister och storföretagare att betala normal skatt i Sverige. Att sluta ”fiffla” med avskrivningar och omskrivningar och nedskrivningar, och allt vad de gör för att deras miljardföretag ska undgå skatt i det land där de producerar, gör förtjänst på arbetare och mellanchefer, samt omsätter sitt råkapital. Anders Borg ville – äntligen – att storföretagen skulle synas i sömmarna och fås att betala en rimlig skatt på sina miljardförtjänster. Och vad händer: Sveriges ledande företagare går samman i en Stackars-Oss-Grupp och säger – som de sagt i minst trettio år – att ”hur ska det då bli med investeringarna i Sverige? Näe va styggt. Vojne, vojne, det kommer inte att gå bra”.
PRECIS vad de alltid stönat om, SAMTIDIGT som de klurat undan mer och mer av de för miljardföretag rimliga skatterna, och lagt sina bortfifflade pengar i skatteparadisen Jersey, Schweiz etc. - ja, ni borde kunna det här nu:- I STÄLLET FÖR ATT INVESTERA DEM I SVERIGE.

Sveriges storföretagare snyter sig alltså offentligt i en lång harang om hur Himla Förkylt Allting Kommer Att Bli om de inte får fortsätta nolltaxera. Jesus – K – Reist, vad vi tycker synd om dem!
(Men upp med hakan gubbar, ni kan ju ta era egna kosingar ut ur Jersey och betala för den sönderkörda järnvägen, så att era godstransporter ankommer i tid. Det är ju ändå viktigare än allmänt folks ständiga förseningar och väntetider? )

Nåväl, Anders Borg, med sjunkande opinionssiffror i partnerskapet Der Reine, börjar därmed gunga på de utåtvända fötterna. Han ler inte längre. Han ser tärd ut. Jag förstår honom. Inte ett enda bra förslag får han igenom. Han ser mer och mer ut som om lång och varaktig söndring pågår. Alltmedan han får dask på fingrarna från partiet, och nygamla förhållningsorder: Vi moderater vet var vi har våra vänner.
Sveriges Storföretagare och nolltaxerare har sagt sitt. Vad bra att vi andra fick klart för oss vilka det faktiskt är som regerar i Sverige idag. Samma som anonymt skickar checkar på uppåt 600.000 till Moderaterna? Samma som anser att järnvägen snarast måste upprustas för deras egna behov? En järnväg de samtidigt vägrar att betala skatt för.

“Comfort the afflicted, afflict the comfortable” är ett bra motto som jag dagen till ära lånar från George Monbiot på the Guardian.

För det var väl inte tvärtom vi ville ha det: Afflict the afflicted, comfort the comfortable?

----------------------------------------------
Tillägg:
1): Min text gäller inte alla företagare; det finns en del schyssta sådana kvar. Frågan är var?

2) I vårbudgeten 2011 anslog regeringen 800 miljoner kronor extra till järnvägsunderhåll, vilket fick SJs styrelseordförande att avgå i protest. Betydligt mer pengar skulle behövas, anser han.

3) Den som bemödar sig med att googla på "Vårproppen" kommer att få veta mer än nog

4) Direkt ur Monbiots artikel:
Richard Murphy points out that, thanks to tax avoidance, the effective rate of corporation tax (the amount they actually pay) is now 21%. If current trends continue, it will be 17% by 2014(18). This means that big business will soon pay tax at a lower rate than small companies (which can’t afford sophisticated avoidance strategies) and at a lower rate than basic income tax(19). The richest companies in the UK will surrender less of their income than the poorest workers