Den här fruktansvärda rullen, är genomsyrad av Polanskis aldrig sinande idéer; scener som glider på tvären mellan naturlig aversion och obehaglig besatthet. Udda kameravinklar, olineära klipp, suggestiv ljussättning. Bara Polanski och Welles och Hitchcock kommer undan med så barock bildteknik utan att det blir otrovärdigt, och hur mycket Polanski lärt sig av den senare är uppenbart.
Egentligen är det en studie i hur omedvetet folk påverkar varandra, hur människor "i all välmening" parasiterar på andra, suger i sig deras märg och ben. Dagligt häxeri, kan man säga: De två äldre grannarna som invaderar det unga paret, tränger sig på med gapig amerikansk "hjärtlighet". Och den übersnälla katolska småstadsflickan som inte kan värja sig när hennes man bara glider med. Just det kryper under huden på mig, den timida gränslösheten, och blir dessutom en studie i en specifik ungkvinnlig utsatthet. Att vara till lags trots att allt känns helt fel.
Mia Farrow är som alla redan vet helt superb i rollen. Och jag är tillfreds med att jag som en god cineast äntligen kommit igenom denna film. Men jag tycker slutet svajar betänkligt och är tio minuter för långt, minst. Jag fattar också hur mycket konstnärligt-introvert aversion ex-européen Polanski lagt in i sina porträtt av gåpåiga amerikaner. Det är faktiskt riktigt roligt. Det finns humor även i skräcken. Men den bestående kvaliteten är Polanskis drivna övergångar mellan normalt och sjukt, mellan gräll realism och psykos.
Men - ni där ute över fyrtio och under - jag tycker inte ni ska bli högriskkonsumenter av kitsch-skräck. Det kan inte vara bra för nerverna och humöret. Själv tappade jag en tablettask på golvet, alla tabletterna for iväg. Tänkte genast på min grannes talisman. Just då öppnades balkongdörren med ett sugande ljud. Det var ljudet av en dinosaurie som gäspar. Kanske inte så farligt ändå.
 |
| Mia Farrow i Rosemarys baby. Roman Polanski, 1968. |
Nä, den filmen vill jag verkligen inte se. Din redogörelse stärker mig i den övertygelsen: skräckfilm är absolut inget för mig. Jag är alldeles för lättskrämd och lättpåverkad.
SvaraRaderaDu - som förefaller stark som en häst. Men sympatiskt ändå, att du inte heller gillar skräckfilm ; )
SvaraRaderaJag såg om den där skräckrullen för ett par år sedan, men upplevde den inte på samma fasansfulla sätt som första gången. Däremot lånade jag ganska nyligen "The ring", den amerikanska skräckisen från 2002, efter japanska förlagan "Ringu", byggd på en bok av författaren Koji Suzuki. Hemskt! Alla dessa små obehagliga effekter, där personer med klipp och tricks, sekundsnabbt hoppar omkring i bilden och kommer allt närmare dig, där du sitter. Fy för den lede, det gick inte att sova!
SvaraRaderaMan ska vara lite rädd om sig. Vilken vanlig deckarserie som helst numera innehåller bedrövligt massa våld. Men Rosemarys baby var inte så farlig, p gr a konstnärliga överdrifter ; )
RaderaRosemary´s baby minns jag inte alls om jag sett och jag såg den inte nu när den gick på tv. Jag är inte så mycket för skräckfilmer överhuvudtaget. Usch för filmer av typen "splatterfilmer" med mycket blod och monster och spöken. Sånt undviker jag verkligen. Jag vill inte bli skrämd på det sättet och övernaturliga saker har jag rent allmänt svårt för. Realistiska filmer med ondskefulla människor är egentligen mycket otäckare - man vet liksom att det kunde vara sant. Exempel: Eden Lake eller Funny Games. Akta dig för dom om du inte redan sett dom! Och så en film som jag verkligen ångrar att jag nånsin såg: "Cassandras Dream" om två bröder som ställer till det för sig. Önskar att jag kunde sudda bort den.
SvaraRaderaJa, som sagt - efter någon dust med Psycho o annat i tonåren lämnade jag helt frivilligt skräckarenan åt andra - mer behövande. Så jag behöver knappt någon varning. Men Polanskis hade som sagt lite humor också.
SvaraRaderaFilmer med ondskefulla människor; Ja, Morden i Midsomer klarar jag ;)