Temperament och politik

Jag börjar tro att de gamla temperaments-indelningarna har mer bäring för politik och samhälle än vi tror. Kolla här:

SANGVINIKERN  tror alltid att vi lever i de bästa av världar. Han ser inga utsatta barn och inga föraktligt behandlade anställda. Han tror på fullt allvar – som Fredrik Segerfelt i en debatt i radio – att det är okej att öppna gränserna för ytterligare 8000 invandrare som kan få en lön på 3000 i månaden max. Sangvinikern menar att det är i sin ordning att utnyttja andras fattigdom så länge de får lite mera gröt till frukost än de fick hemma i Somalia. Sangvinikern tycker ofta att det är lattjo att utnyttja kryphål i lagen, lura staten, och en del dumma bimbos som kommer i hans väg. Life is a party.

KOLERIKERN vill alltid morra och hugga. Alla politiska konflikter och trätor blir ett köttben i den hetsade kolerikerns vittring.  Han eller hon vill inget hellre än friska upp sitt koleriska temperament med varje slamsa kött som världen slänger i hans/ hennes riktning. Kolerikern röstar som en motvallskärring, oavsett vem som sitter vid makten, och älskar att dra sina gamla teser fast de sedan länge står ristade som runor i hans/hennes ansikte. Kolerikern är också den som raskt sammanfattar komplicerade sammanhang till drastiska och avancerat elaka slagord. Life is a battle.

FLEGMATIKERN skiter uppriktigt i det mesta. TV.n står på, P 3 står också på, Vinyl eller Gamla Favoriter står på, chips står framme, noggrant genomförd efterrätt med cirka 28000 onödiga kalorier äts i soffan, en del  följdriktiga fläckar uppstår som ackompanjemang till ”Bonde söker fru”. Flegmatikern älskar att säga att de som bestämmer är skit och att vem fan bryr sig, eller skicka hem de bara de där tjuvarna från Ukraina, eller vad fan trängselavgifter, och vad fan då klimatproblem, eller vadå högre lön för sjuksyrror? Flegmatiker jobbar en del svart, gillar att undvika skatt, och helst röstar de inte heller. Life is fucking comfort.

MELANKOLIKERN ser förstås allt i svart. Det finns inte en jävel man kan lita på i politiken, makthavarna är korrupta, snön är förgiftad, kyrkorna borde rivas, gräset är inte grönt någonstans och jordens försurning är allt som återstår efter en dag med rapporter i öronsnäckorna. Melankoliker anser att han/hon är den enda som förstått hur det ligger till och det är knappt någon idé att kommunicera om saken.  Om någon – som en annan Hans Rosling (obs: sangviniker!) - kommer med beskedet att levnadsstandard och hälsa faktiskt har förbättrats avsevärt här i världen de senaste tjugo åren, svarar melankolikern: OK, och vad tänker du göra åt rustningarna, kärnvapnen och de hysteriska religiösa motsättningarna.  Life is a tragedy.

Till min stora förskräckelse måste jag erkänna att jag har en dos av alla de här temperamenten.

Jag måste bättra mig. Ni med.

----------------------------------------------------------

Tillägg: Efter att det här skrevs kom en lämplig koleriker-debatt igång igen. Den behandlas (varsamt)  här hos Gunnar P. och här hos Karin S. och på en del andra ställen som jag inte kommer att intressera mig för. Vi får försöka ta det sangviniskt!

Men det är ändå kolerikern som gör sig bäst i en serieruta. Och det här låg nära till idag på Centralens hittegodsavdelning.