Olof Palme - som jag ser honom

När jag var ung var det inte Olof Palme som var ledstjärnan, faktum är att jag röstade på Fälldin i kärnkraftsvalet, och därmed la min första och enda röst på ett borgerligt parti. Jag tyckte dessutom mycket om Fälldin, och gör fortfarande, i det att han försvarar miljöintressen som Centern skyfflat åt sidan. All heder åt honom.

Men i den tid vi levde var det Palme som var stjärnan: Han hade den mångsidighet som en statsminister ska ha; han talade på internationella sammankomster, knöt kontakter, och var ledande i kritiken mot Apartheid i Sydafrika, amerikansk imperialism i Vietnam och CIA-inflytandet i Chile. Han var antirasist och jämlikhetsivrare, och på alla sätt en modern människa. Ändå kunde inte heller jag komma undan känslan av att han var lite elak, eller att han njöt av sina bitska formuleringar. Kanske var han - som så många människor - dubbel: En ljus och en mörk sida, en framstegsivrare och en revanschist, en idealist och en provokatör, som säkert hade en del att göra upp med sin borgerliga bakgrund. Hans egen bror, som var höger, hatade honom, och det var kanske ömsesidigt. Ändå tycks det som om det större, och farligare hatet kom från högern, från reaktionen, och att det förmodligen var det som till sist tog livet av honom.

Vi vet ju vilka som hurrade när han var död.

Idag hörde jag på radio Robert Gustafsson (komikern) berätta om den natt då Olof Palme dog. Han hade suttit på samma biograf, lämnat den och kommit ut på Sveavägen vid samma tid. Det han noterat var män med walkietalkies i olika delar av området. Uppenbarligen pågick där något organiserat. Men när Robert Gustafsson, efter nyheten om Palmemordet, ringde polisen var det med svalt ointresse man tog emot hans vittnesmål.

Inget ont om Ingvar Carlsson, som sen tog över. Men det som sedan långsamt hände socialdemokratin var ju en marknadisering. Palme - relativt ekonomiskt ointresserad - hade redan tidigare lutat sig alltför förtroendefullt mot sin finansminister. Min mamma brukade säga att det var Kjell Olof Feldt som sålde ut Socialdemokraterna. Han gjorde det med avregleringar, och han var troligen också en av dem som godtog eller medverkade till utförsäljningen av allmännyttan. Ett så smart steg för borgerlig frammarsch som att alla skulle äga sina bostäder, och - främst i storstäderna - därmed förvandlas till beräknande småkapitalister och bostadskarriärister, kunde ju bara stegra intresset för ägarpartiet Moderaterna. Vilket också bevisas i den "dyra" stadsdel i Stockholm där jag bor, och vars röster till 57% går till "Nya" M.
Senare utförsäljningar har mestadels varit besvikelser: Stora vårdföretag sköter sig illa, och skattesmiter i miljardklassen. Vad det gäller gamla och barn, äldreboenden, skolor och förskolor, kommer man undan med vinster som inte återinvesteras i verksamheten. Det "sociala entreprenörskapet" har blivit ett sjörövarskepp.

Den krassa ekonomismen gjorde sitt intåg i Sverige på 80-talet. Och - som Mats Svegfors så riktigt uttryckte det i Palmedokumentären - "Göran Persson blev VD för aktiebolaget Sverige, liksom senare Fredrik Reinfeldt". Själen i Socialdemokratin var stum. Då saknar man en ideolog med bravur.

Min man var släkt med Palme, nån sorts brylling, och jag kunde se det på håret som föll fram i pannan, kanske också på en viss social iver, folkbildariver och kvickhet. Men han var förstås, dessbättre, mycket snällare än Palme. Ändå gjorde släktskapet att han alltid höll på Olof. Medan jag, av olika orsaker, var mer skeptisk. Jag tror att jag såg maktmänniskan i Olof Palme, en sort jag har svårt för, oavsett politisk färg. Men senare har jag också sett, eller begripit, att där fanns en djup kamratskap och kollegialitet omkring honom.

I själva verket var säkert Göran Persson och Fredrik Reinfeldt mer beräknande maktmänniskor än Palme. Olof tog alltid risker, han satt aldrig tungt i sadeln, han var snabb och spontan, knappast något som utmärker strategiska maktmänniskor. Ändå hade han en säregen utstrålning av makt; mest över situationerna. Han var överlägset socialt begåvad och rörlig. Enda gången jag verkligen sett hans oro, hans förvandling från öppen till sluten och misstänksam, var vid studentupproret på Universitetet. Jag tror att det skrämde honom, och sårade hans ego och hans känsla av frihetlig socialism; att bli betraktad och bemött som reaktionär eller status quo.

Min pappa, som gick med oss andra i demonstrationer mot Vietnamkriget, där Palme var huvudtalare, brukade säga att Sverige inte fattade vilken statsman Palme var, men utlandet fattade. Ja, och utlandet fattade det de såg, en internationalist och humanist, en stark antirasist och försvarare av mänskliga rättigheter. Inte den svenske slagfärdige och arrogante riksdagsmannen vars kvickhet var en nagel i ögat på formalistiska och/eller trögtänkta svenskar.
Sanningen är ju att högern aldrig haft en så intelligent, briljant förespråkare. Synd om dem - men försvaret av det bestående, av gamla privilegier och nya avdrag - brukar sällan få det att glimra till i hjärnan.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkt till Dan Josefssons dokumentär om avregleringarna och Feldt.
Länk till CIA i Chile.
Länk till TV 4, sändningar av Palme - sista timmarna
Länk till Tom Ahlands Palme Svt
Och här är en länk till Bengt Göransson i Sydsvenskan.
Notera särskilt de här raderna, som stämmer exakt, men lite försynt, med min analys ovan:
"Partiledarna prövas mot detaljerade kravspecifikationer som alla har svagheten att inte relateras till det egna partiet och dess medlemmar utan bara till det stora väljarkollektivet, som dessutom indelas i specifika målgrupper – innerstadsbor med god lön och bostadsrätt är en sådan".