Jag vet inte jag. En konstig konstälskare är jag, som egentligen inte gillar museer. Men på Nationalmuseum går det ju an att njuta av själva byggnaden. Paradtrappan, taken, väggmålningarna.
Peredvizjniki-utställningen var dock inte heller lätt att se. För mycket folk, för få riktigt engagerande målningar. Plottrigt. God pedagogisk information, men extremt mycket detaljer i måleriet. Landskap grågröna eller gulnade, jag vet inte vad, men sällan kom de i närheten av en Constables eller en Corots ljuskvalitéer. Ännu mer petiga interiörer i Biedermeierstil, anekdotiska scener. Det är den uppstigande medelklassens konst, och få var de som just under den här epoken, i hela Europa, undgick medelklassigheten.
Samtidigt kan man ana att just de ryska målarna i generationen 1870-1911, ännu inte riktigt kommit ut ur garderoben. Impressionismen landade långt senare i Ryssland, men när den väl gjort det kunde man avläsa ett annat penselspel; en frigörelse. Här har dock de flesta överlastade interiörer och broderade träd i landskap för mycket av akademism över sig, duktighet mer än liv. Själv kände jag mig också mer duktig än road. Historielektion på två raka timmar.
Undantagen är värda att nämna; ett snölandskap av någon jag glömt namnet på, en vinterskog, så helt svensk, och mer ärligt realistisk än Fjaestads silversnö. Även Isaak Levitans: Vägen till Vladimir, 1892, hade en tung realistisk stämning; det han målade var vägen till Sibirien och fånglägren.
Porträtten utmärkte sig. Till exempel då ett vänskapsporträtt av nämnde Isaak; en vacker och melankolisk jude med tankfullt uttryck, eller Ilja Repins porträtt av sin lille son. Ivan Kramskojs Porträtt av en bonde, 1868, var renskalat och fint, liksom de inkännande porträtten av Tolstoj, med fårad och brinnande panna, eller målad, av Ilja Repin 1901, som en barfotamunk. Jag tyckte jag kände igen honom väl, om inte annat så från min egen text:
”Tolstoj blev med tiden allt munkigare; drog ner på utanverket, lekte fattig på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt”.
(DN 15.2.02)
Just så. Och på samma sätt är den här utställningens slagsida en alltför dygdig konst. Porträtten av adelsdamer ser ut som de beställningsuppdrag de är. Klänningarna har ingen lyster, inget av Manets stofflighet, en hund blir en vitbeige fläck utan kropp, inte ens juvelerna gnistrar. Bilder ur den ryska historien är naivt sentimentala. Naturmåleriet, som sagt, inte i närheten av det som Corot, Constable, Hill och Skagenmålarna, åstadkom vid ungefär samma tid.
Och kanske, kanske, var de liksom Tolstoj en smula naiva i sin människosyn. Bönderna gjorde narr av Tolstojs välvilja bakom hans rygg, även hans familj tvivlade på hans livsval. Till sist skrev han, en smula desillusionerad: ”Frid finns på stäppen”. Men det var han som, förutom sina veritabla roman-romaner, skrev om och gav upphov till ett anarko-pacifistiskt motstånd mot krig och tsaristiskt övervåld, startade den första demokratiska skolan, och för detta samt annat oregerligt tänkande, blev exkommunicerad av den ortodoxa kyrkan, och censurerad av tsarens polis.
--------------------------------------
Utställningen pågår till 22 Januari 2012.
--------------------------------------
Mer om Leo Tolstoj:
"Tolstoj kallade aldrig sig själv för anarkist men hans idéer är anarkistiska, att avvisa staten och egendomsrätten. Båda dessa måste avvecklas för att människorna skall leva fritt och i tillstånd av gemenskap och ömsesidig fred. Varor och tjänster skall fördelas så att människorna får allt de behöver men inget för överflöd. För att detta skall kunna fungera pläderar han för en moralisk revolution. Genom förnuft och ytterst genom övertalning och exempel. Detta för att motverka det onda samhället.
(...) Han trodde på en moralisk revolution och förkastade varje form av våldsanvändning inom anarkismen."
Citat hämtat från Sören Odensåkers hemsida.
Hej!
SvaraRaderaJag var på utställningen den 13/1 och gillade den, lärde mig en hel del. Fick vissa favoriter, framförallt den där stora tavlan "Vinter". Vilken otrolig naturlikhet! Jag gjorde ett foto-minnesbild av informationsskylten och konstnären är Ivan Sjisjkin.
Tack för din kommentar Malin. Ja det var en härlig målning. Såg ut som "mina" skogar i Östergötland.
SvaraRaderaSåg också ryssarna förra helgen - en släkting känner curatorn, David, så jag hade sett reproduktioner av några av tavlorna i en bok av honom redan i somras, den där fantastiska målningen av "Månsken över Dnjepr" till exempel. Och jag gillade den verkligen, jag blev mycket berörd och intresserad. Visst kan man säga att en del av *motiven* känns litet naiva och anekdotiska, som gamla träsnitt, men energin och närheten placerar dem långt från den tidens pyssliga salongsmåleri och tableaux. Sedan gillade jag verkligen koloriten och ljusbehandlingen hos de flesta av dem, glänsande, jordigt, rumsligt: hettan och vinterkölden, prakten och folklivet strålar ut ur tavlorna. Jag såg Hill på Waldemarsudde dagen efter, redan på Nationalmuseum slogs jag av hur mycket deras färgskala och sätt att se naturen påminde om Hills målningar från Frankrike, och det stämde verkligen, även om penseldragen ibland är rätt olika. Det finns ett drag av häftigt uppvaknande i deras färgsättning och ljus, deras blick för jord, sand och snö.
SvaraRaderaApropå att de här ryska målningarna inte är lika stoffliga som Manet eller Ingres när de målar t ex tyger eller interiörer: jo visst, men det beror nog också på att de inte är i lika bra skick rent tekniskt. En del av tavlorna var ju uppenbart slitna, hade de hängt på Tate eller Quai d'Orsay hade de varit restaurerade vid det här laget. Man såg att färgen kändes litet flagig och att den måste ha haft en annan lyster för hundra år sedan, till exempel porträttet av en furstinna i vit klänning i ghennes hem i Archangelsk, jämför den med ett av de Zornporträtt som var dess förebilder, dessa är i uppenbart bättre skick). Man får delvis tänka sig förbi det där.
Magnus,
SvaraRaderaintressant kommentar. Och vad beträffar slitenheten har du nog rätt. Det kan ibland också handla om materialtekniska frågor; färg som gulnar etc. Senast hade ju Odd Nerdrum ett jätteproblem med sönderfrätta målningar, så det är inte ovanligt.
Ja, jag blev ändå inte lika salig av dem här utställningen som du. Men det brukar jag inte heller bli av nordiskt historiemåleri, eller nationalromantik. Och holländarna var ju trots allt bäst på det där med interiörer. Jag tror också att dagsformen avgör hur man tar in en utställning; det var nästan för trångt för den långsamma blicken, när jag var där.