Stänger en stund

Mellan hägg och lupiner. Nej da, inte så länge alls. Glaedeligt forår!

Bilden hämtad ur en gammal tidning. Skylt från den dag Danmark befriades från tysk nazi-ockupation 4 maj 1945. Makes you think. Aldrig mer fascism i Europa!

Allt är meningslöst - utan musik

Glad Lördag då!
Här regnar det lite lätt på alla blommor som min bästa granne baxat ner i jorden på vår gård, som växer och frodas med bambu och liljor, med japansk lönn och syrener, med tulpaner och pingstliljor och en och annan liten jäkla råtta. Samt höga vackra träd av okänd art, som blommar nu. Överallt drar man in märkliga dofter. Finast är nog lönnblom och balsampoppel. Imorgon blommar häggen.
Adios for now, som vi säger, vi expansiva ordonnanser.

Följ mig på Twitter om ni har lust: https://twitter.com/GabiBjornstrand.

Raderna: Tarkovskij

Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?



Ur Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij


Bilden ur Spegeln.

Clashes & Friends

Ja, jag skriver rubriken på engelska. Så låter det mer som ett rockband. Och det är kanske det vi är, när vi rockar på väg genom bloggar och twitter, som vänner eller klumpskallar.

Klumpskallar kan även översättas till misshumör och feltolkning. Till exempel: För några år sen hände det på Gunnars blogg Pressylta, att två tidigare blogg-kommunikativa drog isär under en diskussion, den ena av dem på ett direkt fientligt sätt. Jag nämner inga namn, för det tror jag inte de vill. Men det blev, som man säger, lite otrevligt.

Nu är det så att en viss Karin - jag länkar inte - har vantolkat mig en smula. Vi har en del gemensamma bloggkontakter, och jag fann det lite ocoolt av damen ifråga att censurera en svarsreplik, när hon tidigare kritiserat mig i en jättebebiskonflikt. En pyttefråga. Något om hår. En misslyckat skämtsam kommentar från mig och vips var jag bu-uh-hu.
Fru K har annars själv en tendens att klampa fram över alla möjliga, grupper såväl som enskilda. Men det är hon det. Och det är ju upp till var och en såklart att klampa på sitt sätt.

Fru K skrev att jag varit elak flera gånger. Ack och ojsan. Men finns några kommentarer på den bloggen där jag varit elak mot Karin? Nä. De existerar inte. Bara ett fåtal oenigheter om böcker, vissa författare, viss politik. Nu har jag sagt detta till K, som tagit bort sin kommentar. Och jag tog bort min. Savoir vivre?

Hej och hå och si och så. Goddag roligare dagar. Må var och en klampa vidare i vårsolen på sitt eget sätt. Hoho, sa ugglan.

Happening i Storkyrkan

Vissa dagar har en viss ton. Vissa dagar kommer man aldrig till rätta med. Disken man inte hann igår och fönstren som börjar se otvättade ut och vårkappan som måste tvättas, lämna igen böcker till Biblan, hamna i meningslös meningsskiljaktighet med någon som inte heller har en bra dag.

Andra dagar. Man vet exakt vilken riktning man ska gå, och hur man ska hinna och att ingenting är så bråttom som man tror. Det är vår ute och man tar en buss till Gamla Stan där fasaderna lyser i fina schatteringar. Man går en tur i de gamla kvarteren där man levde som ung, gick på jazzklubbar och hade kul med unga konstnärliga typer från läskigt medelklassiga hem där det fanns konst på väggarna och Katja af Sweden-skor på mödrarna och kronärtskockor och kastanjer och annat som inte åts allmänt. (Vi slapp sniglar och sushi).

Det var Hans med sin intressanta judiska bakgrund, det var Johan som kunde rita och skriva som ingen annan (han är död nu), det var Stefan som var låghalt men bar sig själv med sådan hållning att alla möjliga flickor blev förtjusta i honom. Där var den alltid vänlige L-G och den allvarsamme Victor, och Sussie och jag, och Tanja och Sonja och Solbritt. Vi som visade varandra krokiteckningar och utkast till dikter, dansade, och blev kära lite hit och dit och huller om buller. Hej, Hjalmar Söderberg; att vara ung var fantastiskt.

Gamla Stan bär denna story. Samt en del senare stories. Men husen är desamma. Vid Stortorget finns de vackraste och bland de vackraste det med djupröd fasad. Strax intill finns källarfiket där vi hängde efter skolan. Och mitt emot det: Storkyrkan.

Så när jag går in där två dagar efter påsk har jag en hel svans minnen med mig. Kyrkan är full. Proppat med släkt till konsertanterna. Och vi andra.
Barn börjar sjunga i olika delar av kyrkan; den blir resonansbotten, ekokammare, multisound. De tågar in sjungande; barn från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger så otroligt bra. Vänlig grönska, Dona nobis pacem, Dowland. 
Deras småsyskon som vill se och uppleva allt klänger ner från bänkarna och sitter på golvet. En femåring dansar i cirklar en stund innan mamman hämtar.

Denna kyrka är en installation, 600 år gammal. Äldsta delarna ännu äldre. Arkitekturen är en av de vackraste. Det robusta teglet som värmer rummet. Gotiska valv som ännu bär spår av medeltida målerier. Det konstnärliga överdådet i predikstol, barockaltare, rosettfönster. Undrar om folk som gillar Fantasy och Sagoserier går i kyrkan? Det borde de. Här finns en bättre scenografi än någon platt-teve kan uppbåda.

Efteråt går jag runt och ser på Maria och S:t Göran och draken. Fantasy igen. Draken är alltid ondskan. Svärdet är höjt. Skulpturen skulle fröjda en lajvare och ett barn.
Men den enorma målningen av Yttersta Domen ser obehagligt modern ut. Kropparna ramlar samman som i en blind sadomasochistisk orgie. Ingen av figurerna har särskild betydelse. Bara ramlande kött, lemmar i ljusdunkel.
Kan det ha varit pornografi för 1600-talet? Eller en verklig och uppriktig fasa för helvetet? Ett måleriskt budskap med Jesus tronande högst upp som ett frimärke på en mycket tung försändelse. 

Se Storkyrkan. I morgon kan det vara för sent. Trumpeter på det!

Bernt Notke: S:t Göran och Draken och Maria.

      

Colorado - M&A

Colorado river: Jag gillar den måleriska ton som uppstår när fotot är lite suddigt: Impressionism. Mira får berätta sen om hon vill  ha korrekt repro i stället. Färgerna, åh färgerna.

Öknen blommar/Colorado. Båda foton: Mira Stolpe Törneman.

William Shakespeare - My love is a fever

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.

Leva i nötskalet

Mannen jag aldrig glömmer, William. Mer specifikt Hamlet:

"I could live in a nutshell, and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".

Moderna varianter:

I could live in a nutshell -
were it not that I prefer my penthouse on Manhattan.

I could live in a nutshell -
were it not that someone keeps hammering on it.

I could l i a nutshell -
were it not that my Caravan is more mobile.

I could l i a nutshell -
If I wasnt so greedy to impress my neighbor.

I could l i a nutshell -
If they only came in XXXL.

I could l i a nutshell -
but I would obsess with the door lock.

I could l i a nutshell -
were it not that the only party guests would be ants, flees & caterpillars.

I could l i a nutshell -
If I had a Yogi Lover.

I could l i a nutshell - 
were it not that I have what we in Sweden call a "kåta".

Slut på 1600-tals-parafraser!
Men på något sätt måste man ju fira William Shakespeares 450-årsdag.
Ni kan snart komma att läsa ännu intressantare saker om detta. Tro mig.


Uppdatering:
Gunnar Pettersson berättar
(mycket) mer om WS
på Pressylta Redux

Kära vänner och läsare

Under nattens skrivarövningar lyckades jag av ett misstag putta in en text här, som inte var färdig eller ens menad att just nu publiceras. Ha ha ha!
Ursäkta röran. Ett litet felklick. Men det kanske kan vara spännande att ha tagit del av en "kladdig anteckningsbok", så att säga. Men lite skrämmande också att ha öppnat upp en textresa som ohämmat försöker fånga tankar som associeras fram när man börjar krokna framåt 3. Så kan det alltså se ut. Men det kommer att bli en bra text till slut.

Återkommer. Här solen, här värmen. Glad sista påskdag till alla.

Påskeld

Det begynder i dis. Højt oppe på kloden, hvor ingen mennesker ser det, sprækker isen med smæld over hvide fjorde. Der bliver havblåt mellem flagerne, natten, som har været det halve år, hvor solen står under horisonten, er omme. Det knager i iskanten, revne jager revne, da et glasbjerg - på størrelse med eventyrslottet, med tårne och takker og vinduer, som sneen længe har dækket - knækker af og står til søs med de hylende vinde.


Ur Ib Michaels Prins, en av de vackraste upptakterna till en nutida äventyrsberättelse.
(Gyldendal 1997)
Foto: Richard Gingras. Fler av hans eldfoton finns här.
From fire to fire, from ashes to ashes.
Här en liten film om att bygga och elda vid kanten av tidvattnet, i Kanada.

Paul Desmond - Alone Together

Dags att dela en Paul Desmond igen. Här spelar han med den likaså fabulösa Jim Hall Quartet. "How many are you in the quartet?" som flygvärdinnorna brukade fråga dem.

Dikt, dröm

I Dream

I dream I am lying in the mud on my back and staring up into the sky.
Which do I prefer, since I have the power to fly into the blue slate of
air? It is summer. I decide quickly that by lying face up I have a view
of the sky I could not get by flying in it, while I'd be missing the mud.

David Ignatow

Bilden från Big Sur, Kalifornien. Foto: Mira Stolpe Törneman. 

Flykt och flytt och Kalifornien

Nu kommer flyttfåglarna farande in över Sverige och vissa lyhörda typer står med kikare i ett kärr och avslöjar provenienser. Ett fint ord för vad något kommer ifrån. Själv får jag nöja mig med att om morgonen höra två koltrastar och en skogsduva, glissandon och fraseringar, på gården.

Vi har alla våra provensienser, och våra flykter och flytter. Och det här skulle alls inte handla om fåglar. Utan om människor. Vårt behov av flykt, flyg kanske, eskapism, eller flytt.

Ja, det är inte så roligt. Vilket beror på att jag längtar efter en rejäl flykt, ett flyg, ett flyt. Om jag skriver bra ett tag så kan jag pusta ut och intala mig att jag haft flyt. Men jag kan inte intala mig att hela jag är på väg. Ett och annat måste först bli klart här.

Musiken däremot är min världskarta. Musiken är min enklaste resa. Eller naturen, konsten, och - i goda tider - kärleken. Men är det flykt? Eller är det vad livet ska handla om? Och allt det andra, stretandet och ambitionerna, är det som trögar till oss? Fast - å andra sidan - man ska ju jobba och skapa, vara ifred och bunkra in sig - innan man gör det stora släppet och flyger ut över dalen. 

Min äldsta bästa vän kom just hem från Kalifornien och jag hör på hennes röst i telefon hur många våningar högre och gladare hon är efter att ha sett bergen, stränderna, sälarna, havsuttern, redwoodskogen och sin dotter med man. Hur de tillbringade nätterna i husbåten och dagarna på långa resor utmed kusten, och långt ut på havet. Så långt man måste för att få se valarna tumla och vända upp sin stjärtfena. Och detta har vi kärt. Även när det tillfaller en annan.


Bilder från Kaliforniskt liv.

 

Mira i Redwoodskogen och på Stanford University.
Samtliga foton: Mira Stolpe Törneman. Mer av hennes fotosamling finns här: vhttp://ink361.com/app/users/ig-231738461/mirastolpetorneman/photos

V.S. Naipaul - om en frigörelse

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen. Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.


.............................................................................

Artikeln tidigare publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT m.fl.

Min vän Inger Hanmann

Jag har under mitt liv varit ganska påverkad av stora män. De fanns i min närhet redan i barndomen och ungdomen, men naturligtvis - eftersom jag var ett barn av 50-talet - inte lika många stora kvinnor. Och lite konstigt är det ju att växa upp med Ingmar Bergman och kända skådespelare och en professor Carl Gustav Bernhard som var preses i Vetenskapsakademin. Han var pappa till mina barndomsvänner, vars mamma var operasångerska och hette Gurli.

Kanske var både hon och min egen mamma i någon bemärkelse stora kvinnor, men det märktes liksom inte så mycket som på männen, familjeförsörjare och kändisar som de var.
Däremot hade mamma en apart väninna som aldrig gifte sig och som hela livet levde för sitt måleri. Hon hette Jette Stoltz, och har förekommit i mina drömmar som en bild för något annat.

När hon i 40-årsåldern blev våldsamt kär i en spanjor som ville gifta sig med henne, ringde hon långa samtal till min mamma, för rådgivning. Jag är rätt övertygad om att det inte var min mamma som avrådde henne från att gifta sig. Det beslutet fattade hon själv. Och hon var den enda av alla vuxna kvinnor jag kände som gjorde precis som hon ville, även om det var ett dilemma.

Min mamma var först skådespelerska, sen en begåvad målare, men ägnade mesta delen av tid åt man och barn, utan att för den skull någonsin bli en "riktig" mamma. Hon var kul och hade en hel del joi de vivre, men hon hade också ett handikap: Att hon inte hann med det hon älskade mest att göra; att måla. Av någon anledning blev det lättare för henne att skriva, lite senare i livet, när det bara var hon och pappa. Hon kom ut med nio böcker efter 60.

Farmor och mormor var hemmafruar, mammas närmaste väninna var något liknande, fast hon läste korrektur på Svenskan. Ja, det var inte alls lika mycket schwung på damerna som det var på herrarna. Jag hade en enda väninna vars mamma var heltidsarbetande sjukgymnast och inte någon jag direkt kunde identifiera mig med.

Den enda, säger enda, kvinna ur den generationen som jag utan omsvep kan beteckna som en Stor Kvinna, var Inger Hanmann. Dansk målarinna och silverkonstnär, som jag lärde känna i Köpenhamn sent i livet, och särskilt sent i hennes liv. En rad märkliga omständigheter gjorde att vi kom i kontakt med varandra, och sen var vi vänner i åtta år, tills hon dog. Jag saknar henne fortfarande. Jag saknar henne mer än min mamma, som jag nästan aldrig saknar. Det var för komplicerat.

Med Inger var det enkelt. Vi gick på konstutställningar, pratade litteratur och musik och -  män. "Tro för all del inte att det går över", sa hon, om män alltså. Då var hon åttio och hade rätt nyligen lagt bakom sig ett stort uppdrag för danska ambassaden i Berlin och ett annat för Kastrup; en väggutsmyckning.

Kom att tänka på allt det här när jag såg Susanne Brøgger intervjuas häromdagen. Hon pratade om sin mamma; de där kvinnorna på 50-talet, som varken kunde följa i sina egna mödrars spår, eller ännu ta en helt egen väg. Och att hon, Susanne, var den som fick göra det för sin mamma, så att säga. Dubbelt jobb.

Fotot ovan från Kastrup Lufthavn, väggutsmyckning gjord 1989. Nedan en emaljmålning och två silverskålar från firma Georg Jensen, och en länk till fler av Inger Hanmanns grejer.

       

När jag äntligen kommer mig för att scanna mina analoga bilder ska jag lägga in ett fint foto på Inger här. Hon ska ha finnas med. De här är från dansk kunstbibliotek.

                                                                         

Sitter och gråter

Det sitter en kvinna och gråter i den kalla hallen till vårdcentralen. Klockan är fem och hon väntar på färdtjänst. Hon är mager och sliten, gråter som en liten flicka, tappar sitt färdtjänstkort, säger: Jag orkar inte längre. Jag har afasi.

Jag förstår absolut ingenting av det här. Varför sitter en ensam sjuttioårig kvinna och gråter i hallen till en vårdcentral där kall luft hela tiden blåser in från gatan? Varför? Det är inte heller första gången jag stannar till hos en gammal människa som väntat en halvtimme eller mer på en bil.

Jag klappar henne lite på huvudet och säger att jag ska gå hem och ringa till färdtjänst. Jag har ingen mobil med mig. Sju minuter senare ringer jag. Telefonisten är inte oempatisk. Hon tycker det är förskräckligt, men kan inte hjälpa mig. "Vi har 3000 bilar i Stockholm".

Jag försöker nå kvarterspolisen, i samma hus där kvinnan väntar, men det är stängt. Försöker nå vårdcentralen. Stängt. Då har det snart gått en halvtimme och jag kan bara hoppas att färdtjänst nått fram. Men behöver inte en skruttig kvinna med afasi mer än färdtjänst? Varför har hon ingen ledsagare? Varför bor hon inte någonstans i en vårdande gemenskap?

Alltså, återigen: Jag fattar inte det här; ett rikt samhälle som låter schizofrena gå runt och tala högt i butiker, som låter en ensam kvinna med afasi sitta och gråta, säkert rätt ofta, som drar in på skolpsykologer och låter folk - bokstavligen - vänta till döddagar på en plats i äldreboende.

Skam går på torra land idag igen. Skattepengar rinner ut i banksterpooler. Och jag erinrar mig vad visionären, ingenjören, miljöteknikern Jaque Fresco sa i en intervju: Rich people come to me and ask if I can help them build a strong wall around their estates. I tell them if I do that - do they not beleive the poor people will find a way to trespass?

Sisådär ja. Det har jag haft en tanke om i många år. Hur planerar - internationellt sett - de där stenrika stötarna, de 1. 5 procenten, som fortsatt maximerar sina egendomar? Hur tänker de hopa sina tillgångar? Just så: De tänker sig en ringborg. De är varken världarnas krig eller 1984, eller Fahrenheit 451, det är Game of Thrones de tänker spela. Men i deras spel finns bara en klubb: Masters of Coin. Apornas planet. Etisk regression. Tre pooler, åtta flygplan. Andra må gråta.

Jag beundrar djuren

Det var en regnig, blåsig natt med blanka plåttak. Alla mänskor sov utom jag. Träden gungande i blåsten. Där satt kajorna som små svarta spetsiga klumpar och svajade. Gung, gungeligung. Inte en rörelse från kajorna, inte ett ljud. Varför har ingen berättat för mig hur de sover, hur de håller vätan borta, och kylan, hur de håller balansen?

Jag beundrar djuren. Själv skulle jag inte klara en enda natt gungande i trädet, i regnet, i blåsten, utan sydväst och regnrock. Eller med sydväst och regnrock.

Jag beundrar alla djur. Trots att fästingar, ormar och råttor kan vara lite besvärande. Särskilt råttor man kan se i stan, stora som två händer, rusande mellan soptunnorna. Men då ska man betänka att de inget ont gjort. Mänskor gnager på varann. Råttor gnager bara på en gammal korvbit och en ostkant. 

Och kajorna; de har förstås sina sidor. Har sett dem hålla på i timmar och rangordna sig och tjafsa, ja, verkligen tjafsa. Om vems gren som är vems och hur många som får plats eller inte får plats i det högsta trädet, och hur många som måste, bara måste, flyga vidare till ett annat träd. Däri liknar kajorna Sverigedemokrater. Det är inte till deras fördel.  Men annars är det ok att djur är djur. Och människor människor. 

På begäran - Ingmar Bergman igen

Bergman. Nu igen, och varför? Svaret är enkelt: Det har inte funnits en fullödig Bergmanbiografi på svenska förrän nu, med Mikael Timms bok Lusten och dämonerna (Norstedts). Det tog honom sex år att skriva den, och den beskriver sju decennier av svensk teater- och filmhistoria, med Bergman som epicentrum.

DET BÖRJAR I BARNDOMEN, men den har Bergman skrivit så mycket om att vi nästan kan den utantill. För egen del blir jag mer betagen av kapitel som handlar om en nittonårig yngling med teaterfeber och omättliga ambitioner. Frikallad från lumpen drar han igång sin teaterverksamhet på Mäster Olofsgården i Gamla stan. Han håller benhårt på disciplin och arbetstider, även för de amatörer han då arbetar med, och får tidigt beröm för sina uppsättningar.
Därifrån är det gå som gäller; till Medborgarskolans teater och nya berömmande recensioner. Vidare till Studentteatern, Dramatikerstudion, och till Helsingborgs stadsteater, som han fick sådan fart på att den småborgerliga staden blev teaterfrälst. Sedan till Göteborgs och Malmös stadsteatrar, med returer till Stockholms teatrar, och de första filmförsöken på 40-talet.

UNDER 50-TALET ÄR BERGMAN den regissör som efter pilsnerfilmerna och Hasse Ekman-vågen börjar göra film med en egenartad konstnärlig kvalitet. Samtidigt blir han, som på beställning, en stötesten för vissa kritiker. Bergman, själv en komplexfylld beundrare av 40-talistförfattarna, får sin råaste kritik från det litterära hållet. Olof Lagercrantz recenserar Sommarnattens leende med en drapa:
»En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning. (...) Jag skäms att jag har sett den«.

MEN SOMMARNATTENS LEENDE fick pris i Cannes, och drog in så mycket pengar att Bergman fick körkort för fortsatt filmande. På 60-talet blev filmen etablerad som en egen konstart, och Bergman är en av tidens stora auteurer, en av dem som själva skriver, regisserar och klipper sina filmer. Samtidigt får hans teateruppsättningar världsrykte. Men det expansiva 60-talet övergår i det politiska 70-talet och Bergman får nytt motstånd. I Sverige betraktas han av många som en fadersgestalt som ska störtas, och som handledare på Filmskolan är han impopulär.



Forts....
Läs hela artikeln i TCO-tidningen här.
Eller på björnstrand backwater.

Bilden: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i Kvinnors Väntan 1952.
Den berömda hiss-scenen.

Två andra texter om Bergman:
Om Nattvardsgästerna.
Om Andhorils roman. 

Koncentrerad gitarr - Tarrega

No comments.

Mitt hjärta

Jag vill att mitt hjärta
ska vara hårt och rent
som granit
och att det luktar lite bränt
om det
när det slår

Som när vi slog
mot berghällen som barn
för att krossa en nöt

Jag vill att mitt hjärta
är vänt mot havet,
valar och vattengudar,
artärernas dån,
en oanad ordning,
vari båtarna far
dit de måste

De steg man tar
i kärlek
och besvikelse,
hur kan de kontrolleras?
Jag önskar mitt hjärta
frid,
ingen ånger.



2.

Nu kommer de veka molnen
farande över himlen,
en eller två
pneumatiska ljusa
ovaler
så starkt belysta att
de bildar
ett skenbart system
under din måne,
Afaja.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den här skrevs för tre veckor sen, men jag lägger in den i mars, för hjärtat börjar om till våren. 
Såg hos Jonas Bergh att han också skrev ordet hjärta. Det ena helt oberoende av det andra. Läs hans text också.

Afaja är en grekisk mångudinna. 1997 var jag uppe vid det vackra templet på Egina som är tillägnat henne.

Nej, hörrni, nu måste vi ha lite kul

Och här den mest suveräna inspelningen av Take Five som jag hittat nu.  En studioinspelning från 1959, där Brubeck inte dominerar, utan både Desmond och trummisen får det space de behöver.

"Något har gått sönder i Sverige"

Japp. Det har det säkert. En del leksaker. Någons bil. Tant Annas tekopp. En och annan hiss. Ett och annat äktenskap. Min karaff.
Men varje gång jag hör det där uttrycket - blir jag irriterad, generad, språkligt retoriskt störd.

Det är en sossedevis och jag är ingen antisosse; men det här låter för bedrövligt. En samhällskritik som startar med en ramsa i masochistisk stil kan inte ens en duktig idiot lyssna på.
Vadå gått sönder? Är det leksaken igen? Eller är det en skolköksföreståndares klagan över kakfatet som föll i golvet. Vojne.

Bästa sossar till höger och vänster om mitten; ta aldrig mer detta uttryck i era munnar. Det är skitdålig retorik, även om det kan locka några riktigt trötta underdogs.
Nu ska ni och andra till vänster gå till offensiven i stället. Tala om vad man gjort med de utförsålda tillgångarna, tala om vilka som inte får hemtjänst medan de rika får sina 8-rumsvillor städade för skattepengar, diskutera nedskärningar på BB och i äldrevård, tala om dåliga löner, lönedumpning och skatteflyktande privata ägare. Allt det där som vi visserligen hört förut, men som ändå är på allvar. Det är inget som "har gått sönder", det är en medveten politik som favoriserar det privata kapitalet, svenskt och alltmer utländskt, och låter dem köpa upp vad som återstår att investera i när guld och råvarors värde sjunker, och än mer när Rysslands aktier faller: Våra skolor, sjukhus, äldreboenden, järnvägar, daghem, hyreshus, ambulanser, bussar, mm.

Vakna upp och slit av er "sönderkoftan". Fajtas med raka puckar! Eller vad vill ni?
Det var mer okej med "det var vi som byggde landet"- retoriken. Den var ju sann, en gång.

Den som känner sig hågad att syna vad det byggda landet gav bort kan läsa den här krönikan från ETC: Nu kommer nästa våg av privatiseringar.  Där kan man - med lite matematisk kompetens - räkna ut hur många samhälleliga satsningar man kunde gjort för de pengar som hamnat hos privata exploatörer.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(Med tack till den reporter i P 1 som gav mig uppslaget)

Illusionen om att lämna saker bakom sig

Vi människor har extremt många illusioner, och - som en författare uttryckte det - ingen orkar väl börja skriva en bok utan att lyfta sig själv med X antal illusioner. Om man inte är genial är man en milstolpe, och om man inte stolpar omkring i backen, skriver man långa stolpar om vad som bör skrivas. Eller nåt.

Men det är förstås inte enbart konstnärliga typer som har illusioner; alla förälskade har det, alla med nyfödda och planer för nyfödda, de flesta företagare och äventyrare och upptäckare. Många semesterfirare. Familjära klaner. Presidenter.

Den första illusionen är ego-illusionen: Att jag som en fixpunkt kan bestämma över allt i mitt liv, gärna också - med eller utan manipulationer - över andra människor. En del inskränker sitt ego till att ta höjd över en partner eller ett barn, andra behöver betydligt större rum än ett kök för att känna sin jagiska makt. Allt detta är mänskligt, övermänskligt, undermänskligt. Whatever.

En annan illusion som är så vanlig att t.o.m undertecknad är behäftad med den, är illusionen om att man kan lämna saker bakom sig. Skaka dem av sig. Skudda stoftet av fötterna, som det heter i Bibeln. Det kan man inte. Allt som finns finns.

Allt som finns finns. Vare sig man tycker om det eller ej. Man kan fatta beslut; det där passar inte mig, det där har jag växt ifrån och det där mår jag inte bra av. Det här vill jag gärna vara med om oftare och det här lyfter mig till oanade höjder och den här människan är min sort. Men det vi kallar det gamla, ens bakgrund, långa erfarenheter, smärtpunkter och glädjerus, lyckliga dagar och glada år, trista händelser och oärliga människor, finns kvar. Det onda med det goda. Man får ta det. Allt som finns.

Och kanske stolpa vidare med en eller annan illusion om illusionsfrihet. Mognad, till exempel. Att faktiskt ha lärt sig något av alltihop utan att bli en småleende besserwisser. "Men must endure their going hence, even as their coming hither. Ripeness is all".

(William Shakespeare, King Lear, Akt V, scen 2).

Samt hittade jag så lämpligt det här citatet av den varannan gång überkloka Nietzsche:
"Illusions are expensive amusements but the destruction of illusions is a more expensive amusement".

Stockholm, söndag

Lyser sol in i från väster igen i rummet. Kommer lätt mild sydvind. Sjön ligger blank i eftermiddagsljuset. Disig och målerisk luft. Andas in, andas ut. Glöm.
I Bergianska Trädgården har små dvärgcyklamen brett ut sig i mattor av ljuslila och rödviolett. Det händer varje år. Det gör det inte mindre. Rodondendron i knopp utmed långa backen. Solnedgång rosa som den bör vara.

Alen har hängen och puffar pollen om man petar på dem. Lågvattenstånd råder. Man ser randiga stora stenar och gamla grå väl skulpterade stubbar i vattenbrynet. Mysko.
I japanska parken blommar trollhasseln. Häger har setts flyga över sjön två gånger. Det är tecken för något. I trädet på gården leker skogsduvorna. Hanen bockar och bockar. Snödroppar kommer upp ur ingenting. Koltrasten sjunger för första gången. Jag är här.

Kinesiska trollhasseln för några veckor sen. Foto: Susanne Tupy.

 
Några dagar senare ser jag den här blomma på bar kvist, Viburnum Farreri.

Olga Ravn läser: Reklamepigebarnet

Som om det var gjort för en manifestation på kvinnodagen står den unga danska poeten Olga Ravn här och läser i en gränd, i Bergen. Och jag tänker på Bergen, hur länge sedan jag var där, och om jag ännu kan hälsa på mina vänner, och bo över som förr.
Tänker på när jag en vinter åkte kälke med deras son Gabriel nerför Fløyen, och hur jag den tredje gången hyrde en lägenhet på samma sida som Bryggen. Hur jag andra gången, om sommaren, intervjuade en norsk psykolog, om barns behov, och hur jag reste hem över Hardangervidda för att göra radio och sedan reste tillbaka igen med min blivande man, till ett seminarium i Voss. Det var där våra händer möttes nere vid stranden av sjön, och den flytande kroppsliga gasen upptäcktes. Det var där vi hämtade, i en bäck uppe i bergen, den stora grå finslipade rullstenen, som ligger i mitt badrum. Det var där. Det var då. Jag vill tillbaka till Hardangervidda. Det var där jag en gång åkte skidor i månsken. Det var.

Och nu är jag långt borta från Olga Ravn, vars dikt heter Reklamepigebarnet och svävar, cirklar runt kroppen, bilden, ögat, reklamen, utnyttjandet, förintandet, som finns i "systemet". Även jag, som är van vid danska, måste öppna öronen väl.

Hör! http://vimeo.com/40513867

Takes two to tango

Vad jag tittar på de här dagarna: ansikten. Putin, Kerry, Bildt, Jan Eliasson. Och de här två uttrycksfulla människorna. Jag säger inget om deras etik, politik eller maktanspråk just nu. Jag betraktar ansikten. Och tycker det är synd att det inte var de här två som möttes i Paris häromdagen. Personkemi, som det kallas. Och den går bara igång om man vågar visa känslor: Som Jan Eliasson. Som Hillary Clinton och Sergei Lavrov. 

Bilden tagen för drygt två år sen.

Tulpaner

Inne på Coop lyckades jag snabbt dra åt mig en bukett tulpaner. Men nogsamt ändå. För jag ögnade igenom varenda knippe innan jag tog det rätta: Crimsonrosa liljeblommande tulpaner.
Påminner om den längst ned till höger, fast ljusare. De står så lysande fint i mitt köksfönster och jag tycker aldrig jag haft så vackra.
Vad är det med oss människor och tulpaner? Oss nordbor. Oss kvinnor. Nätet vimlar av tulpaner. Kvinnor knökar alltid in tulpaner på sina bloggar. Men jag har aldrig sett att män gör det. Om de inte ingår i en trädgårdstävling, eller nåt.

När jag var gift var det nästan alltid jag som köpte tulpanerna. Män köper blommor när de uppvaktar (där kom det orkidéer, tulpaner, fresia, mimosa, rosor) - och kanske vid högtidliga tillfällen, bröllopsdag, födelsedag etc. Men kvinnor - jag och de jag känner - vill alltid ha blommor. Vi känner inte igen oss själva utan dem.

Och så finns då de små roliga, ljuvliga trädgårdarna, antingen vid huset, eller på en kolonilott. Jag går förbi de närmaste om somrarna och beundrar. Särskilt finska Katrinas extra omhuldade trädgårdsland. Där växer månad efter månad, noga planerat de tidiga och de sena blomstren om varandra. Själv har jag haft trädgård i tio år, och tyckte sen att det räckte; med gräva maskros och sånt. Men jag skulle kunna tänka mig något alldeles litet. Egentligen just det som mina tre goda grannar med stor möda anlagt på vår gård: Från Bambu till Rudbeckia, från rosenbuske till Iris, från tidig jättesnödroppe till sen zinnia sol.

                               Bild hämtad från Råcksta Trädgårdar

Konstig Mänska

Om någon vid Himlaporten skulle fråga mig vad jag ägnade huvudparten av mitt liv åt, vad skulle jag svara?
Försökte vara fri, stå så obunden som möjligt, aldrig kröka rygg för makter och hierarkier och kotterier.
Och det skulle vara ett rätt så sanningsenligt svar, tror jag.

Men på den vägen blir man såklart en mycket konstig människa. Redan på Universitetet talar man med professorerna som med jämlikar och med docenterna en smula varsamt, och när de pushar om att man absolut borde doktorera, så säger man ett artigt tack, men tänker gud-nej-åtta-år-på-samma-stol.

Man tar för sig av rummet på det där odrägligt frimodiga sättet, och man hasar inte runt i stum beundran för vare sig Institutioner, Akademier, Rika Grannar eller Storvulna Undergrundförfattare. Man tar var och en som en människa bara, och somliga trivs bra med det, andra vill absolut att man ska gå på knäna för deras egna konstiga hierarkiers skull. Men njet.

Man längtar inte in i korridorerna, för man vet att där pågår slick upp och spark ner eller tvärtom, och man vill inte ha en chef för det passar sig inte i frihetens rike. Man åtrår inte att komma in Här eller Där, och det är först trettio år senare som man undrar om man gjorde rätt, när man läser de undermåliga texterna av de som kom in Där eller Här.

Men man gjorde nog rätt. Man är som man är. Älskar alla de man kan samarbeta med som människor face-to-face (nämner jag alla de namnen räcker det till ännu en blogtext), de som man på något underligt sätt har en valfrändskap med (som Goethe, gunås, kallade det) som kan vara i några år eller i decennier. Och man reser ragg, rätar på ryggen och säger nej tack varje gång någon försöker trycka in en i något sämre.

Vet inte hur många redaktörer, producenter med flera som ville ligga, då det begav sig. Nej tack. Eller hur många som önskade att man smorde in sig med den kotteristiska gruppsykologin, en kulturell fanclub eller en ambitiös Vi-i-Villa-Comeuppance. Boring.

Man kan alltså inte äta kakan och ha den kvar. Så här står jag nu som den konstiga människa jag är. Ingen villa, ingen hierarkisk position, inga kotterier. Men med ryggen fri.
Kanske är det i överkant att alls associera detta till krisen i Ukraina. Men jag ska toucha det mycket lätt: Hur fasansfullt är det inte att känna att var man än vänder sig är man inte fri. Kan inte följa sin egen vilja. Kan inte röra sig bland möjligheter, navigera, fritt. Så har Östra Europa haft det, kollektivt. Och när jag ser den intill stelkramp botoxade Putin hålla "presskonferens" framför ett stort antal journalister som ser ut som en lydig skolklass ryser jag.

Frihet är det bästa ting.

Things fall apart

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: somewhere in sands of the desert
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again; but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?



The Second Coming, 
William Butler Yeats, 1919

En Modern Konstnär

Det som slår mig när jag betraktar bilden ovan är hur mycket i den som blivit "allmängods" bland konstnärer de senaste tjugo åren: Det kaotiska bildrummet, de icke samstämda delarna som ser ut att vara slängda, eller hopträngda på måfå. Den schizofrena auran; en splittrad "verklighet" där saker hänger och dinglar och berör varandra utan att höra samman.

Det är Öyvind Fahlströms bild. En konstnär med högkonjunktur på 60 och 70-talet, som senare fick stor betydelse för de yngre. På Moderna Museet hänger en av hans stora spel-målningar; ett myller av bisarra detaljer; som att se in på baksidan av världen där saker sammanfaller och slits isär och konjugerar och retarderar i ett böljande plastiskt spel, neurologiskt eller storpolitiskt eller whatever.
Det är också en konst som rätt amoraliskt gör vad som faller den in. Crazy. Men bakom det finns en komplicerad strukturalistisk uppfattning om samhället och dess interagerande delar.

När jag var ung och romantisk hörde inte Fahlström till de konstnärer jag föll för. Men jag behöver inte falla längre. Jag kan stå. Och föreslår mig själv och andra att se utställningen på Galerie Bel Art. Pågår fram till 5/4 2014.

                     Bilderna ovan är gjorda vid slutet av 50-talet.

Länkar om Ukraina

Eftersom jag inte är en politisk kommentator av naturen, men gärna tar del av andras tankar, gör jag idag bara en länklista om Ukraina. Utan inbördes rangordning, och utan att favorisera någon viss politisk orientering. Med tanke på det som hänt de senaste dagarna får ni gärna återkomma med egen information.

1. The Independent om varför ett nytt Ukraina är Kreml´s värsta mardröm.
    Föreslår att ni även läser kommentarerna till den här artikeln.
2. Timothy Snyder i New York Rewiev of Books.
3. Rasmus Fleischer på Copyriot.
4. Thomas Nydahl på Occident.
5. Om Ukrainas frihetsrörelse på Euromaidan PR. (Tack Bodil)
6. BBC News om revolutionsdagarna.
7. BBC, Kort historielektion, nutid.
8. Jonathan Marcus, korrespondent för BBC: Spelet om Ukraina.
9. Torsten Kälvemark, från slutet av januari. Februari om Lwów/Lemberg. 
    Samt det här inlägget idag.
10. Åsa Linderborg: En tredje ståndpunkt. AB 6/3.
11. Karin Olsson bemöter Linderborg i Expressen.
12. Svetlana Aleksijevitj om Putin och Ukraina, GP 9/3
13. James Meek om Putins Counterrevolution, i London Rew. of Books.
14. Paradoxalt? Ultrahögerns samspel med Ryssland, EU-observer.
15. Martin Aagard i Aftonbladet 18.3.


Kort utdrag ur Timothy Snyders artikel:
"On January 16, the Ukrainian government, headed by President Yanukovych, tried to put an end to Ukrainian civil society. A series of laws passed hastily and without following normal procedure did away with freedom of speech and assembly, and removed the few remaining checks on executive authority. This was intended to turn Ukraine into a dictatorship and to make all participants in the Maidan, by then probably numbering in the low millions, into criminals. The result was that the protests, until then entirely peaceful, became violent. Yanukovych lost support, even in his political base in the southeast, near the Russian border."

Hipp Hurra: Klas Östergren

Nu blev jag riktigt glad. Synnerligen bra val av Akademin att ta in Klas Östergren på stol nr 11.
En rikt begåvad, flödande och intelligent författare (mina adjektiv är inte så noga nu i den allmänna yran). Men han är rolig också. Har en bred fond av erfarenheter; människor, platser. Han kan dessutom - vilket jag inte tycker är så nödvändigt - skapa en intrig; personer som dyker upp i kapitel 2 återfinns i kapitel 11, och så vidare.

Klas Östergren är på många sätt en traditionell romanförfattare - ändå känns det som om han har förnyat genren. Och det enbart i kraft av sin mångsidiga personlighet och sin ton; den där lite överseende, allmänmänskliga, intet-är-mig-främmande-tonen.

Sent började jag läsa honom, sisådär en fem år sen. Gentlemen, Den sista cigaretten och några till. Läs honom gärna från nu och bakåt för så gjorde jag, och jag bara älskar den här författaren. Finns inget annat ord just nu.

Åsa Linderborg och jag fick som vi ville. Och många andra, förstås. Och så här skriver Peter Englund om dagens val där han också formulerar det som är av vikt: Klas Östergren som samhällsskildrare.

Tar in den här bitte lilla texten, från Den Blinde Argus, nov 2009:

"...Klas Östergren, som jag först nu börjat läsa. Gangster. En sträckläsarbok som jag tog mig igenom raklång på sängen en hel lördag utan tanke på något annat. Jag tycker så mycket om honom: Hans lätthet och distans, och de återkommande tecknen på medkänsla, humor och dessutom, vilket är svårt att kombinera med en så personrik roman, ett stort grepp om den yttre verkligheten; Tiden och tidsandan och fula gubbars spel i kulisserna. Läs honom; och tro föralldel inte att böcker utan intrig, utan cliffhangers, utan feeling, utan metaforer, utan, utan, utan, med nödvändighet är av finare slag".

Man Ray Missförstådd

Man Ray, Misunderstood, 1938

Är inte den här bilden ovan alldeles oemotståndlig? Vadå missförstådd? Är inte alla konstnärer/författare missförstådda, sedda över axeln, molande i sin bittersöta genialitet? Men tidens tand läker alla sår. Och Man Ray ställs ut på Millesgården i Stockholm t.o.m. 8:e juni. Vi ska gå och se och berätta mer. Här nedan Man Ray och en annan man som ser lika coco banana ut: Salvador Dali.

Paris, 1934

Pete Seeger i god form

Efter Pete Seegers död har man här och var hört lite för mycket av och om hans mest utdaterade låt: Little Boxes. Men häromdan hörde jag i radio, tack vare Kalejdoskop och Emeli Jeremias, den här låten - som förklarar en del av Seegers betydelse som sångare. Budskapet är rakt: Anti-war.  Det totala kriget USA förde i Vietnam varade i tjugo år. Det dödade minst 1.700.000 människor, varav 59.000 var amerikaner. Seegers sång kopplar förbrytelserna i Vietnam till krigsdomstolen i Nürnberg.

Musiken och kompet och framförandet är som gjort för en tidig efterföljare, Bob Dylan. Snarlik den mycket längre låten "A hard rain´s a gonna fall", också den anti-war. Det finns en sann förtvivlan i det det här. Hur skulle det annars låta. Texten till Dylans låt finns här. Året är 1963, det år vi började lyssna på honom. Och här finns en inspelning. Rätt sorts aggression sitter!

And a little love goes a long way. 

Skammen i vården

Skam går på torra land idag igen; när vi får veta att unga kvinnors förlossningar påskyndas så att de allt oftare får sprickor i underlivet. Än en gång har casha-in-sjukvården misslyckats och det är dags för alla partier att inse det. Just i det här fallet gäller det en allvarsam kvinnofråga. Men lika ofta en barnfråga, en äldrefråga, en skolfråga. Är vi tillräckligt trötta på de här rapporterna nu för att helt avstyra riskkapitalvård som äter skattepengar som borde gå till något bättre än skatteparadis? Och därmed slussa tillbaka skattepengar där de behövs? Bland annat i förlossningsvården. För att förtydliga: Graviditet och förlossning är ingen sjukdom, om man inte gör det till det.

Om vi levat i början av 1900-talet hade riskkapitalet placerat sina pengar i vapenindustrin. Men vi har inte så många krig i Europa idag. Så man placerar i sjukhus, skolor, vårdhem. Hur naiv måste man vara för att tro att etiken i dessa företag passar för vården? Ett av de större har lagt under sig en hel del av mammografi-verksamheten i Norden. Bara att casha in. Alla ska ha mammografi. Money makes the world go around. (Minelli &Grey)

Jag har själv erfarenhet av aktieägare-sjukhus. Allt skulle gå som på löpande band, en stor magundersökning som gör mera ont ju mer bråttom man har. När jag reste mig upp för att klä på mig rann det vatten ur mig. Fick resa hem med blöta underbyxor och långbyxor, vågade inte ta en taxi eftersom jag var kräkfärdig. Fick en ursäkt av läkaren i stil med den vanliga kommunikationsideologin. "Oj, där gjorde vi visst lite fel".  Jag skulle föredra att de lät folk gå hem med torra byxor i stället för att tänka på sina ägare, och skattesmita till Cayman Islands. Vad kostar det?

Men take a look on the bright side of Life. Nu kommer ljuset. Idag såg jag två doppingar som putsade fjäder vid badplatsen. Ljuvligt. Hörde en envis och stark bofink, samt koltrastens drill för första gången i år. På Torö, söder om Stockholm, kan man möta mindre sångsvanar. Om man är så lagd.