Mitt i terrorns dag, med rapporter från Bryssel, sitter jag och ser på den här målningen av Max Ernst. Den gör mig lugn. Det är en väl avvägd, men ändå märkligt vibrerande bild. Livet, grundformerna.
Max Ernst - som för inte så länge sen ställdes ut i Stockholm - är en konstig målare: Han kan stelna till och bli tråkig, upprepa vissa bild-idéer tills de brinner ut: En måne över stiliserade berg, en samling höga raukar från öknen i Arizona, gestalter mitt emellan människa och förstelning. Surrealism med vackra förhinder, kan man säga.
Den här målningen är gjord 1929. Efter en kulmen som surrealistisk målare, runt 1945, blev han återigen enklare, mindre surrealistisk. Men den här bilden hör till hans tidiga franska period. Den är gjord i en förföriskt snygg kolorit som jag omedelbart drunknar i. Allting stämmer: varmt orange, olivgrönt, svart och engelskt rött. Samt de vita och blåskimrande blommorna. Han kallar dem snäckblommor. Formerna är som skal han hittat på stranden, men de är samtidigt samma former som jag ser på mina halvt utslagna anemoner, eller på den sibiriska vallmon i trädgården i Lappland, eller vallmon på Öland. Samt har jag hållit alla dessa snäckor i min hand, i Grekland, Spanien, Kroatien, och på Irland. Några ligger i mitt köksfönster for ever.
Det är detta "for ever" som är Max Ernst´s domän. Skärningen mellan levande och död, organisk och oorganisk materia. Övergångsformerna som omfattar allt liv; blommande, förstenat, mänskligt eller havslikt. Jag tror att det är den skärningslinjen som gör mig lugn. Där ligger det oändliga i sina igenkännliga former, där upprepas bladverk, blomblad, snäckformationer och trädstammar for ever. Där finns det ro i det utompersonliga.
Här är en annan text om Max Ernst, som jag skrev för Konstperspektiv i samband med utställningen 2008 på Moderna Muséet i Stockholm (Numera gratis inträde, tack vare sossarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar