Nationaldagens solnedgång

This is Sweden. Som det målades av Bo Trankell 1973. Hoppas jag får tid och tillfälle att återkomma till honom, en av de bästa, och dolda, målarna i sin generation. Han målade i andra stunder halvt utplånade stämningar. Som minnen någon varit och skrapat på, som något sett i sömnen.
Glöm honom inte, om han mot förmodan skulle dyka upp och få en plats på något länsmuseum. Han dog 2013.

Baselitz´ trasiga hjältar på Moderna Muséet

Hjältar, krigshjältar, som vi ser på film, eller om vi är centraleuropéer, nordafrikaner, kineser, tyskar etc - har mött i verkliga livet. Vad säger de oss?

I Georg Baselitz utställning på Moderna Muséet kommer de emot en, inte som på led, inte i massor av soldater på väg hem, utan som mycket ensamma individer. Varje målning visar en person, någon gång två, som för att meddela den absoluta existentiella ensamheten i deras öde.
 
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.

Baselitz föddes i en liten ort inte långt från Dresden. Han var sex-sju år när han såg, i fjärran, hur Dresden bombades sönder. Han såg säkert också alla de lemlästade, sårade, luttrade och sorgsna soldater som kom hem från ett krig som dödat miljoner unga män. Jag tänker när jag går och tar in hans gestalter att det är nära i tid, med de tusentals sårade soldaterna i Syrien och på andra ställen.

De är soldater i kamouflagefärgade kläder, och själva koloriten i kamouflagefärgerna målas så tafatt och otympligt så att man ser dem som en brist på skydd. Inte soldaten med ett sår i pannan, inte han som har en gris vid sin sida, inte han med ett avhugget ben, och inte han som står barfota och låter sina kängor ligga bredvid, inte ens han som har en anka vid sina fötter, som han möjligen kan göra mat av, är skyddad. De är alla extremt utsatta. De har alla ett ansikte som går igen, som är samma, som är den arketypiske unge mannen som mött kriget och förlorat allt.

I varje målning en lidande, och i varje lidande en Kristus - det kan man säga utan att vara långsökt. Det förekommer kors i måleriets teckningar, och ett stympat träd återkommer, brutet och blödande som soldaterna. Detta träd är korset, och i en av målningarna sammanfaller korsets grenar med soldatens utsträckta armar. Det universella lidandet är lika stort oavsett tid och och plats; om Tyskland 1944 eller Syrien 2017 eller på Golgata..

           
Det är med en oerhörd känslostyrka som den taggade och drabbade tjugosjuåringen går lös på sina minnen av kriget, av män som verkar ha förlorat allt, lemlästade, med ansikten som nyss var ovetande. Det är köttigt och "slarvigt" med uppfläkt fläsk och sorgsna kukar som drar uppåt i vädret och verkar röra sig oberoende av de arketypiska pojkansikten som är likadana på minst 20 målningar, ett ansikte utan mycket annan erfarenhet utom just detta förbannade krig. Ibland någon som tar ett enda lång steg, som tecken på beslutsamhet. Ibland är ett par i svartvitt på en enorm målning som jag inte skulle tveka att kalla för Baselitz svar på Picassos Guernica. Det är också den mest stiliserade målningen på utställningen.

Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.

Så många målningar innehåller en liten, symbolisk kärra, som ett tecken i bilden: Det var alla dessa kärror barnet Georg såg efter krigsslutet. Allt det sönderbombade och blottställda, något som kunde dras på en kärra till nästa anhalt, nästa boplats, innan städerna byggdes upp igen.

Det finns en stark historia i Georg Bazelits´ tidiga måleri, och det finns en känslomässig nerv som är vild i sin linjeföring. Vild, men sann: Kropparna får tyngd, ja, de känns tunga att släpa på med sitt bagage, och ändå är de nästan urholkade. Rester till hälften försvunna i kriget.

Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket.



Utställningen pågår t.o.m. 19 februari

Edward Hoppers station

Jag har bestämt mig för en viss resa igen. Det lättar på trycket när man befinner sig i novemberdimma, en vecka efter högtrycksvinter. När man befinner sig i en del av Stockholm där gentrifieringen gått så långt att bilismen ökat med trehundra glassiga sportbilar och lika många stadsjeepar. Där det regnar. Och där de som vanligt bygger om något i mitt hus som blev helt fel förra gången de byggde om. Som vanligt är det otrevligt, med olika ljud och äckliga lukter av giftigt klister som de använder för att täta altaner.

Ute på byggställningarna på fyra och fem våningar går arbetare fram och tillbaka. De går där när det snöar, när det töat, när det är is på brädorna. De går tills isen knastrat sönder och det regnar dag efter dag. Jag gissar att de sköter sitt arbete bra, och det är aldrig dom jag är irriterad på, det är alltid  den stora omställningen till bostadsrättsförening som pågått i femton år, och som gett mig sämre kvalitet i mitt boende i tio år, på grund av buller, onödiga renoveringar, felaktiga byggjobb, felaktiga rörjobb, översvämningar. Underbetalda arbetare från öst och överbetalda entreprenörer som hela tiden gör sig en hacka på att hacka i det här huset, och så de förtjusande låntagarna som flyttar ut och in. Många med det alldeles tydliga uppsåtet att överrenovera en gång till i två månader och sälja med en ny liten/stor hacka som vinst. Samt lämna efter sig ännu en avfallshög på gatan.

Man hackar sönder mitt hem. Och inte bara mitt. Det är en bostadspolitik som gjord  för halvkriminella, typer som bara köper sig in i ett hus och försvinner, skattefritt. Iväg till nästa blåögda bostadsrättsförening. Shoot. En halv miljon till på nästa renovering som innebär en jävla skitmiljö för den som bor ovanför, bredvid eller under.

Ja. Så fint det blev med den avreglerade "fria" bostadsmarknaden. Alla husen runt omkring, ägda av banker, och folk med stora lån, som tänker på varje detalj som en investering.
Var tog livet vägen?

Jag tänker på Edward Hoppers ödsliga bilder, av varelser som hänger sent i en bar. Eller ett uttråkat par i en lounge. Eller en gata, Sunday morning. Das Unheimliche i det vanliga. Jag hör inte hemma här. Jag är den svarta svanen. Så måste Hopper ha känt sig. Liksom jag. 

Idag fick jag se en målning av Edward Hopper som jag aldrig sett tidigare. En annan sorts rum.
För mig är tåg och stationer förknippade med frihetskänsla. I Hoppers målning något helt annat. Mannen och pojken ser tafatta ut. Lokomotivet är högt och hårt, något de utsätts för, en fas av civilisationen som de bara måste hänga med på. Som jag i mitt kära gamla hus, när det blir överkört av adrenalin och penningtänk.

Jag kan för lite om Hoppers bakgrund för att tolka den här målningen privat. Den har också en så reklamartad, plastig fulländning. Rumsligheten är trång, som på en affisch, och det lilla landskapet i bakgrunden är töntigt. Vad menade målaren? Hur blev hans bild av stationen så klaustrofobisk, så trång? Som en tidsanda som tränger sig på. Och passagerarna står där, valhänta, finklädda, och tänker - det blir nog bra, vi är moderna nu, vi hänger med vi också. Vilket häftigt lokomotiv!

                                 Edward Hopper, American Locomotive, 1944.

Cassavetes - närvarons mästare

Först finns bara ansikten, blickar. I nästa ögonblick ett tumultartat samspel; människor som rör sig mot varandra som fiskar i en ström. Det är John Cassavetes filmer jag talar om, där livet skildras som ett myller av impulser och ovissa utgångar. Ingen individ är hel och enkel, men var och en förändras i mötet med de andra. Shadows och Faces, de två första filmerna, ger anslaget till de kommande tjugofem åren: Improvisationen - ett lån från jazzen - ger skådespelarna en helt ny närvarokänsla. Men i senare, konstnärligt fullödiga filmer som En kvinna under påverkan, har improvisationen uppstått i en driven filmtrupp där man stimulerade varandra till experiment. Improvisation under frenetisk påverkan, blev Cassavetes metod.

Vid slutet av femtiotalet, i en filmkultur inställd på kassa-succéer startar han sin filmbana. Filmar gör han med handkamera, i privata lägenheter, nattetid, när medarbetarna har ledigt från betalda jobb. De tog tre år att få ihop Faces. Där förnyas i ett enda jättekliv den amerikanska independent-filmen.
Tillsammans med sin hustru, skådespelar-esset Gena Rowlands, skapar han en atmosfär som är både kreativ och familjär. Man arbetar ihop, äter, samtalar. Stämningen är lojal och generös - en egen strömfåra i den konkurrensinställda amerikanska filmbranschen. Och generositeten färgar av sig på filmerna. En vågsam vitalitet, en stundtals nästan fumlig äkthet, präglar varje scen. Men där finns också en stor kärlek till skådespelarna, vännerna, människorna, oavsett om de spelar affärsmän, tuffa callgirls, hemmafruar eller nattklubbsägare.

Och Cassavetes är på kvinnornas sida. Han har sagt att han undersöker kvinnans prekära situation som antingen över-eller-underklass-konkubin. I Faces är det Jeannie, en callgirl, som ger ifrån sig impulser av kärlek, finess och generositet, medan hennes tillfällige älskare, den framgångsrike affärsmannen Richard, täcker över sin kärlekslängtan med sprit, prat, dumma skämt. I En kvinna under påverkan är det den osäkra hemmafrun som utstrålar känslomässigt mod och hängivelse, medan maken försvarar sin givna form som familjens och arbetslagets ledare. Den berömda spaghetti-scenen, där maken bjudit hem sitt arbetslag på middag, skildrar kvinnan som en omedvetet Kristuslik gestalt. Hon bjuder både på spaghetti och hjärta, men det senare blir för mycket för denna världen.
- Sitt ner på ditt arschle, ryter maken (Peter Falk) till hustrun (Gena Rowlands), när hon blir alltför tillgiven mot en av hans svarta jobbarkompisar.
Han skrämmer bokstavligen vettet ur henne. Inte därför att han inte är en varm man. I intimiteten är han varm. Men med sin värsta macho-attityd slår han hål på både hustrun och sig själv. Resten av filmen handlar om en kvinnas förtvivlade och våldsamma kamp för att hitta sin egen kärna, på trots av omgivningens klichéartade förväntningar. En tumultarisk känslo-resa, och samtidigt en provokation för var och en som tror att kärleken mår bäst av att se politiskt korrekt ut.

Ingen filmare är mer besatt av äkta känslor, och om både form och dramaturgi måste skakas om för sanningens skull, så gör han det. Men i skakigheten finns ett hopp. Och slutet på En kvinna under påverkan är en bedarrad storm, en känslig och erotisk försoning mellan man och kvinna som bara Cassavetes kan skildra så att man tror honom: Som en vilopaus i missförståelsernas långa arbetsvecka.

Cassavetes arbetar med en öppen estetik; han tror på slumpen, sina medarbetares infall, ljusets skiftningar, och de små oväntade händelserna som får en människas liv att styra över åt ett helt annat håll. Det handlar inte om att översätta en hårt bearbetad story, med filmkamerans och ljussättarnas hjälp. Mycket mer handlar det om att fånga det oåterkalleliga livsögonblicket, momentet när maskerna faller och nya möjligheter sipprar in mellan människor.
Hans filmer är som spruckna speglar av ens eget liv; i sprickorna finns det okända; det som vi inte vet att vi är, därför att vi tror att vi vet det.

Gena Rowlands i En kvinna under påverkan.

_____________________________________________________________

Denna text har tidigare publicerats i Uppsala Nya Tidning, Smålandsposten, Sundsvalls tidning, och på websiten MovieBox.

Emil Nolde - en blomsterdåre

Jag vet hur det är, jag är själv estet. Det vi alltid kan göra, oavsett läget, är att gömma oss i skönheten, andas in den, plocka utsikter från bergens vidder och kvällar med underliga molnformationer. Vi ser på blommorna och liljorna på marken och drömmer bort all skit i världen.

Emil Nolde framstår för mig, just nu, som en målare man gillar i ungdomen: Han är storvulen och klatschig, hans färger är aningen hysteriska och hans närhet till de små tingen, blommorna, är i det närmaste övererotisk. Som ung vill man ha allt det där: Man vill ha färger som stegras och moln som aldrig existerat, men som talar till en om oerhört starka känslor och att jorden är ett häftigt ställe att leva på och det räcker så.

Men när jag ser Nolde, lajv, som man säger - för första gången i mitt liv - blir jag ganska besviken. Inte för att det är så allvarligt - det gäller ju en gammal kärlek, numera endast odlad via några scroll på nätet då och då. Men att se hur han, kallad för en av Tysklands största kolorister, om och om igen målar på med grön-röda kontraster - målar sina gubbar och troll och naturväsen i grova drag, och i oljor som verkar gjorda mycket hastigt och "spontant", som det heter - kan bara få mig att undra över tidens gång och konstens relativitet. Vem kan överhuvudtaget bry sig om dessa väsen han målar, dessa typer och troll, som sedan länge är passerade av liknande väsen i storfilmer och blockbusters? Nä, det går bara inte. Det är som om han kom på "en grej" han kunde göra, och sen gjorde det med en femårings envishet. Oljorna är kass helt enkelt.

Akvarellerna däremot - där finns fortfarande någonting. Det beror delvis på materialets känslighet, som förflyttar Nolde från självsäker penselsvingare till en konstnär som är mer i händerna på görandet. Ett material, färger vått i vått, som bara låter sig behärskas när man ger efter, och sen hittar kontrollen, sen ger efter igen. Men utan erfarenheten av att ge efter skulle Nolde stampat på samma självgoda plats för alltid.

Förutom landskapen med lysande moln, violetta solnedgångar och slaskande hav, är porträtten i akvarell ofta det bästa han gör. Återigen, han ger med sig, slumpen och skickligheten samspelar - så uppstår det en gnista av liv i verket.
Även blommorna är mycket vackra. Men också de på det där lite storvulna sättet som kan få mig att längta efter kontemplativa japanska blomsterstudier. Och jag kommer inte ifrån känslan av att han gömmer sig för sin nazistiska samtid genom att begrava sig i idyllens "boden", eller i naturens dramatiska skådespel. Alltsammans kan verka som kulisser för det han undviker: Sin existens i en politiskt sinnessjuk tid som han höll sig väl med*).

Kolorist, expressionist, och en jävel på att få vattenfärgerna att flyta in och ut i varandra snabbt som ett väders förvandlingar. Där överlever han. Så - det är ändå landskapen jag stannar inför, en god stund, innan jag lämnar salarna med en känsla av någonting övermäktigt.

En lite mer objektiv betraktelse över Nolde finns på Wikipedia.  
Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. 30/8.
*) Nolde var medlem av Nationalsocialistiska partiet, men stämplades trots det, senare, som "entartet".