Jag är här, jag är här (del 2)

För inte så många år sen skrev jag här uppifrån om sommaren, när tranan ropade på andra sidan stranden: Jag är här, jag är här.
Nu är jag i den gungande myren igen, i dofterna av kråkris och muddrig torv. Myren har aldrig varit torrare. Efter lång varm sommar blir inte ens skorna våta. Jag går som  på små jordiska moln, och på trots av mina knän, en stadig färd. Mot min strand, den S-linje-formade, med ljus fin sand mot blåmörka vattnet.

I stranden finns små stenar, så tunna att de krasar som snäckor under fötterna. På exakta avstånd är stora gråsvarta bumlingar utplacerade. Det är snyggare än en zen-trädgård, och med mycket vidare vyer, ut över sjön, upp mot de blågrå fjällen. Vidare upp mot en vind som om natten blåser undan molnen och avtäcker stjärnhimlen samt lätta stråk av norrsken.  

I myrnarken idag. Plockade en bukett vackrare än någon jag sett förr. Hjortronblad som skiftar från cerise till orange. Ljuslila ljung. Blåbärsris i karminrött. Krypbjörken med pyttesmå gula blad. Sälgen ännu grågrön. Myrgräset honungsrosa.

Det tar på kroppen att gå upp och ner i myr och berg, och cykla hemåt i lätt duggregn. Jag känner igen strapats-människan. Och jag tror bara jag har en enda vän som gillar det här lika mycket som jag, grönlandsfararen, Susanne. Och kanske han, mannen, som ännu har en stuga som väntar i Abisko.

Här helt tyst ikväll. Ett stort Privilegium. Och jag kommer inte att hetsa upp mig en enda dag över politiken, inte före den så välkomna valvakan. Ändå vill jag gärna tipsa om den kafkaistiska intervjun med Försvarsministern igår. Den mest tokroliga politkerintervju jag sett. Karin Enström verkade ha tappat alla trådar utom den som hon fått av sin kommunikatiosstrateg: Om att blåneka allt ansvar beträffande FOIs inblandning i vapenteknik för Kina. Upprepade sålunda 11 gånger: Jag har talat med Generaldirektören. Jag har varit tydlig idag: Jag har talat med Generaldirektören. Som sagt jag har talat med Generaldirektören.
Om inte det finns en svensk Pinter som gör något av den "dialogen", så vet jag inte vad vi har för satiriker i det här landet.

Foton Gerd Ulander

Åter till politiken - Asylrätten

"Bara så länge vi betraktar det som en universellt bjudande lag att ge asylsökande fristad, och bara så länge människors rätt och möjlighet att invandra och utvandra får principfast stöd, kommer vi trovärdigt att kunna stå upp för mänskliga rättigheter både här hemma och utomlands.
Den historiska kunskapen om migration och etnicitet är nämligen entydig: vi måste bistå flyktingar, om vi inte ska upprepa historiens misstag och stillatigande se på när andra dör eller dödas. Det är ödesdigert att sätta stopp för människor som behöver korsa gränser.
Varför saknas sådana historiska slutsatser i den politiska debatten? Har de blivit otidsenliga? Kommer Anders Borg att räkna vidare och snart ställa oss inför ytterligare ett falskt val: välfärdssatsningar eller mänskliga rättigheter?"

Stefan Jonsson skriver den bästa artikeln efter Fredrik Reinfeldts flykting-utspel. Läs hela artikeln här i DN.

Palestinier på flykt.

Vid sidan av politiken - Aldous Huxley

“The real hopeless victims of mental illness are to be found among those who appear to be most normal. "Many of them are normal because they are so well adjusted to our mode of existence, because their human voice has been silenced so early in their lives, that they do not even struggle or suffer or develop symptoms as the neurotic does." They are normal not in what may be called the absolute sense of the word; they are normal only in relation to a profoundly abnormal society. Their perfect adjustment to that abnormal society is a measure of their mental sickness. These millions of abnormally normal people, living without fuss in a society to which, if they were fully human beings, they ought not to be adjusted.” 

― Aldous Huxley, Brave New World Revisited

"Man is so intelligent that he feels impelled to invent theories to account for what happens in the world. Unfortunately, he is not quite intelligent enough, in most cases, to find correct explanations. So that when he acts on his theories, he behaves very often like a lunatic.”
 
― Aldous Huxley 

 

The Grand Budapest Hotel

Öppningsscenen och ett stort antal andra scener i filmen är som renässansmålningar som nyss upptäckt centralperspektivet. Kameran statisk, i mitten av en byggnad. Till en början Grand Budapest Hotel - som får sägas spela halva huvudrollen i filmen. Färgerna i gult, rött och guld ger atmosfären av en tid. En tid av flams, haute couture, sevärdheter och hemliga kärleksförbindelser i ringlande hotellkorridorer. Kitsch is the message.

Det jag fattar av anslaget är Wes Andersons faiblesse för det gamla Europa, den gamla uppsminkade primadonnan, inte helt olik en del av de gamla damerna i filmen. En passant kan sägas att kvinnorollerna är obetydliga på gränsen till obefintliga, och att detta naturligtvis fått en del av oss att ropa om "mansrulle".

De som gör filmen sevärd är trots allt skådespelarna: Först hotellägaren - i exklusivt torrkomisk tolkning av Ralph Fiennes. Om det kan kallas tolkning. För gestalterna i den här filmen är inte i vanlig mening individuella identiteter, dramatis personae med psykologisk utveckling. Snarare använder sig Anderson av en sorts serieestetik: Goa gubbar mot elaka gubbar, vänskapliga blodsförbund mot snöda giriga arvtagare, charmerande människor mot brutala. Artigt vänliga Fiennes kan förändra världen med sin oldstyle finess. Och hans hisspojke är en evigt trogen bundsförvant utan tanke på egen vinning, också han genialt spelad av den unge Tony Revolori.

Wes Anderson är inte intresserad av att servera en realistisk film. Han kör hårt med arketyperna, och gör det samtidigt med lätt hand som en äkta postmodernist. Han är skicklig, miljöerna är underbara, skådespelarna briljanta, bara storyn är secondhand. Någon ärver mot andras vilja ett stort hotell. Kriminella manipulationer och våld blir följden, men: Den goda människan segrar och hans lille hisspojke, en fattig invandrare, ärver i sin tur hela härligheten.
Filmens storytelling utgår från två röster: En författare som besöker Grand Budapest Hotel och får sig dess historia till livs, och den åldrade hisspojken, nu ägare till hotellet. Stämningen växlar mellan stiliserad slapstickkomedi och huvudlös fars. Allt hänger löst, inte minst i slutscenernas små linbanekorgar över Alpernas branta stup där Hotellägaren ska rädda sig från Brutal Förföljare. Ja, det är show för hela slanten. Bara de onda dör.

Vad vill regissören? Det kan man fråga när det gäller Fellini, Godard, Bergman, von Trier, Jane Campion, Cassavetes - men här? Jag vet inte. Förra gången jag såg en Wes Anderson var det Life Aquatic, med Bill Murray, en helt förtjusande tokig story om en undervattensnörd och hans kompisar. Betydelse: Underhållning.

Den postmoderna estetiken hos Wes Anderson tycks fixerad vid tre saker: Bisarra eller stilfulla miljöer, bisarra människor och en cool kamera som föredrar att stå still.
Det är oerhört skickligt gjort, utifrån dessa preferenser. Miljöerna är befängt underbara, men det är helt och hållet skådespelarna som gör filmen. Som levandegör bisarra dialoger och skänker energi åt sina maniererade figurer. På den vägen får den fina postmoderna icke-identifikationen en släng av kött och blod.
Ja, skådespelarna är behållningen, och de gamla, bedagade miljöerna är filmens patina, och samtidigt det som någon kallat för Andersons miljö-fetischism. Bra ord. Men det går bra att bara kalla det "ett öga för" miljöer. Kanske ett slukande barnsligt öga. Som när pojken från Amerika första gången ser Baden-Baden eller Budapest Hotel.

Men under berättelsens alla vindlingar och små roliga farsartade överraskningsmoment, finns ett hål, kanske inte svart, kanske grått, som handlar om en frånvaro. Meningslöshet som lek. Betraktandets roll blir övertydlig, både hos regissören och hos oss som ser. Så uppstår ett vemod. Var detta allt? Det gamla tokiga Europa en saga blott.

Ralp Fiennes/M Gustave och Tony Revolori/Zero.

Folkpartiets litterära disciplinskola...

 

...har inte öppnat än.

 

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune

Or to take arms against a sea of troubles

And by opposing end them.

 

Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:

Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

Lyssna: Bertolt Brecht - Das Lied von der Unzulänglichkeit des menschlichen Strebens  

En målning av Jan Håfström

Min text om en av Jan Håfströms målningar kan man läsa på björnstrand backwater.
Den publicerades första gången i DN. Serien där hette Galleriet. Synd att den togs bort när inte Ingela Lind fick bestämma. Men popsångare, heminredning och dataspel är ju mer kultur - eller hur?
Damn it, Adorno!

100.100 besök

EN SÄRSKILD HÄNDELSE



Jaha ja. Nu har jag uppnått den i bloggismens kalender så viktiga dagen där mitt besökarantal blivit 100.000. Naturligtvis inget för en belevad människa att göra stor affär av. Men ni vet att det finns något som heter Blommogram - va? Ähum. Goddag då.

En ovanlig Vivaldi

Hörde till min glädje att Vivaldis L´Estate - Sommaren - fortfarande rockar fett. I Lex musikprogram häromdagen spelades en helt konstig udda variant av denna gamla slagdänga. Om det var för att det samtidigt var så varmt och julidagen så söt vet jag inte. Men den gick rätt in. Bered er på vital virtuous italiensk flirt med Duilio Galfetti och Diego Fasolis. Länk till CD:n.

Blixtar över Storbrittanien

Justin Stokes tweeted this incredible shot of lightning over Canary Wharf (Twitter/@Justinstokes_) 

Varken tala eller tiga

En munk frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."

Mumon säger

Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!

Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.

Sisu Sim Sauvignon

Om det är 29 grader måste man tyvärr dela park och sjö med en massa onödigt; typ hög musik, vattenmopeder, folk som skriker på sjön (fick man aldrig göra i min barndoms trakter, ansågs vulgärt) - samt i värsta fall nån karl som smyger i buskarna och måste sjasas bort med en tigrinnas superkrafter.

Igår ingenting av detta. Satt med finskan på en klippa och diskuterade sisu med mera. Hon sa helt spontant att svenskar är mer diplomatiska än finnar. Och vackrare. Vilket ju lät rätt diplomatiskt. Sen tog oss samtalet all världens väg som jag inte ska återge. Så fort jag klev i vattnet för att simma återvände finskan med omedelbar sisu till en artikel hon tagit med sig, en understreckare ur SvD, som hon läste med sån frenesi at jag aldrig sett något liknande. Koncentrerad kulturell sisu. Made in Tammerfors.

Idag var det tomt vid vattnet. Något så underbart inträffar bara för att det är mindre än 20 grader i luften. Men i vattnet var det varmare. Jag kom loss på sommarens andra långsimtur och detta gör mig mycket lycklig. Jag simmade i lä, vattnet var blankt, solen gick ned i riktning av simtagen. Bara några änder och de gröna dungarna över vattnet. Sen bytte jag ett par ord med tyskan som bor därute och gick hem.

Finns alla möjliga jag borde resa ut till och besöka på öar och vid stränder. Men jag vilar lite på hanen här ett tag. När staden är nästan tom, bilarna så ljuvligt få, rösterna och trängseln borta. Kungsljusen blommar höga som jag själv, en och annan konsert väntar, och minst en person jag kan ta ett glas med. Sauvignon Blanc. Sådär - nu fick jag in det ordet också.

 

En kulturmans brev till sin son - Steinbeck

Efter en månads, eller vad det nu är, problematiserande och, kanske för många nödvändigt, diskuterande hit och dit om något man kallar "kulturmannen" - oftast en rätt okultiverad typ, tydligen - vill jag framföra mina varma hälsningar till sisådär en 16-22 kulturmän jag mött som varit av helt annan kaliber. Som sagt - det finns även män som är värda respekt, och som inte alltid är förtryckare. En av dem skulle kunna vara John Steinbeck, som bland annat skrivit ett mycket klokt far-till-son-brev. Det är allt jag just nu vet om honom som privatperson, och allt jag vill förmedla.

New York
November 10, 1958

Dear Thom:
We had your letter this morning. I will answer it from my point of view and of course Elaine will from hers.
First -- if you are in love -- that's a good thing -- that's about the best thing that can happen to anyone. Don't let anyone make it small or light to you.
Second -- There are several kinds of love. One is a selfish, mean, grasping, egotistical thing which uses love for self-importance. This is the ugly and crippling kind. The other is an outpouring of everything good in you -- of kindness and consideration and respect -- not only the social respect of manners but the greater respect which is recognition of another person as unique and valuable. The first kind can make you sick and small and weak but the second can release in you strength, and courage and goodness and even wisdom you didn't know you had.
You say this is not puppy love. If you feel so deeply -- of course it isn't puppy love.
But I don't think you were asking me what you feel. You know better than anyone. What you wanted me to help you with is what to do about it -- and that I can tell you.
Glory in it for one thing and be very glad and grateful for it.
The object of love is the best and most beautiful. Try to live up to it.
If you love someone -- there is no possible harm in saying so -- only you must remember that some people are very shy and sometimes the saying must take that shyness into consideration.
Girls have a way of knowing or feeling what you feel, but they usually like to hear it also.
It sometimes happens that what you feel is not returned for one reason or another -- but that does not make your feeling less valuable and good.
Lastly, I know your feeling because I have it and I'm glad you have it.
We will be glad to meet Susan. She will be very welcome. But Elaine will make all such arrangements because that is her province and she will be very glad to. She knows about love too and maybe she can give you more help than I can.
And don't worry about losing. If it is right, it happens -- The main thing is not to hurry. Nothing good gets away.

Love,

Fa

Bukowski, Lars Ahlin och jag

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Av liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter "Hollywood" och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.

Om det nu blev en independent-film? Jag har ju inte sett "Barfly". (Berätta! Någon!)

Det här måste vara en av Bukowskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Så eftersom jag nu gillar Bukowski vet jag inte om jag vill läsa han "värre" romaner: om kvinnomissbruk och sånt skit. Jag sticker huvudet i sanden, ungefär som vissa äkta makar som tittar bort när deras hälft visar värstingläget. Hmmm...inte bra privat, men okej i det amoraliska läsandet.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. "En varg söker sin flock" heter den. Jag sket i den när den kom, och läser den nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos UL: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi:"...alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är: " ...arbete tillsammans...att föra någonting framåt,att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i "Min död är min". NU händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvudpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men HUR?

Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem. Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan "Min död är min" och "Tåbb med manifestet". Nu gör jag pausen.

Men ni kommer att få höra mer om Lars Ahlin. Kanske också om Bukowski. För det kommer alltid kvällar när man väljer dåligheterna först - om inte annat för att undgå de höga kraven.


(Repris från Den Blinde Argus)

Rolling Stones goes Scorsese

Martin Scorsese, regissören till en av alla tiders bästa rockfilmer: "The Last Waltz", med The Band, Bob Dylan, van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young, och andra storheter, har gjort en ny rulle i genren. En två timmar lång konsertfilm med Rolling Stones. Filmad live på Beacon Theatre i New York; och med endast få inslag av backstage-scener; alltså en ganska oprivat film; men rytmiserad med inklippningar av intervjuer från gammelpojkarnas ungdom.

Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.

Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.

Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richards stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.

Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.

      (Texten tidigare publicerad på Moviebox)

Eric Clapton & Friends - White Room

Tycker fortfarande att det här är bland det bästa som gjorts inom Pop och Rock. Gitarrmän. Yummi! Och jag har intervjuat Eric Clapton. Han var hur snäll som helst.


http://youtu.be/rvnWuOjJDh4

Skräckis: Rosemary - the baby.

Som jag undvikit den här filmen hela mitt liv. Bestämde mig redan i tonåren för att välja bort skräckfilm. Men jag vet människor som ännu efter fyrtio hyperkonsumerar skräck. Det är för mig obegripligt. Hur mår man då?

Den här fruktansvärda rullen, är genomsyrad av Polanskis aldrig sinande idéer; scener som glider på tvären mellan naturlig aversion och obehaglig besatthet. Udda kameravinklar, olineära klipp, suggestiv ljussättning. Bara Polanski och Welles och Hitchcock kommer undan med så barock bildteknik utan att det blir otrovärdigt, och hur mycket Polanski lärt sig av den senare är uppenbart.

Egentligen är det en studie i hur omedvetet folk påverkar varandra, hur människor "i all välmening" parasiterar på andra, suger i sig deras märg och ben. Dagligt häxeri, kan man säga: De två äldre grannarna som invaderar det unga paret, tränger sig på med gapig amerikansk "hjärtlighet". Och den übersnälla katolska småstadsflickan som inte kan värja sig när hennes man bara glider med. Just det kryper under huden på mig, den timida gränslösheten, och blir dessutom en studie i en specifik ungkvinnlig utsatthet. Att vara till lags trots att allt känns helt fel.

Mia Farrow är som alla redan vet helt superb i rollen. Och jag är tillfreds med att jag som en god cineast äntligen kommit igenom denna film. Men jag tycker slutet svajar betänkligt och är tio minuter för långt, minst. Jag fattar också hur mycket konstnärligt-introvert aversion ex-européen Polanski lagt in i sina porträtt av gåpåiga amerikaner. Det är faktiskt riktigt roligt. Det finns humor även i skräcken. Men den bestående kvaliteten är Polanskis drivna övergångar mellan normalt och sjukt, mellan gräll realism och psykos.

Men - ni där ute över fyrtio och under - jag tycker inte ni ska bli högriskkonsumenter av kitsch-skräck. Det kan inte vara bra för nerverna och humöret. Själv tappade jag en tablettask på golvet, alla tabletterna for iväg. Tänkte genast på min grannes talisman. Just då öppnades balkongdörren med ett sugande ljud. Det var ljudet av en dinosaurie som gäspar. Kanske inte så farligt ändå.

Mia Farrow i Rosemarys baby. Roman Polanski, 1968.

Sommarsolstånd

Nu kan jag inte ge er en bättre målare än Zorn, och hoppas ni inte tröttnat. Skulle till att presentera några av hans gam-porr-bilder, men tänkte det blev för livat för mina läsare. Så vi tar den mer klassiska midsommardansen, och så den fina bilden av en kvinna som ror. Sålunda haver man dansat, sålunda haver man rott, och skall göra igen. Skön helg!

Anders Zorn, 1897

Det fina med midsommarsolståndet, som nu blev en smula kallt, är att det pågår i tre dygn, när solen står ungefär lika högt. 21: a är den riktiga peaken. Och så måste jag dela den här med er: Jämtländsk brudmarsch. Lyssna på medelhög nivå. Den nyckelharpospelaren kan!

Anteckningar om Kjartan Slettemark

Med anledning av att Kjartan Slettemark har förärats en stor retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm (hela sommaren) så repriserar jag den här texten från en tid med honom.

Nixon Visions, 1974

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos Jakob och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Vid den tiden hade jag en vag känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; eller så var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.
Kjartan skrattar; det är ett rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

Jakob och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länk till Kjartanismen på Kulturhuset.

Liberal, liberal eller liberal?

Jag har inte läst mycket av John Stuart Mill, och det är det nog inte många av dagens liberaler som har, men det lilla jag läst har varit sympatiskt. Han var naturligtvis radikal för sin tid, liksom Engels var det för generationen efter. Men den marknadsliberalism som utvecklats med Ayn Rand och Thatcher som nominella och exekutiva aktörer kan få ögonen att blöda. I Sverige har vi alltmer tröttnat på konsekvenserna av denna roffa-åt-sig och skyll-er-själva-liberalism, så till den milda grad att 50% av svenskarna - enligt en undersökning häromdagen - är missnöjda med den rådande samhällsutvecklingen. Vaket.

Men än mer vaket: En av de mest intelligenta texter jag läst på Blogger har levererats av Åsa Hirdman, medicinforskare och - uppenbarligen - samhällstänkare. Jag  - som väl möjligen kan kalla mig liberal socialist (ej att förväxla med nuvarande socialdemokrati) har stor glädje av hennes strukturerade satir om 7 olika sätt att vara liberal. Varsågoda, texten börjar här, resten länkar jag. Ni kommer att få kul.

"När de negativa liberalerna slutar vara studenter och börjar jobba börjar de betala skatt och detta kommer som en kalldusch.

Medan de fortfarande definierar sig själva som negativa liberaler, som inte behöver pengar för sin frihet, så har de kommit på att de behöver pengar för att vara fria. Detta intellektuella problem kommer de runt genom att definiera skatt som ett tvång, och även om pengar inte behövs för att vara fri, så blir man ofri av att behöva lämna ifrån sig dem. Detta leder till den något absurda slutsatsen att ju rikare du är, desto mer skatt betalar du, desto mer tvång har du utsatts för och desto ofriare är du. De minst fria är de riktigt rika. De är så ofria i Sverige att de borde lämna landet. Det är väldigt synd om de rika. Bara de riktigt fattiga slipper betala skatt och är fria.

Dock att det bara är skatten som innebär ett tvång. Elräkningar, hyror (även ockerhyror), mat och liknande är inget tvång, det är ju helt frivilligt. Att arbetsgivaren tvingar en att jobba över gratis, det är inte heller tvång. Det är sånt man måste ta, det ingår liksom.

Dehär liberalerna kan man hantera genom att föreslå att de kan välja att betala skatt frivilligt, så blir de fria. Då är det nämligen ett val och inte ett tvång, och då blir skatt inte heller en ofrihet."

Läs om Pojkrumsliberalerna, De negativa Liberalerna,”Freedom is just another word for nothing left to lose”- liberaler, 7-sorters-kakor-liberaler, De materialistiska liberalerna, Plutomoderaterna och de Post-materialistiska liberalerna (radikalerna). Hela texten finns här. 

                                      Bild: Max Gustafsson.

Ezra Pound. Canto 1/1.

AND then went down to the ship,
Set keel to breakers, forth on the godly sea, and
We set up mast and sail on that swart ship,
Bore sheep aboard her, and our bodies also
Heavy with weeping, and winds from sternward
Bore us out onward with bellying canvas,
Circe’s this craft, the trim-coifed goddess.


------------------------------------

Tack till @jakobssone och Christer.

Arterna. Dikt

Döden övervintrar inom oss
Ett stort nät med svarta fåglar
kommer emot mig

Gör vågen ovanför mitt huvud
och försvinner ut mot havet
skrikande om sin egenart.

                 *

Det finns tid och tider och
ingen tid alls, utom en enda
tid vi bestämmer oss för.

Jag har utmätt en klädnad nu
av ringblommor och vänskap
av arbete och likgiltighet.

                  *

Om likgiltigheten: Den gäller
allt som passerar för något
men är intet, Fåfängligheten.

Om vänskapen: Den har ingen
gräns i tid och rum, den är
den eviga återkomsten.

                    *

Och kärleken, den flockar sig inte.
Men den skriver, långa brev
vecklar ut en text om sin egenart.

Och kärleken tänker jag mig så:
Ingen kommer inpå en som
inte redan innan har svarat.

Fallet Albert Camus

Camus´ Fallet. Så blev den äntligen läst. Många decennier efter att jag läst Främlingen, Myten om Sisyfos, och andra. Kanske har jag till och med läst Fallet, men jag minns det inte.

Det mest frigörande med språnget in i den här texten är talandet; hur författaren påtar sig en roll - ungefär som Joyce Carol Oates gjorde i Vad jag levde för - och buktalar inifrån en helt annan typ av människa, en avdankad advokat med hedonistisk livsstil och ett kallt dåligt samvete. En människa som pratar, pratar, pratar, och tycks prata av sig allt han varit med om. Pratar av sig, inte minst, sin skuld.

Bakgrunden till skuldkänslan är skenbart enkel: Denne man har försummat att rädda en medmänniska. En kvinna som hoppat från en bro i Paris, vars självmord han möjligen kunde ha hindrat, men var för trög eller likgiltig för att besvära sig med. Så han pratar, om sina äventyr, sina juridiska affärer, sina kärleksaffärer, kvinnor han tog från deras män, kvinnor han snabbt lämnade. Och så vidare. Han är en totalt ensam människa, och det är underbart skickligt och lyhört hur Camus får oss att tro på detta evighetsrabblande, intelligenta, underhållande monster.

Men är han ett monster?
Han kan aldrig glömma det ögonblick där han missade att hjälpa till. Det återkommer som en ond dröm och ett ständigt ackompanjemang till allt han tar sig för. Han är som på flykt. Och någonstans i mitten av romanen hör man alltmer att det är Camus själv som talar - om sig själv.
Det är hårt, det är en självuppgörelse som påminner om författarens eget erotiska playboy-liv och hans utsvävningar i Paris litterära klubbar. När Clamence - notera bokstavskombin - alltmer anklagar sig själv för högmod, för ödmjukhetens högmod, och för ytlighetens "trevlighet", när han avslöjar sin likgiltighet och cynism, sin nihilism och egocentrism, hör man hela tiden ett strängt överjag som bearbetar honom: Det är Camus själv som vrider sig under bördan av ett känsligt samvete.

Storheten i denna bok är just det; att uppgörelsen inte bara gäller en annan, den gäller författaren. Den gör honom trovärdig och - man blir beklämd. Varför? Kanske bara för att hela detta existentialistiska allvar inte förde längre än till eviga diskussioner; om människans ansvar, etik, hennes hållning visavi andra och samhället. Men också - rätta mig om jag har fel - för att jag inte kan uppfatta Camus som värdig alla dessa slag mot sig själv. Det som gör ont att läsa. Det som gör ont därför att man påminns om att de bättre människorna vojar sig och de andra inte vojar sig alls.

"Jag ansågs vara aktiv och energisk och mitt kungarike var sängen. Jag ropade ut min lojalitet och jag tror inte det finns någon enda bland dem jag älskat som jag inte till slut bedragit. Naturligtvis hindrade inte mina förräderier att jag var plikttrogen, jag uträttade ett ansenligt arbete tack vare min slentrian, och jag hade aldrig upphört att hjälpa min nästa just därför att jag fann nöje i att göra det..."

Den inre diskussionen fortsätter i all evighet; den som Clamence presenterar för författaren och därmed för oss. I bakgrunden hör jag 50-talet genljuda med sina höga ideal, sin valfrihet in absurdum, och en kör av kloka män och kvinnor som kanske tänkte alltför mycket och självbestraffande på hur man borde leva. Men jag hör också en subtil inlevelse, i de delar av berättelsen som inte kan vara Camus själv. Där han tecknar en förfärlig människobild (nota bene en man) inte så olik Shakespeares karaktärer - en Jago, en Lear, en Othello - eller Dostojevskijs Ivan Karamazov eller Stavrogin. Det är den hårda linjen från 1600-talets nihilism, över 1800-talets Ryssland till Frankrikes 50-tal.

Och var står vi nu? Inför en ärkekonservativ hembygdsnihilism som kör över alla värden med en schlager om mig, mitt och de mina? Det vore intressant i denna tid av självbiografiska jagromaner om en enda författare klev in i huvudet på en nationalist och gjorde det med samma ferme som Camus. Någon?

 

I dessa dagar

Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! De torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan.
Psaltaren 37 


I dessa dagar skulle man kunna trösta sig med något från Psaltaren; nästan vad som helst går bra, ty de onda "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Sådana hoppfulla ord har Psaltaren och många andra Bibeltexter i stort omfång. Problemet är bara, om man ser det objektivt, att även den gode "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Jag, du, och alla våra bästa kamrater och älsklingar. 

Och ändå är det något med Bibeln, som precis som alla tyngre litterära texter med kärlek i sig, bereder människan på både sin storhet och sin litenhet. Hon faller och förföljs, hon upprättas och beskyddas. Hon lider hungersnöd och hon får färdigkokt cous-cous från Himlen. Herren är hennes herde och intet skall fattas. Men det är mycket som fattas, och det lilla människor ändå har vill gärna någon annan Belsebubisk makt ta ifrån dem. 

Nu vet ju alla vad som händer i världen och hur nödvändigt det är - så som det egentligen alltid varit - att goda krafter håller samman. Men inte bara goda utan även intelligenta, samhällsintelligenta krafter. Jag ska inte besvära er med politik idag igen, men räknar med att mina bästa läsare har hjärtat på samma ställe som jag.

Ändå är det alltid något som fattas i människolivet, en dag av tristess kan man betänka alla de tusentals människor vars lidande övergår varje uns av självömkan man kan uppbåda, vars motgångar i livet är enorma och vars kraft att motarbeta dessa är beundransvärd. Man väljer namn som Mandela, King, eller vanliga fiskare som får sina kuster förstörda av olja, eller barn som utsätts för krig och måste använda åratal av sitt liv för att reparera skadorna. Ja, det vet ni.

Och alla dessa människor, nästan alla, har någon religion. Denna av Högvördigheten Dawkins så föraktade umgängesform med det ovetbara. (Parentes: om man hittat Dawkins twittersida förstår man omedelbart att han är offer för den grasserande narcissismen. I, me, and Myself God).
Den förankring som även den mest utsatta människa kan ha i sin religion - med Gandhi och Mandela och King som mest sjävlysande exempel - ska inte bespottas.
För mig handlar det ytterst om en tillit till livet; att någonting finns som är större och mer omfattande än det jag just för ögonblicket kan föreställa mig. 
Tillit. Förtröstan kanske. Och då menar jag inte uppgivenhetens förtröstan, jag menar den som besitts av präster som bröderna Berrigan eller Latinamerikas röda katoliker. Men jag menar också varenda människas mer poetiska del. Den som längtar och lullar och undrar. Och som inte - med vetenskapligt högmod - tror att intellektet/nyhjärnan löser allt, bara man grubblar ihjäl sig på sin kammare.

Alltså: En konst i livet; att umgås med det ovetbara. Något som sjunger under ytan av allt som händer och pågår, krig och förföljelse, sjukdom och tillfrisknande, amor och terror. Och då finns texter som Psaltaren där: Det är själva sjungandet som hjälper. Jag tänker på Kung David. Och jag tänker på den judiske mannen som Viktor Frankl berättar om i en av sina böcker, han som mitt uppe i koncentrationslägrets förbannelse förmådde vara god. Varifrån han den kraften fick vet ingen. Men jag vet att han i sitt inre måste ha lullat på Psaltaren, många gånger. 

 

Målning: Marc Chagall.

Dikt: Staden

Det strålade om

Tändstickornas palats

Man trodde det fanns

ett boende där

under

den utmätta

Maktperioden strax före

eldarna och fallen

En slumpgenerators 
Upplysningstid 

Som det strålade om

Tändstickornas palats

Man bjöd in en myra

och en fästing

Den ena för att jobba

Den andra för att bita

fast och maximera

Vinsten, strålningen
  

Så byggde

Man den orättvisa

Staden 2008

Året mellan elden

och kapningarna

mellan strömavbrotten

och det isande

Vattnets, valutornas

fall.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

(Tillägnas: De bostadslösa Studenterna)

Skrift mellan yta och djup

Det djupaste i ens liv ska man helst inte tala mycket om. Några stora kärlekar. Ens högsta drömmar. Vänskaper som var avgörande.

Men bitar av själva levandet kan man återge i fragment av små, men ändå betydelsefulla platser och sammanträffanden. Delar av en iscensättning som vi kallar ”mitt liv”. Med ”iscensättning” menas här ingen komplicerad, postmodern distans till jaget. Jag är en enkel människa, utan dissociation. Jag har ett intakt känsloliv och goda instinkter. Och jag har inte för avsikt att någonsin stycka upp mig själv och andra i bitar av normkritik och/eller konsensuskrig. Jag vill bara vara jag.

(Det jaget finns inte, enligt somliga, och dessa somliga skiter jag i).

Jag har sett vilka som lyste över min väg och vilka som fördunklade. Nu står jag här. Och vet hur mycket liv och möten som växer och gror på vägen. I den allmänna villervallan vill jag helst hålla mig till det upplevda och det konkreta. Som Nietzsche sa; teorier har en tendens att förpesta teoretikern. 

Så vid en av livets skiljevägar, som man sa på artonhundratalet, kan man kasta ett getöga på det som var fint, roligt, känslostarkt och vackert. På dem man lärde sig av, förälskade sig i, festade och låg med, seglade med eller studerade med.

För mig finns Skottland, England, Irland, Grekland, Östergötland, Lappland och Danmark närmast på den begeistringens karta. Sammanträffanden med musiker och konstnärer, jurister och bleknosar, prinsessor på ärten och vilda unga män, filmare och bönder och min älskling, museichefen. 

Alla dessa historier är naturligtvis viktigare för mig än andra historier, till och med viktigare än de litterära och filmiska. Men ofta går de i varann. Vi hade en Fellini-tid, S och jag. Och en Cassavetes-tid, T och jag. Och många andra tider i tecknet av en viss konst och musik.

Det är dessa fragment av historier, mina och andras, som gjort bloggarnas värld så kamratlig och innehållsrik, så skiftande och lättsam. Bloggdöden hotar inte, men att den pågår är inte konstigare än andra tidsbetonade faktorer, miljöbilar, NUON-affärer, ett väldigt folkligt motstånd mot rasism. 

Och vi som utlämnar lite av varje, fragment av våra liv, i bloggarnas form, kommer att fortsätta med det. För det är en egen genre, värd sin tid. Kanske rentav en epok. "Vid början av 2000-talet hade folk från alla samhällsklasser och nationer kontakt med varandra via bloggar och twitter" kommer det att stå i historieböckerna. Kanske någon vitsig socialantropolog som lägger till: "Det var ett brett folkligt uppbrott från hierarkierna". Not so bad. Hey presto, vi fortsätter. Kanske i en annan takt än tidigare. 

”Flying Bottle” från 2005 av Sergey Tyukanov.

Länkar till Copyriot och en skribent som hållit på mycket längre i denna värld och dessutom skriver osedvanligt seriöst om samhälle och ekonomi: Rasmus Fleischer.

I denna sommartid - Watteau

Watteau - Avfärden till Kytera, 1717

Det enkla och sköna - Händel

Czeslaw Milosz - Dikt

En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

Foto: Mira Stolpe Törneman.

Bilden tagen vid Bixy Bridge, Big Sur Highway, Kalifornien. Inte så långt från Milosz hem i Berkeley, San Francisco, varifrån han skrev dikten ovan.

Översättning: Nils Åke Nilsson.

Pausbilder / Colorado - Mira & Adam

Foto; Mira Stolpe Törneman

Foto: Adam Wickberg Månsson

Mer finns på Miras Instagram