Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.
Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.
Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.
Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.
Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.
fredag 9 mars 2012
torsdag 8 mars 2012
Till väninnorna
Åh, åh, åh, tjejer. Och så vidare, alla kan den nu. 8:e mars.
Tjejer och flickor och kvinnor och kvinns (bara inte fruntimmer, tack). Ni är obetalbara, oersättliga och ovärderliga. Ja, inte bara sådär allmänt; att nu ska vi hjälpas åt och vidga vyerna och breda ut vingarna och masa oss fram i ljuset, det ska vi förstås. Men jag tänker mera på de verkligt omistliga, för min personliga del, oersättliga damer och brudar och ladies förutan vilka jag inte kan tänka mig glada dagar och svåra dagar och svarta nätter och evighetslånga telefonsamtal och små exklusiva middagar och sällsynta fylleslag och återkommande presenter och inkorporeringar i familjer och barn och nyårsaftnar och landskap och städer och midsommaraftnar och utställningar och konserter och jobb och uppror och sammanträden och FÖRTROENDEN.
Så att jag bara passar på att hälsa och tacka och hurra för Brudarna Brides:
Gerd här i Lappland (hemlig ort), som jag nu känt i 26 år. Min äldsta väninna Sussie, som varit min förtrognaste förtrogna i över 40 år, och Björg, nästan lika länge, och Inga P, som jag mötte på konstvetenskapen, och Susanne T, och Eva Z, och Jill i Skåne, och Inger i Köpenhamn (som tyvärr inte lever längre, men som lärde mig allt om dansk gästfrihet och kvinnlig skaparkraft), och Elisabet P som jag hade så bra samarbete med på Paletten, och Ylva B som är den smartaste kvinna jag känt, och Silvia som bara alltför sällan kommer hem till Sverige, och Helena Looft, som lyfte mina dagar på en gemensam arbetsplats, och Blenda B, min bästa barndomsvän, och mina två systrar och de andra halvt okända systrarna där ute i blogglandet, som jag gillar och respekterar: Anna i Portugal, Karin i Paris, Gabrielle RW i Stockholm och många fler.
Hej, allihop. Och hurra! Vi ska snart inte alls behöva någon särskild kvinnodag. Alla dagar är våra! Not to mention the nights...
Här månsken och en stark lukt av vilt utanför dörren. Jag gissar på Lo eller Varg, men det är väl mest vildmarksromantik. Det bara snöar och snöar om igen. Jag tänker på Jobs bok; när Gud frågar den arma människan: "Har du varit framme vid snöns förrådshus?". JAAA, svarar visst inte Job, men det gör jag. Herren blir förstummad. Allt tystnar i snö.
BIld: Inger Hanmann, "komposition i rött och svart". Emalj.
Tjejer och flickor och kvinnor och kvinns (bara inte fruntimmer, tack). Ni är obetalbara, oersättliga och ovärderliga. Ja, inte bara sådär allmänt; att nu ska vi hjälpas åt och vidga vyerna och breda ut vingarna och masa oss fram i ljuset, det ska vi förstås. Men jag tänker mera på de verkligt omistliga, för min personliga del, oersättliga damer och brudar och ladies förutan vilka jag inte kan tänka mig glada dagar och svåra dagar och svarta nätter och evighetslånga telefonsamtal och små exklusiva middagar och sällsynta fylleslag och återkommande presenter och inkorporeringar i familjer och barn och nyårsaftnar och landskap och städer och midsommaraftnar och utställningar och konserter och jobb och uppror och sammanträden och FÖRTROENDEN.
Så att jag bara passar på att hälsa och tacka och hurra för Brudarna Brides:
Gerd här i Lappland (hemlig ort), som jag nu känt i 26 år. Min äldsta väninna Sussie, som varit min förtrognaste förtrogna i över 40 år, och Björg, nästan lika länge, och Inga P, som jag mötte på konstvetenskapen, och Susanne T, och Eva Z, och Jill i Skåne, och Inger i Köpenhamn (som tyvärr inte lever längre, men som lärde mig allt om dansk gästfrihet och kvinnlig skaparkraft), och Elisabet P som jag hade så bra samarbete med på Paletten, och Ylva B som är den smartaste kvinna jag känt, och Silvia som bara alltför sällan kommer hem till Sverige, och Helena Looft, som lyfte mina dagar på en gemensam arbetsplats, och Blenda B, min bästa barndomsvän, och mina två systrar och de andra halvt okända systrarna där ute i blogglandet, som jag gillar och respekterar: Anna i Portugal, Karin i Paris, Gabrielle RW i Stockholm och många fler.
Hej, allihop. Och hurra! Vi ska snart inte alls behöva någon särskild kvinnodag. Alla dagar är våra! Not to mention the nights...
Här månsken och en stark lukt av vilt utanför dörren. Jag gissar på Lo eller Varg, men det är väl mest vildmarksromantik. Det bara snöar och snöar om igen. Jag tänker på Jobs bok; när Gud frågar den arma människan: "Har du varit framme vid snöns förrådshus?". JAAA, svarar visst inte Job, men det gör jag. Herren blir förstummad. Allt tystnar i snö.
BIld: Inger Hanmann, "komposition i rött och svart". Emalj.
tisdag 6 mars 2012
Fjällets sena ljus
Foton: Peter Strehlenert
Taget med Nikon D300 med Sigma 18-50/2.8 (undre) samt Nikkor 80-200/2.8 (övre).
Tack Peter, för delningen!
(Klicka för förstoring.)
söndag 4 mars 2012
Den signade dag
Korpen kraxar. Fjällvråken flyger förbi. Det är total sol.
Jag sjunger, försenad, morgonpsalmen:
Den signade dag
som vi nu här se
från himmelen till oss nedkomma
Den vare oss huld
den låte sig te
oss allom till glädje och fromma
Dalakoral, skulle jag tro. Eller fäbodpsalm. Ingen kommer att tycka det är en ball text, beundransvärd eller "fin".
Men den är fin. Det goda i religionen är påminnelsen om något större. Som om vi tänker på det, kan "bevara" oss på något sätt. Alltså, ett fäste, för alla, ovanom den spretiga egoismen och de nödvändiga och strävsamma detaljerna. Jag ser det som en gammelsvensk meditation.
Ja, Herren den Högste oss alla idag
för synder och sorger bevare.
Dålig religion är makt, missbruk och själsindoktrinering. God religion är mest som en påminnelse: Det finns något större än dina ögon alltid ser, människa. Det Eviga, som Tegnér kallade det.
Jag sjunger, försenad, morgonpsalmen:
Den signade dag
som vi nu här se
från himmelen till oss nedkomma
Den vare oss huld
den låte sig te
oss allom till glädje och fromma
Dalakoral, skulle jag tro. Eller fäbodpsalm. Ingen kommer att tycka det är en ball text, beundransvärd eller "fin".
Men den är fin. Det goda i religionen är påminnelsen om något större. Som om vi tänker på det, kan "bevara" oss på något sätt. Alltså, ett fäste, för alla, ovanom den spretiga egoismen och de nödvändiga och strävsamma detaljerna. Jag ser det som en gammelsvensk meditation.
Ja, Herren den Högste oss alla idag
för synder och sorger bevare.
Dålig religion är makt, missbruk och själsindoktrinering. God religion är mest som en påminnelse: Det finns något större än dina ögon alltid ser, människa. Det Eviga, som Tegnér kallade det.
lördag 3 mars 2012
Via Dolorosa 2012: Genom Afrika på proteser
Den där bastudamen jag nämnde häromdagen; hon som sa "det är en konst att vara tant" - hon berättade också att hon numera måste ta sig nerför trappor genom att sätta båda fötterna på varje trappsteg, "som en litta onge". Jag tycker det verkar som hon åldras i sin egen takt, och med huvudet högt.
Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!
Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.
Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.
De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.
Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.
Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.
Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.
Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.
Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.
Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.
Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!
Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.
Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.
De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.
Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.
Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.
Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.
Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.
Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.
Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.
torsdag 1 mars 2012
Bastudamer
Krisväder idag. Himlen har ingen aning om vilken årstid som gäller, the earth suffers the consequences. Slask med andra ord. Man tjötar på sparken som på en urgammal brunte, sicksackar mellan släppsnö, krasis och bar väg. Gissa farten! Noll. Luften. Nollgradigt. Kanske mer. Man ser utsikten, det är allt. Resten får vänta. Alltså: en bastudag.
Nu är det så tursamt att här i byn finns världens vackraste simhall (de som längesen besökt något kakeldekorerat i Istanbul får tiga still). Varmbad-bassäng med jättefönster mot fjällpanoramat. Modell mindre badkyrka med inbyggd bubbelmassage. Bastu med idel trevliga kvinns. Ju tjockare desto trevligare.
Vi plaskar på olika sätt runt bassängen. Jag som kan simma, och någon - uppväxt i inlandet - som inte kan simma. Vi pratar om fyrvaktaren på Holmö gadd som inte heller kunde simma. Men det gick ju ändå. "Hä va liksom int meningen att han sku falla i".
Alltså ni som inte fattat haver: De enda goda motionsformerna är det som är omedelbart förenade med njutning; alltså vintersport, vandringar och sim. Om någon vill sparka boll och fiska röding är det också fint, eller springa runt i en park.
Men snälla, inte med stegmätare. Inte med klocka. Inte med prestationsprotokoll. Helst inga konstiga maskiner och hantlar. I bastun glömmer vi tiden och pratar på om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skymningen kommer långsamt medan vi sedan, som olika sorters sälar, paddlar i ljuset av obefintliga bedrifter. Den stora runda damen frågar mig om jag kan hjälpa henne se vad det står på vattentemperaturmätaren. Jag: Nä, jag kan inte heller; det är tantfaktorn. Hon: Tant - det är kultur. Ja. Ser man såna som hon tror man det.
Nu ingenting och ingenting. I morgon någon liten prestation, kanhända. Men man får passa sig så inte tiden förstörs med sånt. Jag ska skicka ett vykort till Edna. Och skissa på en bild jag såg med slutna ögon. Eidetiskt, kallas det. Jag hade glömt att jag ägde den förmågan. Bilder som kommer, kommer kanske inte, när alla de andra mediabilderna fladdrar in, med låtsad auktoritet.
Nu är det så tursamt att här i byn finns världens vackraste simhall (de som längesen besökt något kakeldekorerat i Istanbul får tiga still). Varmbad-bassäng med jättefönster mot fjällpanoramat. Modell mindre badkyrka med inbyggd bubbelmassage. Bastu med idel trevliga kvinns. Ju tjockare desto trevligare.
Vi plaskar på olika sätt runt bassängen. Jag som kan simma, och någon - uppväxt i inlandet - som inte kan simma. Vi pratar om fyrvaktaren på Holmö gadd som inte heller kunde simma. Men det gick ju ändå. "Hä va liksom int meningen att han sku falla i".
Alltså ni som inte fattat haver: De enda goda motionsformerna är det som är omedelbart förenade med njutning; alltså vintersport, vandringar och sim. Om någon vill sparka boll och fiska röding är det också fint, eller springa runt i en park.
Men snälla, inte med stegmätare. Inte med klocka. Inte med prestationsprotokoll. Helst inga konstiga maskiner och hantlar. I bastun glömmer vi tiden och pratar på om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skymningen kommer långsamt medan vi sedan, som olika sorters sälar, paddlar i ljuset av obefintliga bedrifter. Den stora runda damen frågar mig om jag kan hjälpa henne se vad det står på vattentemperaturmätaren. Jag: Nä, jag kan inte heller; det är tantfaktorn. Hon: Tant - det är kultur. Ja. Ser man såna som hon tror man det.
Nu ingenting och ingenting. I morgon någon liten prestation, kanhända. Men man får passa sig så inte tiden förstörs med sånt. Jag ska skicka ett vykort till Edna. Och skissa på en bild jag såg med slutna ögon. Eidetiskt, kallas det. Jag hade glömt att jag ägde den förmågan. Bilder som kommer, kommer kanske inte, när alla de andra mediabilderna fladdrar in, med låtsad auktoritet.
onsdag 29 februari 2012
Dagsmeja
Isen på insjön skimrar av skarsnö. Snart kan man åka ovanpå skaren i alla riktningar. Fjället beblandas med molnen och ljusgrå tvillingfjäll uppstår i skyn. Endast de kantiga delarna av berget, den svartbruna stenen, syns genom rykande vind. Dagsmejan droppar från taken och metertjock snö hasar ner av sig självt, stumt mot backen.
Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.
Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.
Samma vid annnan årstid. Inte min bild.
Ego. Annan årstid.
Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.
Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.
Samma vid annnan årstid. Inte min bild.
Ego. Annan årstid.
söndag 26 februari 2012
Henry James och mångordigheten: The Bostonians
Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.
De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.
Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.
Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.
Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.
Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.
Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.
Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.
------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)
De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.
Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.
Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.
Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.
Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.
Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.
Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.
------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)
fredag 24 februari 2012
Metaforiska hästar och kor
Oftast när jag skriver är det som att hoppa upp på en liten snabb islandshäst. Den går lätt över markerna härs och tvärs, och när den börjar tölta är det bara att hänga med. Det kallas för associativt skrivande. Tölt lämpar sig särskilt bra för blogg.
Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.
Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.
Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.
De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.
"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!
Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.
(Klicka för förstoring).
Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.
Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.
Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.
De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.
"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!
Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.
(Klicka för förstoring).
torsdag 23 februari 2012
Så lite som behövs
Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.
I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.
Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.
Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.
Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).
I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.
Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.
Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.
Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).
onsdag 22 februari 2012
Vindar och blåst
Igår läste jag på Gunnar Strandbergs blogg en vacker och lite sorgesam dikt, "Vinden är det", som inspirerade ett svar:
Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.
Bild: Fabian Tholin
Här en bild från solstormen häromnatten.
Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.
Bild: Fabian Tholin
Här en bild från solstormen häromnatten.
tisdag 21 februari 2012
Homeland: best in class.
Ni som av allmän motvilja mot TV-serier, eller på grund av något annat, missade "Homeland" bör ångra er. Det är en av de bästa serier som sänts i Svt. Handlingen är för komplicerad att befatta sig med i väntan på norrskenet, men historien pendlar mellan en marinkårssoldat, nyss hemkommen från fångenskap, och skenbart - eller på allvar - omvänd till islam, hans familj, samt en kvinnlig CIA-agent, som misstänker honom för att planera en terrorattack.
Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?
Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"
Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.
Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.
Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!
----------------------------------------------------------------------
PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?
Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?
Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"
Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.
Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.
Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!
----------------------------------------------------------------------
PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?
onsdag 15 februari 2012
Horace flyr i vindens klädnad
Igår kväll anlände jag sent till svågerns lägenhet för att sova ut natten före resan. Strax före bingen hittade jag en vacker liten bok på byrån: Cigaretten efteråt.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.
Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.
Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.
En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.
Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.
Här några stycken ur Cigaretten efteråt:
Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.
(…)
Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!
(…)
Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.
Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.
Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.
En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.
Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.
Här några stycken ur Cigaretten efteråt:
Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.
(…)
Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!
(…)
Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.
tisdag 14 februari 2012
Fa-an, Alexander!
Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?
Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?
Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.
- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.
Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.
- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.
----------------------------------------
Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.
Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.
Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?
Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.
- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.
Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.
- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.
----------------------------------------
Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.
Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.
måndag 13 februari 2012
Romaner och hålfotsinlägg
Det finns romaner som tycks traska på med nödvändiga hålfotsinlägg. Man känner liksom att det inte skulle gå annars. De foträta skorna, och den lilla kardborrslejfen behövs inte alltid. Men något med fotens ställning är det man ideligen kommer att tänka på. Gångart: Inte helt naturlig.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
fredag 10 februari 2012
Små reflexioner
Förr fanns det avklippta vantar som målare använde när de stod ute i kallt väder; nu finns det en annan sort avklippta vantar, som man har för att alltid kunna stå och sms:a och androida och ha sig, utan hinder.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
söndag 5 februari 2012
En särskild ”etik” för kvinnor?
Igår såg jag Lars von Triers brännmärkta film ”Anti-Christ” . En svart saga om svaghet, ångest, sorg och besatthet. Det var en vacker film och jag tänkte att den påminde en del om Tarkovskij. Såg efteråt att von Trier dedicerat den till sin gamle mästare.
Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
torsdag 2 februari 2012
Inte mer än så här
Inte mer än så här här hinner jag idag.
Det kan ju vara skönt att slippa leta själv,
jag letar hela tiden; vad var det nu jag skulle
plocka med mig, från den ena lägenheten till
den andra, från det ena livet till det andra,
från den eviga höstens grå till äktvintern...
från grusgatorna till det allt närmare draget
från silversnön och yran och beckmörkernatta
där oppe...från treans buss till polarljuset
och annan energi: Lapplandspilen, vilken
gammeldags-dröm för alltför illa klädda
skidåkare i anorak och slappa skidbyxor
jag ska vara helvadderad, eftersom jag aldrig
varit helgarderad, och först blir det sparken
och om isen håller får man se, jo, det gör den ju nu,
och då går man där som en nallebjörn och sen så
oppåt fjället och gnisterljuset med svarta piggranar
i rader av utblottad arktisk översättning
och jag är lite skraj att ens skriva om det
som med allt som man älskar högt...
Det kan ju vara skönt att slippa leta själv,
jag letar hela tiden; vad var det nu jag skulle
plocka med mig, från den ena lägenheten till
den andra, från det ena livet till det andra,
från den eviga höstens grå till äktvintern...
från grusgatorna till det allt närmare draget
från silversnön och yran och beckmörkernatta
där oppe...från treans buss till polarljuset
och annan energi: Lapplandspilen, vilken
gammeldags-dröm för alltför illa klädda
skidåkare i anorak och slappa skidbyxor
jag ska vara helvadderad, eftersom jag aldrig
varit helgarderad, och först blir det sparken
och om isen håller får man se, jo, det gör den ju nu,
och då går man där som en nallebjörn och sen så
oppåt fjället och gnisterljuset med svarta piggranar
i rader av utblottad arktisk översättning
och jag är lite skraj att ens skriva om det
som med allt som man älskar högt...
söndag 29 januari 2012
Februari Light
På en dörrmatta jag råkar passera vid ingången till en ny-terapeutisk lokal står det: "Lyckan är som fjärilar, den kommer och går".
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
lördag 28 januari 2012
Söder Stalingrad och Thåströms Nej Tack
Min svåger skådespelaren – som just nu jobbar på annan ort – erbjöd mig en fristad i sin lägenhet på Söder. Jag kallar honom ”svåger” fast han och syrran inte är gifta; de har en långvarig god sammanhållning. Jag gillar att använda dessa släktbeteckningar i vår skäligen lilla släkt. Två svågrar alltså. En ingift och en oingift. Två människor med vett och värme.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
fredag 27 januari 2012
Nyspråkligheter
Hen ville visa henne hur hen bodde. Så hen och hen gick hem till henomne. Hemma hos hen var det fint och lugnt, hen drack te som hen kokat på örter och hen visade henomne ett skåp som hen ärvt.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
På skåpet stod ett bröllopsfoto av hens mamma och pappa. Hen och hen såg rara och glada ut, men de hade väldigt konstiga helt olika kläder. De var som tagna ur ett arkiv, sa hen och log generat. Hen förstod preeciiis vad hen menade.
Det var en lycklig eftermiddag för hen och hen, de bjöd till så gott de kunde och hade ett hemhenlägg. Inte att förväxla med leg(horns)höna. Men om det blir så, ni vet, kommer både hen och hen att ruva ungen, fenomenet fenomenala henomkycklingen. I både rosa och blå fjäderkläder.
Revolution, sa lilla Hen. En språkresa, sa hen, och log. Det är så det ska gå till om man vill ha lite henomtrevnad henma. Ord är så viktiga.
tisdag 24 januari 2012
Konsten att förstöra sex med sex
I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.
Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.
Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?
Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.
Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.
____________________________________________________
Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.
Stillbild ur Eyes wide shut.
lördag 21 januari 2012
O heliga granar, tysta nätter...
...och så alla de små utmed vägen: Midsommarblomster, rödklöver, stormhattar, backtimjan och rallarros. Violetta fält som darrar till i det ljusgröna, grågröna, ludengröna sälgvimlet. Och blommar tiofalt mer här uppe i evigljuset.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
Branta backar med flyttstensblock stora som garage, vältrande block murade i stelnade stup, intill en rinnande ljusgrön lullematta av ormbunkar, blåbärsris, lummer, fräken, åkerfräken.
Hur det björkdoftar efter regnet, starkt som vilde attan, när jag cyklar halvmilen till Stornäs. Om kvällen när bilarna tystnat, och det Stora Vykortet ligger där ostört. Sjömil som sjöspeglar milsvida, vad? Blånande bortomberg. Orörda skogar och hedar, från när?
Veckningar och virvlar i sten, och neanderälvarna, av geologisk art. Andra makter.
De veckar sig in i hjärnan. Men vykortet är ofattbart Stort och Vackert, jag ser och ser och ser ändå inte riktigt vad jag ser.
Men sen kommer det. Det är väl inte bara fjällen, det är jag.
Tystnad. Fisk hoppar. Sjön annars stilla, inte ett eko, mil efter mil.
Det är jag. Något ini mig, som är till att se som berg, som orörda myrar, som lugn. Frid. Och kan man sen bära hem det härifrån? Har man det ens kvar en halvtimme efter att man parkerat cykeln vid huset och börjat kolla tv. Igen.
"My love she speaks like silence, without ideals of violence, she doesn´t have to say she´s faithful, for she´s true like ice like fire."
Bergen, djupen, klarheten. Något i mig. Like ice, like fire.
-------------------------------------------------------------
Om några veckor ska jag dit igen; förflytta mig från byggbuller-helvetet på mer än 200 decibel, till den stora tystnaden och ett par vänner däruppe. Och granarna kommer att vara skulpterade i snö, och se ut som de ska, om vintern. Och ljuset kommer tillbaka och skickar dubbla floder med UV-strålning över markerna. Och jag ska gå på skidor och ta sparken till affärn, och kunna översätta i lugn och ro, och skriva. Under en tystnad så soft att man kan höra när snön faller av en grangren.
torsdag 19 januari 2012
Nietzsches arbetslinje: Cheerful winds
Work and boredom. - Looking for work in order to be paid; in civilized countries today almost all men are at one in doing that. For all of them work is a means and not an end in itself. Hence they are not very refined in their choice of work, if only it pays well. But there are, if only rarely, men who would rather perish than work without any pleasure in their work. They are choosy, hard to satisfy, and do not care for ample rewards, if the work itself is not the reward of rewards. Artists and contemplative men of all kinds belong to this rare breed, but so do even those men of leisure who spend their lives hunting, traveling, or in love affairs and adventures. All of these desire work and misery if only it is associated with pleasure, and the hardest, most difficult work if necessary. Otherwise, their idleness is resolute, even if it spells impoverishment, dishonor and danger to life and limb. They do not fear boredom as much as work without pleasure; they actually require a lot of boredom, if their work is to succeed. For thinkers and all sensitive spirits, boredom is that disagreeable “windless calm” of the soul that precedes a happy voyage and cheerful winds. They have to bear it and wait for its effect on them. Precisely this is what lesser natures cannot achieve by any means. To ward off boredom at any cost is vulgar, no less than work without pleasure. Perhaps Asians are distinguished above Europeans by a capacity for longer, deeper calm; even their opiates have a slow effect and require patience, as opposed to the disgusting suddenness of the European poison, alcohol.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
------------------------------------------------------------------------
Texten hämtad ur den engelska versionen av Die fröhliche Wissenschaft från 1887.
Min version: The Gay Science, Random House, 1974. (Och min franska granne berättade nyss att Nietzsche fått termen från provencalskan; från trubadurerna).
Hundra år, utan större ålderskillnad. En annan dag ska jag översätta texten. Idag är jag helt slut av Björnligans balkongbullerborrning i ett hus som ska få femton fult assymetriskt placerade balkonger. Trivsel? Tja. Investering? Den som lever får se. Just nu är den bara den version av skärselden som Dante aldrig skulle kommit på. Decibel-hell. No cheerful winds.
söndag 15 januari 2012
Det blev aldrig tomt på Moderna: om Turner, Monet, Twombly
Tre gånger var jag där; på Turner-Monet-Twombly-utställningen. Ena gången fick jag en halvtimmes lugn, innan guiderna med vidhängande folksamlingar blockerade olika platser framför viktiga verk. Det gjorde ingenting. Jag slapp höra, men hann kryssa mellan tavlorna till det jag helst ville se och begrunda.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
Andra gången var det smockfullt och syrefritt; jag vände direkt i dörren; det kändes som om halva Europa rest dit just den dagen. Nu försökte jag alltså en tredje gång, en lördagskväll. Tänkte att andra människor hade ”roligare” saker för sig. Fel. Fel. Fel. Det var nästan fullt ös. Trots bistert vinterväder, halka och blåst hade halva Europa vägarna förbi igen.
Men so what. Jag kryssade lätt mellan Turners ångande virvelmoln, Monets näckrosor och Twomblys glödande eruptioner. Fortfarande så förbluffande.
Inte minst passagen från tidiga Monet, raukarna vid kusten av Bretagne, till de sena målningarna från hans trädgård, där han inte längre kan se den fasta formen av sin japanska bro, utan låter verkligheten flyta som en rinnande, organisk vegetation. Kvar är bara färgens eget landskap, ingen efterlikning, utom i stämningen. Och det är där någonstans Twombly tar vid. Han gör målningar som liknar växtlighet, utan att vara det. Färgen sprutar upp, dirigeras energiskt, blir till vegetat. Målningarna ser ut att vara påverkade av blåst från sidan.
Ingen kan för övrigt hantera rött så som Twombly. Rött är en svår färg för målare; hos Twombly hittar jag i några av akrylerna oändliga nyanser, från krapplack till illrosa, engelskt rött, karmosin och kadmiumrött. Till detta grönt, buteljgrönt, limegrönt, veronesergrönt och viridian. Chockfärger, som hålls i schack med rytmiken; med blotta tron på måleriets egenvärde och bildens intensitet – inte minst när den målats direkt med tuben.
Jag spanar noga på materien i hans akryler och oljor på papper. Det ser så lätt ut, men fan vet. En färg som den illrosa han använder ofta har jag bara hittat en gång; i en riktigt billig uppsättning barn-akrylfärger på Åhlens. Jag är rätt säker på att Twombly inte var mer noga med materialet än så. Men det håller. Det ser riktigt ut. Som om rader av bilder befinner sig i en stor oavslutad rörelse, som i en trädgård, där ljus och vind gått fram.
Turners verk var kanske de svagaste; möjligen beroende på att det inte var hans allra bästa som försäkrats och skeppats över hit. Turner blir också bäst – men det här vet ju alla – när han släpper föremålsligheten. Tidiga målningar med små klassiska figuriner svävande fotlöst i sidentunna landskap är aningens komiska: Men man kan alltså vara fullständigt kitsch och likväl en stor konstnär. Turner gör dessutom alla målares dödssynd; använder svart. Än sen. Det räcker att gå ut en sen eftermiddag i ett Turnerskt silverdis för att se att trädens dungar är svarta, och att båtarna uppdragna på stranden saknar allt ljus. Svart finns i ”naturen”, åtminstone i vårt öga.
Turner kommer loss först när han lämnar landskapets pastoral därhän och låter bilden virvla runt i ett ovisst stormigt väder. Naturromantiken börjar där. Och gud ska veta att den inte är slut än. Inte för mig, och inte för någon målare som arbetar med själva livets natur.
Men vad gör Monet, jag menar då den något yngre Monet, med naturen? Hans målning från floden Creuse berör mig mycket. En så normal, så tungt formad del av ett landskap. Inga sensationer, inga virvlande väder och inga färgkaskader. Bara ett par kullar som omfamnar lite vatten. Den målningen har en särskild närvaro, kanske för att det var just där som Monet fann sig själv; och för det behövdes inget intressant – inga märkliga kustformationer, bara en stilla och metodisk kontemplation av världen.
Jag tror också att det mest avgörande steget, den särskilda skiljelinjen i den här utställningen, är Monets målningar av katedralen i Rouen. Tidig morgon. En katedral i blå skugga reser sig ur underlaget, nej, den svävar uppåt. Själva motivet, katedralen byggd i sten, förvandlas framför våra ögon till en flytande skärm av ljus. Nyanser av blått och blålila och blågrönt. Lyfter och svävar gör den, samtidigt buren av sin fasta form.
Just precis här, vid 1894, när industrialisering, köpmannakultur och förnuft tar över Europa, när den stora andliga traditionen är på väg att tunnas ut av mer jordbundna krafter, just då gör Monet en målning som, i och genom materien, lämnar materien bakom sig. Färgen blir till ande, eller själ. Här, ja kanske just här, kliver anden undan från kyrkans auktoritet, till konstens. Men i det klivet finns ändå allt med. Hela härligheten. I alla fall hos Monet.
Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889
Cy Twombly, Lepanto 2001
Claude Monet, näckrosor, 1916
Claude Monet, Katedralen i Rouen i morgonljus, 1894
----------------------------------------------------
Sista dagen idag, Moderna Museet har öppet till klockan 20.
Obs: Bilderna i mitt inlägg är inte genomgående identiska med dem på utställningen.
lördag 14 januari 2012
Beautiful losers
Det är en kväll med dis över Strömmen. Jag har sett en utställning och är på hemväg. En halsinfektion gör att jag med gott samvete kan driva vidare till en bar och beställa en trea whisky. För halsen, för att jag gillar whisky, och för att jag gillar små okända barer. Den här har röda lampor som lyser över plåtdisken och låg musik som låter som metalliska ballader. Det passar. Här kunde man sitta och kolla existensen, samtidigt som man avböjer de klumpigaste inviter med att man skriver på en bok. Stör mig inte. Jag är intressant. Men det håller nog inte så länge när man inte vill betala för mer än en trea. Det är som att ha veckopeng.
Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.
I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.
Hur förtroligt?
Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.
Nej, vad är Marre nu?
Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.
Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.
Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”
”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.
”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.
”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.
Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.
Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.
Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.
”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.
Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.
Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.
Klockan är halv elva, ingen stör mig. Från baren ser jag lite uppifrån ut över ett bord med sex herrar och två damer i viktklass mindre företag. De har storätit, och nu storskämtar de. De tar upp nya beställningar, och servitrisen kommer tillbaka till baren för att mäta deras åtta glas cognac, calvados, och whisky. Treor alltihop. Har de inte råd med mer än treor, tänker jag förstrött.
De skrattar nästan hela tiden. Kvinnorna ser jag bara bakifrån, men jag hör att de är med, fast inte fullt så ljudligt som männen. Vad har jag för övrigt emot folks ätande och drickande? Inte ett smack. Jag är bara lycklig som slipper skratta så där hela tiden.
I stället lyssnar jag. Bakom mig sitter tre unga kvinnor som har tagit sig en utekväll. En liten Time Out, som det heter. Där är vi i samma båt. De låter som arbetskamrater. Man hör hur de klockan halv elva fortfarande har med sig kontorstonen, den lite torra, trevande, för att framåt elva, halv tolv, ha kommit in i ett något förtroligare läge.
Hur förtroligt?
Samtalet svävar omkring boende och hus. Någon säger att hon och hennes sambo är inne på funkis nu, ”vi tycker om den stilen” säger hon, ”den känns bra för oss”. Men ”då blir det Bromma eller Alvik, typ", säger en annan. En tredje säger att hon är så glad över att de (mummel, mummel) kom över den där fyran på Grevmagnigatan för bara 50.000 kvadratmetern. En stund pratar de om golv; om det är snyggare att ha slipade brädgolv, vitlaserade eller oljade, eller om det inte kunde vara rätt kul med heltäckningsmatta igen?
Kakel kommer upp som ämne. Och bilar. Och nån som heter Marre som har blivit äldre än man skulle önska. ”Jag såg henne häromdan, och gud vad hon såg gammal ut. En massa små grå strån överallt. Hon är inte alls samma Marre som förr. Jag menar, Marre, det var ju liksom lilla Gucciväskan och högklackat och sportbilen, och nu vet jag inte…”.
Nej, vad är Marre nu?
Sen pratar de ett tag om Johan och Kajsa, de har det visst inte så bra. ”Nä, det är ingenting längre. Jag menar han sa till mig när vi sågs sist: Hur kul är det att ha förbeställt en semesterresa till Blue Lagoon och att köra en Peugeot? Det var liksom inte det han hade tänkt sig?”.
Vad hade han tänkt sig? Det här börjar bli spännande.
Det går att urskilja små nyanser av personlighet mellan de tre väninnorna; en har liksom en något varmare, generösare stil, kanske är hon bara fyra år äldre än de andra två. Hon säger saker som: ”Jamen, jag tycker hon har jobbat himla bra i det här läget: Alla vet ju hur det är att få två ungar på raken..”
”Hur snabbt gick det?”, säger en annan.
”Nämen du vet, det var ju ingen tid alls, elva månader emellan typ”.
”Guud, va jobbigt!”
De skrattar. Jag låter ljummen whisky rulla runt i munnen.
Jag hör att de tre unga kvinnorna också har börjat rulla på tungorna.
Nu vill den positiva tjejen, hon som kör lite med sin mognad, berätta mer: ”Och visste ni att Håkan är tillbaka på Bräckers? Han är verkligen fortfarande samma kille, du vet alltid glad, alltid när man ses har han åkt skidor eller varit på vinprovning eller spelat squash. Han och Göran är fortfarande världens buddies, du vet trekking och tennis och sånt. De är bara så himla okej, båda två.”.
”Är Håkan ihop med Linda fortfarande da?”
”Nä, du är inte klok, hon var ju en kort story. Du vet, visserligen himla gullig och så, men lite för beige för Håkan ändå va?”
”Ja, hon var nog lite, lite korkad också..”
”Uum”.
Det verkar inte som om de någon enda gång inte håller med varandra.
Det är mycket svårt att komma ihåg sådana samtal.
Jag har svalt den sista värmande droppen whisky. Jag är någorlunda nöjd. De tre bakom mig fortsätter sitt informationsutbyte om före detta vänner, pojkvänner, bilar, hus, hem och kläder. Det är informativt nog, det går också att höra på vilket sätt samtalet inte sitter ihop. Ingen av dem pratar om sig själv, tre kvart har gått och ingen har sagt något som så att säga kommer inifrån. Strax innan jag betalar hör jag det; ”det personliga”. Det är kortfattat.
”Jag är bara så jävla trött. Men syns inte det? Jag är bara helt jävla väck av trötthet”.
Och den lite mer mogna svarar:
”Jag vet. Jag var så där i fem månader, varenda dag.”
De är strax över trettio alla tre.
Inmotade. Inmutade. Trötta.
Konsumtionsmänniskan är inte ett litterärt påfund.
Man hör ljudet av den varsomhelst.
onsdag 11 januari 2012
Min faiblesse för musiker
När jag var ung var det alltid musiker som kom i min väg. Första kyssen var en klassisk gitarrist. Första sambolivet med en musiker i Träd, Gräs och Stenar. Senare i livet blev jag förälskad i en konstnär och en musiker nästan parallellt. Men det var musikern som var ledig. Det är ju oftare så med musiker, att de är lediga.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
Numera måste jag inte bli förälskad i musiker; det har blivit klarlagt att de hör till det eldigare området av mina projektioner. Att jag hela tiden älskar vissa konstnärer, en och annan författare, och så musiker då. Spelar ingen roll om de är klassiska pianister, vilda dirigenter, rajsångare, cellovirtuoser, rockmagneter, eller tenorer. Jussi, Placido Domingo, José Carreras, Bob Dylan, Leonard Cohen, Bryn Terfel, Erik Saeden, den unge Robert Plant, Jim Morrison, John Lennon, Nick Drake eller violinisten Daniel Hope. Alla får plats på kartan. Liksom alla brudarna då; från Joni Mitchell och Sandy Denny till René Fleming, Melissa Horn och Cecilia Bartoli. Alla dessa som tar kärlekens banaliteter till förvånande höjder.
Kartan växer; men vissa brutala hårdrockare och söta gullpoppare är för alltid utanför min lyssning. Liksom vissa pianovirtuoser gör mig mera döv än mottaglig. Samt finns det en och annan folkmusikmänniska som gör mig alldeles galen av anti-nostalgi. Nämner inget namn för jag vill inte vara elak. Men det är hon som skriker efter korna, ni vet.
Åter till folkrocken. Nu senast då var det Thåströms återkomst. Jag var förstås inte på plats i Göteborg, på Way out west. Men vi som missade det kunde se filmen om Thåström och hans konsert tre gånger i SvT. Två gånger höll den faktiskt för. Och det är ju egentligen inte klokt av mig att säga det. Jag hör inte till Thåström-generationen, och jag har alltid haft svårt för Plura och tyckt att Eldkvarn, och den ännu senare generationens Håkan Hellström är grovt överskattade. Men Thåström är och förblir unik. Pånken med tattarlook som inte är någon pånke längre, utan bliven 54. Han har alltid haft en plats i mitt hjärta; helt sedan han sjöng Bellman som ingen annan kan sjunga Bellman: Märk hur vår skugga.
Dessutom är hans egna låtar helt autentiska, ärliga berättelser om delar av hans liv; som Pappan i Främling överallt, som ligger och vrider sig på andra sidan väggen. En låt som Thåström fick ur sig rätt sent i livet. Så kan det vara med föräldrar. Sen förstås Kärlek är för dom och den romantiskt stökiga Släpp Aldrig in Dom Här, samt den låt jag föll för nu: Fan fan fan: ”Det skulle varit du”, en låt om en gammal passion.
Thåström hör till dem som aldrig larvar sig i TV-program, och som alla vet är han nästan omöjlig att få intervjua. På scen spattar han runt som värsta ADHD-freakset, men det GÖR ingenting. Det är så han pejlar sin inre ton. Hans sång är helt igenom äkta, hans musiker i tung-gung-rocket är skitbra. Och jag som alltid vetat att jag gillade honom, vet det ännu bättre nu. Karln är ju poet. Liksom några i den här gruppen, och den här mannen, och den här, och många fler. Det är bara att älska på. Finns hur många musikaliska orter som helst på kartan. Ain´t life grand?
--------------------------------------
Tillägg: Hon där uppe i norr hälsar att "Svt-programmet var lysande, jag såg det på play igår kväll", så det kan den som vill göra.
torsdag 5 januari 2012
Snö i ögonfransarna
Just det. One of my favorite things. Klockan två kom snöfallet. Stora vita flingor, typ franskt tvåltvättmedel. Promenad med fluff på ögonen och näsan och kindbenen. Alla hundar svarta mot vitt. Alla tanter och farbröder i silhuett mot vinterhimlens nederbörd. Bilarna aningens omskulpterade. Träden aningens vita.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
Efter en halvtimme avtog fluffet och blev till små oansenliga korn. Jaha, det var White Christmas det. Den millimetertjocka snön låg i alla fall kvar under hela promenaden. Ungefär som pudersocker på en mastig chokladkaka. Ungefär som mjäll på en kavaj. Ungefär som strösocker på asfalt. När jag kom hem var den redan smält, utom på gräsmattan utanför vårt hus. Det gick fortfarande att hurra lite inombords. För ett sjukt kort snöfall.
(Allt som ska värderas på TV just nu är nämligen sjukt bra).
Jag önskar alla mina fyrtioåtta läsare en fin trettonhelg, med musik och fluff, mera snö, trevlig samvaro, och bra musik.
Här tänkte jag bjuda på tre heliga konungar, men de vingförsedda gyllene hästarna (antika) får bli en bra bild av det vi alla längtar efter. Lugnt trav och vingar. Mot det gyllene ljuset.
onsdag 4 januari 2012
Rysk trängsel på Nationalmuseum
Jag tog mig ner till Skeppsholmen och gick en runda. Ville se om Turner/ Monet/Twombly på Moderna. Icke. Det var trångt som en lagård, och luktade åt det hållet. Vände i dörren. Gick ner till Nationalmuseum, och tog mig an den stora utställningen med rysk konst, som länge legat på att-göra-listan.
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Jag får en känsla av att det stränga repressiva Ryssland, (där inte ens de bysantinska bildstriderna var särskilt avlägsna), har lagt en auktoritär hand över måleriet. Men jag lär mig en del. Mest av de medkännande bilderna ur de allra mest slitna arbetarnas liv: tvätterskor, koleldare, bönder och pråmdragare. Den finaste bilden jag hittade var ingen av de stora paradnumren, inte Repins berömda Pråmdragare vid Volga 1870-73, men en mindre studie gjord vid samma tid. Ett porträtt av en anonym, namnlös pråmdragare med selen runt axlarna. Han står lätt framåtlutad, som om det ständiga dragandet har förändrat hela hans kropp. Han är en mager rysk oxe, med stora händer. Huvudet är lutat neråt, som om han ogärna ser målaren i ögonen. Mössan skuggar halva ansiktet, och vi kan inte se hans karaktär, hans vilja, hans personlighet – så som i de andra porträtten. Vi ser en människa utan val. Den delen av utställningen berör mig mest: Målare som börjar studera sitt folk; cirka tjugo år före revolutionen.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
Ivan Kramskoj: Porträtt av en bonde, 1868,
Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
måndag 2 januari 2012
Somna in och vakna upp och speeda ner
Jag somnade in som en välformulerad fullblodskvinna och vaknade upp som Freddie Wadling. Hur länge jag sov? En vanlig natt bara. Och med avseende på vissa avgörande kvalitéer, var det kanske ändå inte så dumt. Om det är nåt Freddie Wadling har så är det ju trohet mot sin inre röst.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.
Nej, jag går inte med käpp, som Freddie, och har inte hans fysiska problem. Hela liknelsen är förstås att betrakta som en omåttlig konstnärlig överdrift, kanske en dröm. Jag sjunger inte som Freddie, jag bara sjunker ihop efter sexdagarsloppet. Den astronomiskt minimala dosen av det föreskrivna pillret, läkarens idé, visade sig speeda upp mig i överkant. Visserligen gick jag dubbelt så långa promenader, men jag kom inte heller i säng före fyra. Visserligen var jag piggare än förut, men också mer aggressiv. Alltså noterade jag en tydlig förlust, en förlust av inre ro. Minskad aktivitet i höger hjärnhalva till förmån för den vänstra, skulle jag tro. Det som hela vårt samhälle är inriktat på: mindre frid och mer action, på gott eller ont. Men vi som arbetar kreativt vet att den högra hjärnhalvan, och därtill den mer meditativa alfarytmen, är a och o för dem som vill följa en annan bana än logikens, handelskammarens, tävlingens och snusförnuftets.
Alltså tog jag ut det lilla halva pillret. Litar på att tre Konungar kommer att överlämna helt andra gåvor. Myrra och rökelse i varje fall. Vänskap och kärlek. Mer ont om guld, men det gör inget. Igår kväll kom jag äntligen ned i den meditation jag praktiserat i ett år, som samlar ihop min hjärna i en vilsam frekvens, som timmen efteråt kan övergå i nya idéer. Något alla hjärnforskare vet om. Hjärnans vila är bara ett annat sorts arbete. Helt nödvändigt för nya lödningar, kopplingar, rensning och synaptisk frigörelse.
Ute igen i det ständiga diset mellan träd och uddar. Lunkar på. Från vattnets issörja lyfter sex svanar, det ritschar i luften. De svänger runt udden för att söka öppnare vatten. Tolv vita vingar mot tjugofyra svarta träd. Nej, det är inte siffermagi.
När jag gått min vardagsrunda, mött den vänliga fransyskan, och min roliga ungdomsvän teaterdirektören, är jag rätt nöjd. På hemvägen ser jag svanarna igen. Nu lyfter de på nytt, alla sex, västerut, kanske mot Solna strand.
Svanar, svanar på himlen där, säg vad som finast i världen är? Änderna, ligger och kajkar alldeles nära avloppet mot sjön; vattnet är väl varmare där. Men för mig finns det inga andra riktningar än svanarnas, söka friskare vatten, lyfta dit näbben pekar. Förändras inom ramen för det möjliga. Byta kropp, och fjäderhamn.
Är metamorfoser möjliga? Ja, men långsamma. Så långsamma att de som aldrig undergår metamorfoser, sällan förändras och håller fast vid allt gammalt, når fortare fram. Men inte till samma mål förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)