Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".