Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.

Ett syriskt barn som gått igenom helvetet

Idag får vi höra om den här lille pojken, som flydde från Syrien under fruktansvärda omständigheter. Han är här nu, han är i trygghet, och han har lärt sig svenska så bra att han kunde gå i årskurs sju. Denna trettonåring är min hjälte idag. Och artikeln från Hela Hälsinglands tidningar kan ni läsa här: Hans öppna brev om krigets fasor.

OM vi kan rädda många av dessa barn och deras familjer, hur kan vi vara annat än stolta över Sverige, och samtidigt stolta över en pojke som uttrycker sig så här, som är en hel människa, vuxnare än många andra, vuxnare än rasister: väl värd sin plats i ett Sverige som vill växa med humanismen i behåll.

Vad är priset för en människa - Ismail?

När jag var nio år inföll det militära maktövertagandet i Ungern, sovjetmakten slog ner det folkliga upproret, många flydde. En del av dem kom till Sverige, två av dem gick senare i samma klass som jag i skolan.
Jag minns Ungern som det första barnsliga uppvaknandet till att det fanns andra människor, än vi i 50-talets trygga Sverige, och att de kunde bli förföljda i sina egna länder, av sina egna regeringar.
Jag pratade allvar med min mamma om detta, kanske bad vi också i vår aftonbön för de ungerska barnen, vi var ju katoliker. Och vi skänkte pengar via kyrkan eller Röda korset.

Men mest minns jag känslan av medlidande, av patos, mellan lekarna och stojet i vår familj. Bilder i tidningarna på dödade människor, tanks, och kvinnor flyende med öppna kappor. De hade inte ens hunnit knäppa om sig.
Jag skulle kunna ta fram statistiken över invandring i Sverige vid den tiden, men det klarar ni själva. Från Ungern kom cirka 8000. Efter flyktingströmmen vid andra världskrigets slut kom också arbetskraftsinvandringen från Italien, Turkiet, Jugoslavien. Därefter de flyende från Ungern och andra delar av Sovjetstaten, Pragvåren som dog, därefter en ny våg av migranter från fascisternas Chile och fascisternas Grekland. Det blev 1970. Solidariteten med dessa folk var omedelbar, liksom med de bombade och sönderskjutna människorna i Vietnam.

Palme gick längst fram i tåget mot Vietnamkriget. Min pappa gick där också. Och alla vi andra, barn och unga. Jag har aldrig varit helt begeistrad för Palme, men i backspegeln syns han som den internationelle statsmannen, som visste vad som var viktigt och rätt i världen, just när det skedde.

Vad skulle han sagt om att tala om flyende människor som "volymer", som budgetproblem, om att de sneglar på vår Europeiska eller Skandinaviska välfärd - när de flyr över haven. Han hade spytt sitt i sammanhanget ytterst adekvata förakt, över sådana räddhågsna kamrerer.

Vad skulle Jimmie Åkesson sagt om mina vänner från Ungern? Eller om den judiska invandringen? Eller om turkarna? Att de skulle få hjälp på plats? Under Stalin eller under Hitler?

Det är begripligt att greker och andra folk med egna problem blir räddhågsna och fientliga under anhopningen av flyktingströmmar, som ökar på deras redan stora samhälleliga oro. Därför måste Europa dela på sitt ansvar, precis som det var tänkt. Och i detta nu älskar jag Angela Merkel för hennes tydliga respons på denna ödesfråga. 800 000 flyktingar förväntas komma till Tyskland 2015, och Tyskland bygger ingen taggtråd.

Men varför låter man folk plågas och kanske dö av utmattning, svält och törst på väg från Ungern mot Österrike och Tyskland? Varför finns ingen hjälporganisation på plats, varför hämtas de inte i vita bussar, vår tids vita bussar, som måste rymma även muslimer?  Varför syns inga hjälporganisationer på deras 16 mil långa väg mot Österrike? Vad har Ungern bestämt framför kamerorna, men också bakom deras rygg? Å, ungrare, ni som en gång blev hjälpta, skaka av er rasismen, se människan.

Det otäcka är, att när människor blir en massa, en flod av kroppar utan namn, då upphör deras värde i våra liv. De betraktas som tillströmmande förmånstagare, som idel minus i statsbudgeten, som en risk.
Därför blir jag så oerhört rörd och imponerad av det italienska folket; de som i högst utsträckning tagit emot migranter inom Europa och hjälpt dem från dag ett. Jag vet inte om det har med deras djupt förankrade katolicism att göra, att de fortfarande har ett öra i skallen som lyssnar på budorden. "Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder...". Men jag såg programmet där de, tillsammans med sina flyktingvänner, firar en åminnelse i kyrkan, över alla dem som förliste på väg mot Lampedusa. Där står muslimer och kristna om varann, med ljus i händerna, och några av dem har adopterat flyktingar, tagit hem dem till sig. De talar med kärlek om dessa sina nya vänner. De gör en ceremoni vid havet, och kastar ner vita blommor, samtidigt som namnet på varje död flykting mässas ut över horisonten. Varje namn. Varje namn på Mohammed, Ismail, Habibti.

Men Sverige då? Ja, vi kan. 3 miljoner på 3 dagar till Röda Korset. Massor med pengar till andra organisationer - i runda slängar 25 miljoner på kort tid. Organisationen Sverige för UNHCR har samlat in 8,1 miljoner kronor på nio dagar. Radiohjälpen 6.8 miljoner. Privatpersoner i gruppen Vigörvadvikan 6, 3 miljoner. En IT-företagare avstod från personalresa till Italien och skänkte 400.000 till mat åt flyktingar.
Tyvärr, och på trots av vissa moraliska invändningar mot publiceringen av fotot på den lille döde pojken på stranden - Alan Kurdi - så har det visat sig vara en viktig påminnelse. Efter att det fotot publicerats ökande insamlingen till radiohjälpen lavinartat. Det påminner  - som Olof Ruin så riktigt påpekat - om publiceringen av den lilla flickan träffad av napalm. Efter det tog opinionen mot Vietnamkriget ny fart.

Men, glädjande nog, hörde jag idag i radio om hur folk börjat hjälpa till privat och personligt, de kommer med kläder, leksaker, filtar, husgeråd, även i Ungern. I Malmö fanns en kvinna och man som låtit en hel liten familj flytta in i deras gästhus på tomten. Detta gör mig stolt över svenskarna. Nu väntar snart stora klädinsamlingar. Kläder eller pengar, gör vad ni kan, vänner. Kontakta närmaste församling.  Eller pröjsa till de stora organisationerna, UNHCR, Läkare utan gränser, m.fl. Staten kan inte göra allt, även om det troligen ingår i vår tids historiska realism att flyktingkvoten måste höjas.

Ovan: Ungerska flyktingar, 1956. Nedan: Syriska flyktingbarn 2015.

Här finns en länk till Marcus Rosanders blogg där han sammanställer siffror om människor på flykt, mottagarländer, kostnader med mera. Den är visserligen några år gammal, men ändå tydlig.

Och ur Populär historia, lite minnesarbete:
Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet. Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer. Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå. Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet. Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.
Mer fakta om invandringen under olika tider kan ni läsa här, ur Populär historia.

Här ett radioprogram om Ungernkrisen 1956. Och här det senaste om hjälpinsamling. AB.
Samt Olof Ruin om publiceringen av bilden på den lille pojken.  
F.ö. har Andrev Walden uttryckt det enklast möjligt: "Är kluven till bilderna av drunknade barn men jag tror jag tycker det är bättre att visa dem nu än i någon *aldrig mer*-dokumentär om 50 år".

Till sist "the bitter end" från Twitter: The 6 Gulf countries: Qatar, UAE, S.Arabia,Kuwait, Oman & Bahrain offered 0 places to Syrian refugees. Shame on you.

PS: Cirka tre timmar efter att jag skrivit detta bestämde Ungerns regering att skicka ut bussar för att köra människor till gränsen.

Intervju med Olga Margetis - grek i Sverige

Olga Margetis föddes i Aten 1957. Hennes pappa Anastasio var aktiv kommunist, och kämpade i motståndsrörelsen mot nazisterna. Under inbördeskriget som följde, 1944-49, deltog han i striderna på vänsterns sida. Vid flera tillfällen satt han fängslad på de s.k. Helvetesöarna, tillsammans med andra greker från vänstern.     
                                                                                              

Men åren innan Olga föddes, och åren därefter, levde familjen ett relativt lugnt och välbärgat liv. Fadern hade egen elfirma, modern var hemmafru. Olga fick gå i fin skola, och man hade semesterhus på ön Salamis, en timmes färd från Aten. Det såg bra ut för familjen Margetis. 

Men när juntan, inte helt oväntat, tog makten i april 1967, gick Olgas pappa omedelbart under jorden i Aten, och flydde sedan till Frankrike. Där blev han inte långvarig; en släkting, Georgios Tsokanis, for ner till Paris för att hämta sin gamle vän till Sverige.  

Inom loppet av några veckor förändrades familjens liv totalt. Pappan fick uppehållstillstånd i Sverige, och tog arbete på LM Ericsson, men Olga, hennes mamma och lillasyster Angelika, blev kvar i Aten. De ansökte upprepade gånger om pass, men fick inga. Beskedet var: ”Ni ska ingenstans, om ni vill träffa er man, er pappa, så får ni se till att han kommer hit.” De hölls som gisslan. Olga berättar om den värsta perioden i sitt liv: 

-        Man vaknade en morgon och med ens var det diktatur, tanks på gatorna. Pappa flydde omgående. Han kunde inte stanna kvar. Då hade han hamnat i fängelse. Han hade upplevt exil, i fångenskap, på många öar. Efter inbördeskriget hamnade många där, på Leros, Kiria, Makronisos. Det var tortyrverkstäder.

-         Hur många år kämpade han eller satt i fängelse?

-         Från början av 1940-talet till mitten av femtiotalet satt han flera olika perioder på helvetesöarna.   Men i gott sällskap. Halva Greklands intelligentia satt ju där. Författare, musiker, poeter. Mikis Theodorakis är den mest kände. Han var en vän till pappa.

-         Varför satt de fängslade?

-         De satt där därför att de tillhörde vänstern. De hade kämpat för Grekland, mot högern och mot fascisterna..

För den då tioåriga Olga blev livet plötsligt mycket tufft. Skolan var stängd den första tiden. Militär och polis gick runt och samlade in s.k.obekväma personer. Det var utegångsförbud på kvällarna. Familjen trakasserades med obehagliga besök, utfrågningar om fadern, hot. Olga hade själv sett en ung, efterbliven pojke bli nedskjuten på gatan, därför att han inte förstod militärernas order. Men hon var en modig flicka, som ville skydda sin mamma och lillasyster, och när hon öppet trotsade de besökande militärpoliserna hände det att hon fick svar på tal genom fysiskt våld.

-        Var du inte rädd?

-       Jag tror inte jag var så rädd, jag kände nog mest vrede. Och det har format mig. Jag tror inte att jag är rädd för någonting. Det kan liksom inte bli värre än det var då, för en tioårig flicka. Det var sorg och totalt kaos omkring oss. Det var det första hemska jag upplevde efter att ha levat med tryggheten i familjen. 

Från en dag till en annan stod familjen på bar backe, och blev ekonomiskt beroende av släktingar. Olga fick hjälp med att fortsätta i sin skola. Mamman började arbeta som sömmerska, i hemmet. Hon tog upp beställningar från folk i kvarteret, och Olga fick leverera. Samtidigt kämpade Anastasio Margetis under tre år, för att få sin familj till Sverige. Han vände sig till Röda Korset och andra humanitära instanser, men fick inget gensvar. Till slut bestämde han sig för att förlita sig på svenskarnas välvilja.

-        Han började hungerstrejka på Sergels Torg. Det var 1970, en väldigt sträng vinter. Och det liknade inte den sortens hungerstrejker som vi är vana vid nu. Att man kan gå hem emellanåt och proppa i sig mat. Utan han låg de facto på Sergels Torg i en vecka, utan att äta. Han hade medicinsk hjälp, en svensk läkare som hade ställt upp, för att de var rädda att han skulle få lunginflammation.

-        Men hans protest fick resultat, rätt snart?

-        Ja, det var effektivt. Folk gick förbi där varje dag, samlades och diskuterade. Han hade satt upp plakat: ”Befria mina barn, juntan förtrycker oss”.  Och alla var väldigt medvetna om Grekland då. Charterresorna hade kommit igång, Grekland var populärt. Olof Palme arbetade aktivt för återupprättandet av demokratin i Grekland. Theodorakis hade varit här och sjungit, tillsammans med Sven Bertil Taube. Och plötsligt ser dessa svenskar en stackars människa som ligger och hungerstrejkar, omgiven av bilder på sina barn, på tolv och sex år. Och jag menar man måste ju vara gjord av sten för att inte reagera. Så tidningarna kom och TV, det blev ett väldigt ståhej. Man samlade in fyrtiotusen namnunderskrifter, och planerade en demonstration. Men den behövdes inte, eftersom hans önskan ganska snart blev infriad.

-        Vilka var det som påverkade det här beslutet?

-        Alla de som tidigare hållit sig borta började nu, i humanitetens namn, känna sig tvungna att reagera: FN, påven, och Röda Korset. De utövade påtryckningar, och till sist var juntan tvungen att ge efter och släppa iväg oss. Så de ringde min mamma en dag och sa: Kom och hämta era pass, så att du och era barn kan försvinna. 

Under hela denna tid hade familjen svenska journalister hos sig i Aten. Ibland blev de stoppade av militärpolisen. Men när de kunde komma in gjorde de intervjuer, och skickade bilder som publicerades i svenska tidningar. Juntan fick stora problem med den svenska pressen. De blev tvungna att ge efter, och familjen kunde återförenas i Stockholm 1970. 

Medlemmar  av Grekiska mlitärjuntan 67-74

Det är alltså farlig historia och om den till någon minsta del återupprepades skulle EU inte få sin heder tillbaka, och andra mer engagerade i Grekland skulle få skämmas: Att utsätta grekerna för en åtstramningspolitik som kan locka fram  gamla fascistoida veteraner ur skuggorna är att sälja kaninen dyrt till vargens kök. Även bankerna ECB, IMF m.fl, och även Jünker och Merkel, borde vara medvetna om en viss fara för en måhända manipulativ och mer osynlig  statskupp: Ja, inte ens den demokratiska goodwill-andan i EU kan accepetera ett chansande med repression och tillbakagång i 60-talspolitik i sitt följdvatten. 

    Låt grekerna ordna upp sig själv. Och slippa trycket från EU. 

    Men låna för fanken ut de pengar som ändå bara ligger o möglar i de irreella datasystemen. 

                                                       ¤¤¤¤

Olga Margetis.var Ordförande i Grekiska Föreningen under åren 1998 – 2009. En längre intervju med henne gjordes 2009 och 2010, och innehåller delar som är så pass privata att jag måste be Olga om tillstånd innan jag publicerar resten. Men texten ovan är en förfärande vanlig skildring av vad som hände med grekerna när juntan tog över.
Stöd grekerna. Visa humanitet. Visa också tacksamhet mot alla år ni varit där, genom att respektera deras arbete för er turister och för varandra. Samt deras arbete att klara sina fattiga gamla och sina barns skolgång och skolmat. Den vulgärmoralism som sprider sig från chipshögern, som aldrig utstått ett krig, än mindre bjudit motstånd mot fascism och riskerat sitt liv för frihet och demokrati, den vill jag inte höra mer av. Inte här och inte i någon bonnsur variant på twitter.