Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det
20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet.
Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste
renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd
bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo
visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av
tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten
bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att
övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en
andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste
att formulera det begynnande seklets malaise med enastående
genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan
förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att
applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på
konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer
fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men
hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?
Ur
Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij
Bilden ur
Spegeln.
Jag undrar om det finns film med vackrare foto än just den här? I vart fall har fâ filmers fotografiska scener etsat sig fast sâ till den grad. Ljuset! Naturen! Björkarna! âh. Tack för pâminnelsen!
SvaraRaderaJa, jag är också allra mest tagen av Spegeln. Dess stillsamhet och mjukhet. Den där enormt kvinnliga ryska kvinnligheten, som ligger som en stämning genom den.
RaderaMen j tycker om nästan allt han gjort, utom möjligen Fåröfilmen, som för en svensk skorrade kollossalt i de teatraliska replikerna (Offret). Men vacker var den ju.
Han lär ha varit en besvärlig "mästare". Läs Erland Josephson, han har skrivit mkt kul om sitt filmande liv.
Jag visste inte att konsten hade "uppgifter". Finns det några fler än att "övervinna bristen på andlighet"? Det vore bra att veta, om man skulle vilja göra konst nån gång. ;-)
SvaraRaderaNej, det är ju just de som skiljer oss från Tarkovskij och den stora östliga traditionen, vår Lárt pour art - som jag iofs gillar - men också den mer senmoderna cynismen, ironin, föreställningen om att vara intressant på grund av någon liten vickning med tungan, rumpan, eller skrivstilen. Allt det där som jag tror att Tarkovskij såg i väst, och som var honom främmande.
SvaraRaderaDessutom var han ju på allvar kristen - viket framgår av hans stora filmiska epos. Så hur ska man kunna skratta åt hans känsla för "uppgiften". Jag önskar jag hade mer av den.