Psaltaren 37
I dessa dagar skulle man kunna trösta sig med något från Psaltaren; nästan vad som helst går bra, ty de onda "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Sådana hoppfulla ord har Psaltaren och många andra Bibeltexter i stort omfång. Problemet är bara, om man ser det objektivt, att även den gode "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Jag, du, och alla våra bästa kamrater och älsklingar.
Och ändå är det något med Bibeln, som precis som alla tyngre litterära texter med kärlek i sig, bereder människan på både sin storhet och sin litenhet. Hon faller och förföljs, hon upprättas och beskyddas. Hon lider hungersnöd och hon får färdigkokt cous-cous från Himlen. Herren är hennes herde och intet skall fattas. Men det är mycket som fattas, och det lilla människor ändå har vill gärna någon annan Belsebubisk makt ta ifrån dem.
Nu vet ju alla vad som händer i världen och hur nödvändigt det är - så som det egentligen alltid varit - att goda krafter håller samman. Men inte bara goda utan även intelligenta, samhällsintelligenta krafter. Jag ska inte besvära er med politik idag igen, men räknar med att mina bästa läsare har hjärtat på samma ställe som jag.
Ändå är det alltid något som fattas i människolivet, en dag av tristess kan man betänka alla de tusentals människor vars lidande övergår varje uns av självömkan man kan uppbåda, vars motgångar i livet är enorma och vars kraft att motarbeta dessa är beundransvärd. Man väljer namn som Mandela, King, eller vanliga fiskare som får sina kuster förstörda av olja, eller barn som utsätts för krig och måste använda åratal av sitt liv för att reparera skadorna. Ja, det vet ni.
Och alla dessa människor, nästan alla, har någon religion. Denna av Högvördigheten Dawkins så föraktade umgängesform med det ovetbara. (Parentes: om man hittat Dawkins twittersida förstår man omedelbart att han är offer för den grasserande narcissismen. I, me, and Myself God).
Den förankring som även den mest utsatta människa kan ha i sin religion - med Gandhi och Mandela och King som mest sjävlysande exempel - ska inte bespottas.
För mig handlar det ytterst om en tillit till livet; att någonting finns som är större och mer omfattande än det jag just för ögonblicket kan föreställa mig.
Tillit. Förtröstan kanske. Och då menar jag inte uppgivenhetens förtröstan, jag menar den som besitts av präster som bröderna Berrigan eller Latinamerikas röda katoliker. Men jag menar också varenda människas mer poetiska del. Den som längtar och lullar och undrar. Och som inte - med vetenskapligt högmod - tror att intellektet/nyhjärnan löser allt, bara man grubblar ihjäl sig på sin kammare.
Alltså: En konst i livet; att umgås med det ovetbara. Något som sjunger under ytan av allt som händer och pågår, krig och förföljelse, sjukdom och tillfrisknande, amor och terror. Och då finns texter som Psaltaren där: Det är själva sjungandet som hjälper. Jag tänker på Kung David. Och jag tänker på den judiske mannen som Viktor Frankl berättar om i en av sina böcker, han som mitt uppe i koncentrationslägrets förbannelse förmådde vara god. Varifrån han den kraften fick vet ingen. Men jag vet att han i sitt inre måste ha lullat på Psaltaren, många gånger.
Målning: Marc Chagall.
Gabi - tack för denna din vackra blogg (blogg? Ett rättfult ord i detta samanhang). Denna senaste betraktelse vill jag att du ringer och läser upp var morgon och sen afton, det skulle skänka mig frid. I varje fall ska du bli så kallad Sommarvärd (värdinna?), så att Lena Anderssons applåderade exercis mot religionen/kristendomen balanseras.
SvaraRadera"En konst i livet: Att umgås med det ovetbara." Denna skenbart enkla sammanfattningen tar jag med mig, lätt att memorera, lätt att bära; den blir till tyst tröst och stöd.
(Kommentaren for iväg innan jag rättat språket, men du förstår ändå)
SvaraRaderaKära du, det var fint svar. Hörs! (Men det får nog bli högst en gång om dan ; )
SvaraRaderaFörresten; tror du inte din far och jag har en våglängd ihop?
Gabrielle, om jag någon gång skulle omfatta någon religion, så skulle det vara din... (Eller: gör jag det redan? Jag umgås ju också med det ovetbara...)
SvaraRaderaHej Lennart - det var gott att höra från en ateist.
SvaraRaderaSjälv lyssnade jag på Sigvard Hmmar idag till helgsmål, och blev rörd.
Vackert skrivet och tänkt. Får jag säga Förklädd Gud?
SvaraRaderaOch att följa Richard Dawkins tweetflöde måste nog å det djupaste avrådas. (Jag gör det inte själv, men vet nog om hur han argumenterar och agerar i den här frågan för att kunna föreställa mig). Han kommer inte att gå till eftervärlden för hur han slagit in öppna dörrar i det sekulära Europa i sin kamp mot religionens arter och avarter. Men nog däremot för hur han har skrivit om biologi och evolution i till exempel Den själviska genen och Den blinde urmakaren. Läs nån av dom i stället, gott folk, de kan rekommenderas!
Det har varit några alldeles fantastiska betraktelser i Helgsmål i vår. Kanske är det alltid så bra och jag har bara inte lyssnat? Jag älskar Svenska Kyrkan när den kan vara öppen och mångtydig!
Tack Anna för kommentar. Jag följer under inga omständigheter Dawkins p Twitter. Bara kollade, blev beklämd.
SvaraRaderaMen jag har läst The Selfish Gene och den var helt okej och intressant, konsten att vända på begreppen självisk/osjälvisk t förmån för den nära gruppen, vars gener man bär, osv. Men jag undrar om han kan vara en tänkare som tyvärr också kan användas till fel saker; jag och de mina, typ. Allt annat åt sidan.
Jag föredrar Sigvard Hammar ; )