Lappland - återkomsten

Det tog en oändlig tid att komma fram den här gången: 21 timmar faktiskt, eller 22 om jag räknar med taxi och inhandling.
SJ eller dess entreprenörer med sin egen lön i centrum av affärsutvecklingen har dragit in nattåget till Östersund. Att fara vägen över Umeå är både längre och tråkigare. Men till sist kommer man fram till det som alltihop handlar om; Ångermanälven, små brusande forsar, långa vattendrag som ännu inte börjat flöda över. Renar vid vägen. Halv is som igger kvar på sjön. Tranor - ännu bara enstaka. Fjällen med grafiskt tydliga fläckar av snö och mörkare bergvägg.

Ute i natten är det redan ljust. De första kvällarna går jag lite lätt i trance och kollar in: De berg jag sett i så många år, som alltid skiftar beroende på årstid. Insjön som ännu lyser vit av snö. Efter bara några dagar har den grånat till en skör yta. Om en vecka sjunker isen, tänker jag, och den första måsen flyger förbi. Tystnaden.

På pingstafton bryts den av "Dans i afton" på hotellet. Och det är som det ska vara. En enda superstark basist låter sin slinga studsa genom dalen. Andra ser på Eurovisionsschlagerfestivalen. Så även jag. Men efter tre låtar är jag så uttråkad som jag aldrig varit förr.

Letar på nätet efter gamla foton av det liv som fanns här i trakterna en gång. Foton av typen: Det var vi som byggde landet. Det finns hur många som helst. Förresten var min pappa här uppe en tid som rallare, när han var mycket ung. Men männen på bilden var här förstås jämt.
Jag blir alltid lite rörd av gamsverige. Vad är det vi har förlorat? Totalt och evigt förlorat? Så att schlager blir en gåtfull mässa för all konstlad hunger efter glamour.

Special effects är allt som återstår. Men, nej, jag är inte nostalgisk. Jag undrar bara över verklighetens (o-)verklighet.

 

Vi som byggde landet. Sen tog ni våra nattåg.

Monet - ljusmålaren

Vad är en Candy-Crush?

Vad är en candy-crush?
Jag ser detta uttryck flyta förbi i något socialt forum på nätet. Jag gissar att det handlar om 1) godis 2) favoriter bland män eller kvinnor 3) kanske bara en förtrollande kollega som lyfter en. Men jag vet inte säkert.
För mig finns det väl en radda stiliga män som kan kallas candy-crushes, om man så vill. Några skådespelare, musiker, kompositörer. Och David Tennant förstås. Han har ett roligt ansikte.

Det finns andra, mer subtila. Cocteau, till exempel, vars tankar jag lyfter på när jag läser en gammal intervju med honom i The Paris Rewiev. Där säger han bland annat:
"I am the antipode of Voltaire! He is all thought—intellect. I am nothing—“another” speaks in me."
"This force takes the form of intelligence, and this is my tragedy—and it always has been from the beginning".

Jag vet inte vad det är med Cocteau som gör mig lätt, men hela intervjun andas en ljus och rak uppriktighet. Den är fri från snobbism, trots att han namedroppar oupphörligt; eftersom "allting" skedde vid denna tid, mellan 1906 och 1930. Och han rörde sig, tunn och lätt med dem alla: Picasso, Apollinaire, Proust, Colette, Max Jacob, Stravinsky, Diaghilev (som jag oftast stavar fel) Nijinskij och ryska baletten, Surrealisterna, Genet, Gide, Satie, Rimbaud, osv.

Vilken tid det var! Men när Jean Cocteau berättar finns inte ett uns av barnsligt skryt. Det han berättar har däremot bäring på det konstnärliga arbetet; han droppar namn för att det var med dessa människor han delade sin konstnärliga upptäcktsresa, tidens aura och tidens fräckhet.

Han har han ett sätt att tänka och blanda linjerna mellan människor och skeenden som är genomlyst, lätt. Som om han skriver en silverne linje på himlen en ljus kväll och är helt beredd att försvinna i allt det blå. Och på liknande sätt skapa. Han är en Ariel.

Så vad betyder en candy crush? När man kan läsa en femtiotre år gammal intervju och känna sig lyft, ja, nästan lite bundis och förtjust i Jean Cocteau. Han har ju fattat. 

"I must make a disagreeable confession. I read nothing within the lines of my work. I find it very disconcerting; I disorient “the other.” I have not looked at a newspaper in twenty years; if one is brought into the room, I flee."

Han spelar inte geni, utan beskriver en tid; krafterna som gav upphov till surrealism, ryska baletten, kubism, experimenten med det undermedvetna, psykoanalysen. Han är medveten om att han är en tråd i tidsandan. Ett prisma som reflekterar tankar och kanske också lite skrot.

Men framförallt förklarar han ganska konkret och på ett goddammit obundet sätt - hur det går till att skriva. För honom. Och i det ingår att med bestämdhet kasta ut nyheterna ur sitt rum.

Läs intervjun med Cocteau här. 


- - - - - - - - - - - - - - - -

P.S. Candy Crush är ett spel som folk spelar på nätet och där markörerna är små bilder på godis. Ingen människa i min närhet vet vad detta spel går ut på. D.S.

Mild musik för Majas månad

Det är sånt här som gör att jag älskar nätet; att man mitt i natten kan hitta en pianist man aldrig hört talas om: Brigitte Engerer, som jag tycker spelar Chopin lite renare, men också mer dramatiskt än t.ex Glenn Gould. Bra inspelning också för att vara You Tube.

Som mest ska vi minnas det vackra, goda, sanna - när vi känner oss omgivna av en tilltagande skrotifiering av världen, av tilliten, löftena, resurserna.  Livet är - eller blir igen - precis så vackert som hos den milde Chopin i eftertänksamljudet med tangenterna.

Ni vet ju redan att det är vår...

...men ändå.

Hälsningsceremonier och det

Andrev Walden om drevjakt.

Hynek Pallas om Netflix

Okritisk lovsång. Right! Tänk efter före. Right?
Hynek Pallas skriver lovvärt om att förhålla sig kritiskt till serie-produktions-giganter, (som dessutom nolltaxerar). DN häromdagen:
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/hynek-pallas-okritisk-lovsang-till-netflix-kan-sta-oss-dyrt/

Jag lämnar ordet till tre andra brudar - om konst, droger och banker

I en diskussion på Copyriot läser jag ett par inlägg som handlar om varför populärmusiken var bättre förr. En röd tråd går därifrån till Euroschlager - och den handlar om ekonomi: På 60-och-70-talen kunde begåvade eller bara allmänt roade musiker ta sig fram via bidrag och - inte sällan i min omgivning - något enklare extraknäck som lämnade utrymme för dagar av rep och spel. Nu gäller det att från början vara kommersiellt gångbar i sitt vejlande eller glamslammiga intåg i musikbranschen.

Detsamma gällde för konsten. Jag minns mitt samtal med Göran Tunström och Lena Cronqvist om hur mycket lättare det var för den generationens konstnärer och författare att hanka sig fram tills det hände nåt. Grundekonomin var billigare: Mat, hyra, sjukvård, resor var billigare. Så var det också när jag och min pojkvän bebodde en stor trerummare på Östermalm utan tanke på hyresnoja. Men vi var fattiga. Det var alla. Och vem brydde sig?

Nu har vi andra tider och alla är som vanligt smittade av tidsandan. Konst är något för skattesmitare.*) Marianne Lindberg De Geer skriver i Fokus om hur kommersialiseringen håller konsten i ett fast grepp: Endast hårdsäljande drar sig fram, galleristerna måste välja de som säljer snabbt, anpassningen till å ena sidan professorer, å andra sidan amerikanska ratinginstitut för Konst, ger knappast upphov till en bred generation vågsamma unga konstnärer av olika slag.

Lite lättsammare besked kommer från Berlin - om en nyanserad syn på droger. Nina Lekander skriver om Berlinares förmåga att skilja på farligt och kul. Även det en debatt som pågår i unga kulturgenerationen i Sverige. Själv har jag rökt ungefär två cigg marijuana på 35 år, så jag vet inget längre. Men jag sympatiserar ändå med en grupp som tillåter sig en mer liberal och nyanserad syn på droger. I en stad där horder av asberusade fotbollshuliganer drar fram genom gatorna då och då kan man inte annat än gilla de avspända och kanske fnissiga som rökt på. Och USA är för en gångs skull föregångsland igen, när allt fler delstater legaliserar marijuana, eller tillåter det för medicinskt bruk. Det kan nog vara lugnare än legaliserade vapen.

Lite - skenbart - off topic länkar jag även till Maria Küchens text i Tidningen Dagen. 
Maria och jag skrev parallellt krönikor för Uppsala Nya Tidning, och senare har vi råkats på twitter.
Jag har alltid tyckt om denna människa, som är en av de få som kan få mig att lyssna på en kvällsandakt ända till slutet. Maria skriver om hur hon bytte bank. Från den arrogante Nordeachefens uttalanden går hon tillbaka till sin pappa småbrukaren .  
"Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för ”ekonomiska idioter”. Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, ”människor med idéer”. Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.

Det går egentligen bra att koppla samman dessa tre inslag: Från skattesmitare till illegal droghandel och illegal hantering av stulen och eller gömd konst, tillbaka till konsten som guldtackor liggande i bunkrar på samma icke-existerande vis som pengar i allmänhet numera. Allting flyter, och allra mest flytande är gränsen mellan miljardärer och kriminella.  De som säljer hårda droger och vapen, och de som placerar svarta pengar i egna små upplägg.

"De stilla i landet"  - finns de kvar nånstans? I så fall går jag i den riktningen.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Panamadokumenten avslöjar hur konst används som illegal valuta: Anders Rydell i Svt.

Oscar Bergman - en fin lirare

Karl Axel Persson 1921 - 2005

Om jag hade tid skulle jag skriva något om den här målaren. Men det har jag redan gjort, i Paletten, som tyvärr inte ligger på nätet. I gengäld kanske några av er orkar hitta vad Ulf Linde skrev om honom. Perssons utställning i Djursholm var den allra sista jag såg tillsammans med min late husband.

Here Comes The Sun

Nu ska vi inte överdriva. Nej, vi ska ta det lite lugnt. Men här kommer solen.

Det var den dagen

Det var den dagen vi väntade. Vi väntade för länge.

Det var den natten vi grät. Vi gråter inte längre. 

Det var den eftermiddagen avund och girighet

spelade in över våra ängar som snitt i marken, 

som snitt mellan systrar och bröder. 

Det var den morgonen som de rika åt upp 80% av världen. 

Det var ett ont hundskall och en framflygande pitbullterrier

som den dagen blev president. 

Man sa: Han är inte farlig för barn och gamla. Han får gå lös.

Damien Hirst, Diamond skull

Ett syriskt barn som gått igenom helvetet

Idag får vi höra om den här lille pojken, som flydde från Syrien under fruktansvärda omständigheter. Han är här nu, han är i trygghet, och han har lärt sig svenska så bra att han kunde gå i årskurs sju. Denna trettonåring är min hjälte idag. Och artikeln från Hela Hälsinglands tidningar kan ni läsa här: Hans öppna brev om krigets fasor.

OM vi kan rädda många av dessa barn och deras familjer, hur kan vi vara annat än stolta över Sverige, och samtidigt stolta över en pojke som uttrycker sig så här, som är en hel människa, vuxnare än många andra, vuxnare än rasister: väl värd sin plats i ett Sverige som vill växa med humanismen i behåll.

Ernst Josephson - igen

Jag lade in en av mina gamla texter, från DN, på min konstblogg.
Om denna målning: Ernst Josephsons porträtt av vännen Carl Skånberg, från 1880.

En av de få konstverk - och det har inget med motivet att göra - som gett mig tårar i ögonen.
Den här hänger på Göteborgs konstmuseum.

Den andra av de mest rörande hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn; det är Per Kirkebys
"Vinterbillede". Här finns en länk till artikel där den målningen nämns.
Och här är min intervju med Per Kirkeby.

Här är länken till björnstrand backwater och Skånberg/Josephson.

Max Ernst - snäckblommor

Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm  - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.

Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.

Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.

Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).

Lispector - vems barn var hon?

Jag har just skrivit färdigt en lång artikel om Clarice Lispector (ni får läsa när den publicerats), men det jag tänker mest på nu är barnet Clarice. Det outgrundliga lilla ansiktet med ögon fulla av starkt liv, som ser rätt in i något. Vad?
När jag ser det fotot tänker jag på en gammal rad, jag minns inte varifrån: Barnet som är visare än föräldrarna. I någon bestämd mening mer begåvat.

Clarice Lispector föddes i en by i Ukraina, en by där judar alltid haft det jävligt. Pogromerna fick hennes arma föräldrar att emigrera till Brasilien. Hennes mor var, enligt uppgift, en mycket skadad kvinna, våldtagen under vidriga omständigheter och sjuk i syfilis. Barnet Clarice blev alltså en unge som vaktade vid moderns säng, och försökte muntra upp henne med små charader.

Hon var bara ett år när familjen anlände till Latinamerika. De bodde först i en liten håla, men flyttade snart till Recife, en hamnstad vid Brasiliens östra udde. I hennes självbiografiska roman Nära det vilda hjärtat finns scener som berättar om en flicka i stark förbindelse med naturen. Hon softar under stjärnorna, hon dricker av havet, havet är hennes egentliga moder. Upptäckterna i naturen är närmast "det vilda hjärtat"; hon identifierar sig med djur och växter och väder.

Sen finns där en far, som i berättelsen framstår som en riktig pappa, men med dubbla bördor, fru och tre döttrar och till en början var allt fattigt. Jag undrar över hur det begåvade barnet överlever. Hur hon får med sig den stora inre rikedom som karakteriserar hennes böcker. Hur gör barn?
I hennes fall tror jag att hon tidigt lät sig adopteras av något större än familjen. Det Stora Utanför, under himmel och stjärnor, med doftande blommor och stulna rosor, träden och havet. Alltid havet. Utanför Recife är det vidöppet.

Modern dog när hon var nio år, och kanske var det lika bra så. Fadern dog när hon var sjutton, det var säkert synd. Men det hon har med sig är ändå faderns kärlek, och en stor, myllrande miljö av vackra intryck. Precis som Harry Martinsson har hon på något sätt räddat sig i Naturens famn. Så börjar hon skriva. Hon kommer aldrig mera hem igen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Clarice Lispector på svenska:
Nära det vilda hjärtat
Familjeband
Blåsa Liv
Levande vatten
Passionen enligt G.H.
Hemlig lycka
Stjärnans ögonblick

samtliga på Tranans förlag.

Rusningstid

Jag reser genom stan så sällan, och det är tur, för jag står verkligen inte ut med till exempel rusningstid. Det blev en sån dag. Jag skulle hämta en vacker klänning jag hängt undan på Söder och fick offra mig för det. Tunnelbana eller buss? Jag tar alltid buss. Nu var 4:an smockfull ända ut i svansen. Jag satt tryckt mellan en kvinna och hennes I-pad, ett indiskt par, och en man med cockerspaniel. Ingen av dem var till minsta besvär. Men det är tjockt att resa till Söder klockan fem. Jag blundade och tänkte på England, som man brukar säga.

När jag tittade upp igen var det en ny man som satt mitt emot mig. Lite äldre, mycket välvårdad, med ganska stora, lite bondska händer. Han såg ut som om han vuxit upp på Västgötaslätten, fått en utbildning, och kanske hade haft en färghandel i Stockholm. Nu var han en stilfull borgerlig man, med ett lugn som oftast uppstår på landet. Jag blundade igen.

När vi äntligen krängde in på Hornsgatan och solen sken rätt in genom rutorna öppnade jag ögonen. Mannen från Västgötaslätten tittade på mig. Jag tittade bort. Men innan han steg av såg jag honom en lång stund in i ögonen. Han likaså. Jag tror det var dagens höjdpunkt på en buss.

Klänningen jag köpte i boutiquen hos den glada polska kvinnan var hellång, ovanlig och dyr. Den följer figuren och klockar sig nedtill. Den ser ut som en arketypisk klänning, modern från 1300 till nu.
Jag gick hem åt andra hållet, via Slussen, där vattnet blånade och hela staden sken som en dröm.
Tog 2:ans buss. Vid Stureplan steg ett par på med ett barn. Den unga kvinnan såg blek ut, och hade stora liksom uppuffade läppar. Jag undrade om hon inte hade varit sötare utan puffandet. Men hon verkade snäll mot sitt barn. Det är ändå huvudsaken. Samt gäspade hon stort rätt ut i bussen - helt adekvat.

Här i trakten var allt försjunket i ett blått dis. Trasten sjöng. Jag förundrades över de eviga gamla alkisarna som alltid lyckas ta promenaden till kvarterskrogen och tillbaka. I tjugo år nu. Det är ett segt släkte. Men så jobbar de ju heller inte ihjäl sig. Det är väl jobbigt nog att vara alkis, tänker jag, och tittar bort.

 

Doris Lessing - for ever

Kvinnodagen, internationella. Jag bryr mig mycket lite om sånt, rent formellt, eftersom alla dagar är kvinnodagar. Men jag har all respekt för de som talar på gator och torg, mest för kvinnors löner och likaberättigande i alla sammanhang. Det är en gammal fråga, och den har fortfarande en del att åstadkomma.

För mig är och förblir Doris Lessing den verkliga modellen för kvinnlig frigörelse. Inte bara för att hon är en väldigt bra författare, inte enbart för att hon skrivit några av de bästa kvinnliga utvecklingsromanerna; romaner där kvinnors liv, samtal, bekymmer, erfarenheter, kärlekar är i centrum, men också för att hon alltid var en socialt vaken och vänskaplig människa.

Det går lätt att föreställa sig Doris i sin egen, mer socialt förankrade Bloomsburykrets, där samhällsmedvetenheten förstås var mycket mera vänster, men också mindre självupptaget  avantgardistisk. I Doris kretsar gällde det ju att kämpa mot apartheid, och mot kärnvapen. Att höja kvinnors löner, och öka deras medbestämmande. Men kvinnors kamp ingick i en större kamp, för mänskliga rättigheter, mot etablissemanget av pengar, media och annan kontroll.

Min bild av Doris är kvinnan som kämpar med sitt författarskap och ett par barn. Som sitter i möten med sina litterära och journalistiska vänner, som festar, som har en öppen dörr för middagsgäster vid ett ganska stort bord där högt och lågt, nära och långt borta, diskuteras rätt vilt.
Det är det ena.

Sen är det hennes djuplodande kärleksromaner; romaner som med en kvinna i centrum, undersöker olika kärlekar, verkligen helt olika, ofta med en rätt kritisk blick på mannen, men lika ofta med vänskaplig och/eller passionerad blick. Jag tror inte jag läst någon annan kvinnlig författare som utforskat det erotiska så genialt som Doris Lessing. Med genialt menas här helt enkelt kunnigt: Hon vet vad som händer, hon känner nyanserna, kroppens, könets, psykets, och alla förvandlingarna mellan hängivelse och avsked.

Därtill kommer att hon är med i världen. Hon reser till Afghanistan i 70-årsåldern, för att själv se vad som händer. Hon har sedan länge slutat gå i demonstrationer, men hon gör alltid sin stämma hörd. Det gör hon också när hon tycker feminismen gått för långt i en självgod och orealistiskt uppjagad kritik av mannen. För är det något Doris är så är det realist. Trots det skrev hon också ett par SF-liknande romaner, av vilka Shikasta är den mest läsvärda: Den kom ut 1980, men handlar om det som börjat ske nu, de enorma migrantströmmarna, stora omvälvningar mellan nord och syd. Inget blir sig mera likt.

Jag tänker på Shikasta som den första stora synska romanen, som oförskräckt skådar långt in i framtiden. En framtid vars apokalyps knappast går att esteticera. Det är en bok av fragment, nationernas fragment, kan man säga.
Jag tänker också på Doris när jag läser Clarice Lispector; en absolut enastående författare, men med så stort anlag för introspektion att de sociala sammanhangen aldrig syns i hennes böcker. Men dessa två, i all sin olikhet, den mer surrealistiska Clarice, och den mer realistiska, men skådande Doris, vilka krafter de hade. Vilken djup sensibilitet! Vilken oavhängighet!

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!

Acid Rock 2014

Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.

Olof Palme - som jag ser honom

När jag var ung var det inte Olof Palme som var ledstjärnan, faktum är att jag röstade på Fälldin i kärnkraftsvalet, och därmed la min första och enda röst på ett borgerligt parti. Jag tyckte dessutom mycket om Fälldin, och gör fortfarande, i det att han försvarar miljöintressen som Centern skyfflat åt sidan. All heder åt honom.

Men i den tid vi levde var det Palme som var stjärnan: Han hade den mångsidighet som en statsminister ska ha; han talade på internationella sammankomster, knöt kontakter, och var ledande i kritiken mot Apartheid i Sydafrika, amerikansk imperialism i Vietnam och CIA-inflytandet i Chile. Han var antirasist och jämlikhetsivrare, och på alla sätt en modern människa. Ändå kunde inte heller jag komma undan känslan av att han var lite elak, eller att han njöt av sina bitska formuleringar. Kanske var han - som så många människor - dubbel: En ljus och en mörk sida, en framstegsivrare och en revanschist, en idealist och en provokatör, som säkert hade en del att göra upp med sin borgerliga bakgrund. Hans egen bror, som var höger, hatade honom, och det var kanske ömsesidigt. Ändå tycks det som om det större, och farligare hatet kom från högern, från reaktionen, och att det förmodligen var det som till sist tog livet av honom.

Vi vet ju vilka som hurrade när han var död.

Idag hörde jag på radio Robert Gustafsson (komikern) berätta om den natt då Olof Palme dog. Han hade suttit på samma biograf, lämnat den och kommit ut på Sveavägen vid samma tid. Det han noterat var män med walkietalkies i olika delar av området. Uppenbarligen pågick där något organiserat. Men när Robert Gustafsson, efter nyheten om Palmemordet, ringde polisen var det med svalt ointresse man tog emot hans vittnesmål.

Inget ont om Ingvar Carlsson, som sen tog över. Men det som sedan långsamt hände socialdemokratin var ju en marknadisering. Palme - relativt ekonomiskt ointresserad - hade redan tidigare lutat sig alltför förtroendefullt mot sin finansminister. Min mamma brukade säga att det var Kjell Olof Feldt som sålde ut Socialdemokraterna. Han gjorde det med avregleringar, och han var troligen också en av dem som godtog eller medverkade till utförsäljningen av allmännyttan. Ett så smart steg för borgerlig frammarsch som att alla skulle äga sina bostäder, och - främst i storstäderna - därmed förvandlas till beräknande småkapitalister och bostadskarriärister, kunde ju bara stegra intresset för ägarpartiet Moderaterna. Vilket också bevisas i den "dyra" stadsdel i Stockholm där jag bor, och vars röster till 57% går till "Nya" M.
Senare utförsäljningar har mestadels varit besvikelser: Stora vårdföretag sköter sig illa, och skattesmiter i miljardklassen. Vad det gäller gamla och barn, äldreboenden, skolor och förskolor, kommer man undan med vinster som inte återinvesteras i verksamheten. Det "sociala entreprenörskapet" har blivit ett sjörövarskepp.

Den krassa ekonomismen gjorde sitt intåg i Sverige på 80-talet. Och - som Mats Svegfors så riktigt uttryckte det i Palmedokumentären - "Göran Persson blev VD för aktiebolaget Sverige, liksom senare Fredrik Reinfeldt". Själen i Socialdemokratin var stum. Då saknar man en ideolog med bravur.

Min man var släkt med Palme, nån sorts brylling, och jag kunde se det på håret som föll fram i pannan, kanske också på en viss social iver, folkbildariver och kvickhet. Men han var förstås, dessbättre, mycket snällare än Palme. Ändå gjorde släktskapet att han alltid höll på Olof. Medan jag, av olika orsaker, var mer skeptisk. Jag tror att jag såg maktmänniskan i Olof Palme, en sort jag har svårt för, oavsett politisk färg. Men senare har jag också sett, eller begripit, att där fanns en djup kamratskap och kollegialitet omkring honom.

I själva verket var säkert Göran Persson och Fredrik Reinfeldt mer beräknande maktmänniskor än Palme. Olof tog alltid risker, han satt aldrig tungt i sadeln, han var snabb och spontan, knappast något som utmärker strategiska maktmänniskor. Ändå hade han en säregen utstrålning av makt; mest över situationerna. Han var överlägset socialt begåvad och rörlig. Enda gången jag verkligen sett hans oro, hans förvandling från öppen till sluten och misstänksam, var vid studentupproret på Universitetet. Jag tror att det skrämde honom, och sårade hans ego och hans känsla av frihetlig socialism; att bli betraktad och bemött som reaktionär eller status quo.

Min pappa, som gick med oss andra i demonstrationer mot Vietnamkriget, där Palme var huvudtalare, brukade säga att Sverige inte fattade vilken statsman Palme var, men utlandet fattade. Ja, och utlandet fattade det de såg, en internationalist och humanist, en stark antirasist och försvarare av mänskliga rättigheter. Inte den svenske slagfärdige och arrogante riksdagsmannen vars kvickhet var en nagel i ögat på formalistiska och/eller trögtänkta svenskar.
Sanningen är ju att högern aldrig haft en så intelligent, briljant förespråkare. Synd om dem - men försvaret av det bestående, av gamla privilegier och nya avdrag - brukar sällan få det att glimra till i hjärnan.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkt till Dan Josefssons dokumentär om avregleringarna och Feldt.
Länk till CIA i Chile.
Länk till TV 4, sändningar av Palme - sista timmarna
Länk till Tom Ahlands Palme Svt
Och här är en länk till Bengt Göransson i Sydsvenskan.
Notera särskilt de här raderna, som stämmer exakt, men lite försynt, med min analys ovan:
"Partiledarna prövas mot detaljerade kravspecifikationer som alla har svagheten att inte relateras till det egna partiet och dess medlemmar utan bara till det stora väljarkollektivet, som dessutom indelas i specifika målgrupper – innerstadsbor med god lön och bostadsrätt är en sådan".
 

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Mary - Aris Fioretos i radio

Det är inte så ofta jag hör på radioföljetongen. Det är dumt av mig. Mängder av bra - och aktuell - litteratur passerar där. Ibland avstår jag på grund av någon uppläsare som jag har svårt för. Men oftast bara för att jag glömmer bort det.

Nu har jag bestämt mig för att inte glömma bort uppläsningen av Aris Fioretos´ bok: Mary, som var Augustnominerad, och säkert lika värd priset som någon annan. Den tilldrar sig i Grekland under en tid  - juntatiden - som jag redan vet mycket om, genom mina grekiska vänner och bekanta. Men jag kan inte säga att det någonsin går att riktigt fatta, lika lite som det nu går att fatta vad de flyende syrierna är med om.

Aris Fioretis tillför allt det jag inte vet. Han skriver med en intensiv, skarp prosa, full av signifikanta detaljer, om hur det var att leva med revolt och kärlek, i frihet och i fängelse, älskad och torterad, under den epok på sju svåra år, 1967- 1974, då den fascistiska juntan tagit över Grekland och förföljde kommunister, kulturpersonligheter och vänsterliberaler.
"Studenterna är värre än fackföreningarna. Och de är värre än kackerlackor". Den fascistoida retoriken känns igen.

Scener ur ett fängelse växlar med scener ur ett komplicerat familjeliv och en lycklig erotik. Men utöver detta finns en fint genomlysande filosofisk ton; den tar aldrig över, det diskuteras inte, men varje mänskligt val, från att välja en kärlek, till att ange eller inte ange sina kamrater, vävs in i ett större livsperspektiv. Att bli vred eller att välja passivt motstånd, att uthärda, inte glömma det goda och ändå genomskåda det falska. Falskt vittnesmål, angiveri, tortyr, mord.
"Undantagstillstånd, minst hundra döda".

Jag tycker om Fioretos förmåga till konkretion och precisa bilder. Hans knapphet, som ändå rör sig med en intensitet, aldrig tråkig, alltid allvarsam. Att säga att hans språk är fint, känns för menlöst. Men så är det. En annan bra sak är att inte varje kapitel är lika starkt skrivet, där ser man: Det kan hända den bäste.

Här finns länken till radioföljetongen. 

Och här är min intervju med Olga Margetis som växte upp i Grekland under samma tid, och vars kommunistiske far satt många gånger i fängelse, och flydde undan juntan, till Sverige.

När isen håller

Idag gjorde jag en av dessa för mig livsnödvändiga långpromenader. Av en lycklig slump var isen perfekt igen, efter förra veckans blöta. Dessutom hittade jag en bortglömd vandringsstav som jag tog med mig utifall att halka rådde någonstans. Det var ett fint snötäcke på isen. Jag mötte Stanley, som sa att jag såg ut som en syster till Gandalf. (Vet inte om det är nån vidare komplimang). Mötte två flickor från Venedig som inte vågade gå så långt ut på isen. Pratade med Erik från Sundsvall, som just köpt nya långfärdsskridskor och åkte på något annat än hockeyskrillor för första gången i sitt liv.

Erik svingade iväg, och sen var isen tom. Jag gick i jämn och uthållig takt, en sort som de självshjälpsaktiga kallar walking meditation, och inte ens de har helt fel. Jag kommer verkligen i bra stämning, mitt ute på en is, på en sjö vars elementa påminner om helt andra promenader, längre uppåt landet. Vitgrå is, svarta träddungar, och en himmel som långsamt skiftar mot solnedgångsrosa. Det är just den jämna uthålliga takten som gör att man snart faller in i ett rent estetiskt vaggande. Sen kan man dessutom dricka varm choklad när man kommit fram till parken som håller med det, och annat.
Jag har det bättre än Gandalf, om ni frågar mig. Inte ett enda mysterium att lösa idag. Fridens!

Foto: Gabrielle Roland Walden

Foto från andra vidder

Barn eller ting?

Nej, det är alltså inte bilderna på de arma barnen som är det förfärliga. Det är hur dessa barn har det. Något som svenska människor länge vetat och gärna skänker pengar till, för att hjälpa. Men som de allra rikaste, de som själva snor åt sig allt det kan komma åt ur ett samhälle; sjukhus, skolor, bostäder - nu står i TV och talar om som volymer, för dyra volymer. Som om det är synd om de allra rikaste - de som pytsade bort svenska folkets egendomar för en spottstyver till sina kompisar. De som försämrat vård, skolor, tåg, förskolor, för vinningens och New Public Managements skull. En Ulf Kristersson, en Philippa Reinfeldt, en Maud Olofsson. Alliansen, kort sagt. De som lärde svenska folket att alla kan rycka loss något ur det allmänna bästa, alla kan få förgyllda handtag och en falsk men äkta överklassig livsstil. Alla kan få utanverket. Men vad finns inne i det?

Var fanns den stora omtanken om svenska folkets samlade egendomar då, när utförsäljningsyran började, och de närmast stående kunde sko sig på systemet? Var fanns de små samhällsbeskyddarna då - när barngrupperna blev större, äldreboenden sköttes under all kritik, förslag om "kundkostnad" på ambulanser dök upp, och NUON-polarnas hipp-som-happ-party ansågs genomtänkt? Nu står dessa alltid lika självgoda egennyttiga bakåtsträvare i TV och säger ungefär samma saker som Sverigedemokraterna om flyktingarna, och Magdalena Andersson med flera faller in i tonen. Det är bara vänstern och feministerna som håller emot. Och Bernie Sanders - på andra sidan Atlanten.

Själva kan vi inte göra så mycket mer än debattera och skicka pengar. Andrev Walden - som är en utomordentligt bra krönikör, bland alla medelmåttiga krönikörer den bäste - skrev även om detta på sin blogg. Läs! Det är någons barndom som pågår här.
Och skicka pengar till UNHCR, Röda Korset. Rädda Barnen, Läkare utan gränser. Länkar till respektive organisation finns i slutet av Andrevs text.

Jag länkar även till Karin Pettersson, AB, och hennes artikel som utgör ett ärligt svar och en omsorgsfull debatt om flyktingar, samhällsresurser och prioriteringar. Den finns här. 
Länkar även till Viktor Bankes artikel i Aftonbladet som i god juridisk anda är betydligt svalare än min. 

February: Pemaquid Point - Ira Sadoff

Nu lägger jag upp en till dikt. Mest för att jag vill komma ihåg den här diktaren. Har aldrig sett röken av honom förut. Nu - här är röken:

The lighthouse as an image
of loneliness has its limits.

For as we stand on the shore
of this ocean, crusted snow

On the hills and the grass dispersed
beneath it, that tower

seems a place where people gather
some vision themselves: the marriage

of rock to water, of wave to snail
washed up on shore. We’re small,

and waving to the lobster boat—
which could be miles away of close

enough to raise our voices to—makes
us wish our journeys took us further,

past witness, to a scene, perhaps,
where we belonged. A man in blue

pulls up his net, tiny fish
swim free from it. And the man

pulling anchor, whose strength
pulls him further from the shore,

pays tribute to our rootlessness.
As he shouts to start the engine up,

To take his course, he leaves us
In the distance, the repeated ritual

Of his wake. And like the water
Stirred against the lighthouse wall,

Breaking up, wave after wave, we
Forget ourselves. Learn our place.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Och det hela är ett lån, en stöld, en recycle från webben:The Paris Review

Edgar Allen Poe - A Dream Within a Dream

 

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,

Thus much let me avow —

You are not wrong, who deem

That my days have been a dream;

Yet if hope has flown away

In a night, or in a day,

In a vision, or in none,

Is it therefore the less gone? 

All that we see or seem

Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar

Of a surf-tormented shore,

And I hold within my hand

Grains of the golden sand —

How few! yet how they creep

Through my fingers to the deep,

While I weep — while I weep!

O God! Can I not grasp

Them with a tighter clasp?

O God! can I not save

One from the pitiless wave?

Is all that we see or seem

But a dream within a dream?

 

- - - - - - - - - - -

 

Tillägnas Bodil Malmsten 1944-2016

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.

Matisse

Ännu en pausbild. Liknar något jag alltid tycker om. Som min granne Eva brukar säga: Ditt Matisse-fönster.

Pausfågel

(Source: beardedcollectionfest, via sarah4559) via @BDGarp. 
Vet ni vilken fågel det är får ni svara. 

A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

Och så en försenad nyårshälsning till alla som ljuger för mycket...

A lie only achieves the most short-sighted and insignificant goals and always poisons the most important, eternal tasks of humanity.

                                            *
The most harmful lie is a lie that is cunning, complicated and wrapped in solemnity and splendor, as a religious lie usually appears. 

Leo Tolstoj

Det snöar, hur ska det gå?

Jag skulle inte vilja producera så mycket text här just nu. Eftersom jag har nog med mitt rätt stora manus och alla dess problem. Varvid jag ibland överlyckligt högläser mina egna texter, ibland vrider mig i va-fan-är-det-här? Det senare är absolut nödvändigt. Bra är också viss coolhet vid läsandet av egna texter. Ja, ni vet. Eller?

Nu skickar jag något alla med bestämdhet känner till. Nämligen att det snöar. Jag tycker det är fint.

Cred för denna Gif går till bloggen: Looking for Mr. Goodbook. Länk här.

Ängeln - i drömmen

"...då visade sig i drömmen en Herrens Ängel för Josef och sade: "Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bli kvar där tills dess att jag säger dig till, ty Herodes söker efter barnet för att förgöra det".
Matteus 2.13

All glory of honours, beauties, wits,
The sun itself, which makes times, as they pass,
Is elder by a year, now, than it was.

John Donne

Fulhetens terrorism på Blasieholmen

Ledsen att behöva börja det nya året med en liten film om det tilltänkta bygget på Blasieholmen. Nobelhuset. Så Fucking Fult.
Inte för att jag håller med om allt som sägs i den här lilla filmen, t.ex. är jag väl försonad med Hötorgsskraporna. Men detta bygge är absolut en koloss på lerfötter.

Stora kubiska byggnader behöver för det första en tomt som stämmer med husets volymer. Det är oerhört oestetiskt att klunsa in en stabbig fyrkant bland de vackra byggnaderna. "Särskilt värdefulla" hus. Byggnader är inte bara en form, det är ett samspel med luftrummet omkring.

Det är alltså inte själva byggandet jag är emot, utan den oerhörda fulheten, bristen på estetisk finess. Samt politikers och byggares inställsamma förhållande till något de tror är modernt och framtida. De har ingen som helst estetisk feeling, eller för den del utbildning. Jag är ledsen att min ex-make Bo Lagercrantz inte längre kan sitta och fatta beslut i Stockholms Skönhetsråd. Han räddade Hornsgatpuckeln och färgen på husen i Gamla Stan, och ville även, tillsammans med Pär Stolpe och många andra, rädda Gasklockan.

Han var en modern människa, inte en fjant som låter sig imponeras av komplexfylld löjeväckande "modernitet". Detta framtida hus utstrålar ingenting annat än småstadskomplex. Bygg nåt vackert. Släpp denna tjocka Berta. Är inte det  - förresten - ett bra folkligt namn på eländet. Bort med Tjocka Berta!!!

Skicka denna video vidare. Bry er inte om de olika politiska talesmännen. För en gång skull kan även folk av annan politisk färg än din egen ha rätt.



Se, å andra sidan, det mycket mer radikala bygget: Den svarta diamanten i Köpenhamn. En fräckt modernistisk byggnad, men med ett stort utrymme, i profil mot en lång kaj vid Christians brygges kanal. Så kan man göra. Utan att modern arkitektur blir en skam.