Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen. Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.
För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.
Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.
Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.
.............................................................................
Artikeln tidigare publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT m.fl.
Mmm, jag minns att jag läste Finding the Centre för sådär tio år sedan och slogs av likheterna med ett syndrom som ofta skymtar bakom dagens mixning av journalistik och (auto-)fiktionaliserat liv. Fadern uppsökte den där gången, mer eller mindre medvetet, en punkt där han själv blivit sin egen och tidningens stora nyhet, och dessutom en pågående nyhet. Det är naturligtvis en drömsituation, för journalisten blir ensam om sin story och kan själv definiera vad han ska skriva om och utelämna – men nervpressen blir också stor. Idealt så borde Naipaul senior ha accepterat att köra sitt chickenrace ända till den punkt där han kunde blivit mördad, men det vågade han dock inte (vilket är begripligt). Men för att skydda sin heder inför familjen bluffade han om hur det hade gått, och fick också sina närmaste och vänner att gå med på hans hoptråcklade version när saken kom upp, i alla fall inom hemmets väggar.
SvaraRaderaIdag, när trenden är att journalistens person ska långt fram på scen och när det blivit svårt för en redaktion att ”paxa” en nyhet under någon längre tid (eftersom alla skriver av alla andra, plus Google och Metro m m, och eftersom nyhetsmaskinen uppdateras någonstans varje timme) är det många i media som vill ’bli sin egen Rushdie’ på i princip samma sätt som pappa Naipaul. Att kunna stå och peka: titta, jag protesterade och nu jagar de mig, eller de vill tysta mig, har blivit ett oslagbart sätt att knipa kontrollen över en het historia. Även om det inte skulle komma några mordhot kan man gasta: titta, jag har _fortfarande_ inte fått den ursäkt/det beröm jag är värd eftersom jag står upp för er alla! Följ mig i morgon också, och nästa vecka!
Den sortens iscensättande av en story har blivit mycket vanligt, från Aftonbladets nazister i Pascalidous trappuppgång till diverse krönikörer som poserar som ensamma riddare i en pågående konflikt. Samtidigt kommer det ofta till en punkt där de här medienissarna inte kan vara så upprätta och ståndaktiga som storyns logik egentligen skulle kräva, och då måste man hitta en ursäkt (eller en dold utgång) för att krångla sig ur, annars riskerar man att fastna i den här tillfälliga konflikten och dess följder för all framtid. Eller att bli betraktad som ”yesterday’s babe”, alltför nostalgiskt trogen sina gamla favoriter Efteråt vill vederbörande ändå framstå som den som stod kvar på kommandobryggan ända till slutet.
Jag kan inte riktigt följa kopplingen mellan Naipauls pappa: En uppenbart modig man i en förtryckande, auktoritär religiös stat - och några ofarligt "modiga" krönikörer i Sverige.
SvaraRaderaDet är lite att förminska N.s pappa, som inte ens hade den här egotrippade yttrandefriheten vi har i Sverige. Mitt förslag: Läs de inte!
Samt: Det Åsa Linderborg gått igenom på grund av rasister är inte heller nåt jag vill jämföra med diverse gapiga svenska "journalister". Även hon har ett mod.
God påskhelg till dig.
PS : Med modig avses då inte att han var tvungen att backa, snarare nån sorts naiv modighet, att tro sig ha yttrandefrihet och få bära skammen av att inte ha det.
RaderaDe flesta "modiga" här hemma gapar ju ändå i den ena eller den andra kören. Har alltid gjort. Inget nytt.
Nej, för Naipauls pappa var det ju på blodigt allvar, dessutom gjorde han sitt jobb i en kultur där idén om en fri granskande press, en upplyst arena där saker grävs fram och debatteras av starka tidningar, inte alls var självklar. Jag menar verkligen inte att han betedde sig som nån krönikör eller kritiker som skriver ett par inlägg för att framprovocera en fajt med Ulf Lundell, Eva Hamilton, påven eller valfri annan makthavare eller ikon, och sedan framställer sig som förföljd, utstött, näthatad både av den tunga gubben och av hans fans.
RaderaMen det här greppet att göra sjäva dramaturgin till huvudsaken i storyn och journalisten själv till huvudperson har blivit ganska vanligt, och det har väl sina marknadsmässiga randiga skäl: du behåller kontrollen över storyn, du kan bekvämt skjuta undan krav på transparens och öppen redovisning, at vsläppa ifrån dig viktiga fakta till publik och konkurrenter: ska jag va 'rättvis' mot mina fiender menar ni?? Dom som egentligen vill döda mig? - Samtidigt har svenska journalister idag (särskilt yngre journalister) sällan riktigt det utrymmet, den kontrollen som skulle behövas för att verkligen ta den där striden så som de kanske vill, eller att följa upp storyn under en längre tid - men de måste ändå låtsas att de har det utrymmet och "tar fajten" med farsan eller systemet hela vägen in i mål. Annars ser det inte bra ut.