Snön på Genjegetjem

1.455 meter. I början av juli ligger ännu mycket snö på höjden av Genjegetjem. Högsommarljuset blixtrar till i ögonen när man ser mot bergen, och jag prövar inte ens att sätta mig vid fjällsjöns strand och måla av dem. Eller rita, fast jag gärna vill. Men inte än, inte nu, jag känner min begränsning. För med på resan har jag förutom kameran, en liten bok med teckningar av van Gogh, teckningar jag aldrig sett förut, och som rör om i mig. Hur han tecknar en trädallé i april, tung av ensamhet, eller Paris insvept i dimmor, eller ett ödsligt strandhotell, återgett med minimalt antal streck, och med samma spleeniga modernitet som finns hos Edward Hopper .
Allt han tecknar får total närvaro, som om objektet var en del av honom själv. Han låter sig hänföras, men fasthåller den stränga arkitektoniken, bildens stora rymd.

Undrar vad han hade åstadkommit med de långdragna fjällen här i södra Lappland? Något strängt, något skarpt, något majestätiskt och likgiltigt?
Nej, han hade nog hittat bergets nerv, dess raster av ljus och skugga, och onåbarheten hade han överbryggat med sina pennstrecks frenesi.

Här var många andra och försökte. Helmer Osslund målade Marsfjället, en mindre målning som i sitt raska angrepp överträffar de panoramor han annars utförde med storvulen nationalism och jugendartad linjeföring. Och Leander Engström, han gjorde sina jazziga, koloristiska virvlar av fjällnaturen. Folke Ricklund målade vindpinade björkar tills det gnydde i duken. En udda del av den trollbundna Norrlandsromantiken återges med distanseringseffekter och plastisk ironi i Karin Mamma Anderssons målningar.

Men jag tror man kan måla verkliga berg när man känner dem bättre, som de gamla kineserna, eller som samekonstnären Nils Nilsson Skum. Hans kolteckningar från Sarek känns mest ärliga. Inga romantiska känslor stör strömmen mellan blick och hand. Han har bergets fibrer mellan tummen och pekfingret. Så att berget och dalen han tecknar blir en plats, som är ett liv, inte ett betraktande. Detta ”liv” var också van Goghs kriterium.

Nej, jag väntar med att teckna snön på Genjegetjem. Jag ser ut över sjöns spegel. Ett stort bubbligt moln har lagt sin högra hjärnhalva i sjön. Hur tecknar man det? Innan man börjar ropa efter sin kamera?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Text från sommaren 2007 i Lappland, tidigare publicerad i UNT.




Bilder: Nils Nilsson Skum .
Frimärket: "Tolkande lapp driver hem en renskock". Till höger något liknande.










Här en liten, ovanligt anspråkslös målning av Helmer Osslund: Marsfjället.



Vincent van Gogh, titel okänd.



Vintervägen av Karin Mamma Andersson får avsluta sessionen.

Sara Lidman - land

För att nu inte detta med Västerbotten och Lappland ska bli en alltför romantisk och utifrån kommande underbarhet, lägger jag in ett stycke av Sara Lidman:

En renhjord kom emot honom. Han måste gå ur risslan, ställa sig vid hästens huvud, hålla honom i grimman och tala lugnande till Pronken. Renarna rann emot honom. Deras sätt att hålla huvudet i jämnhöjd med ryggen medan benen rördes; blandningen av stillhet och brådska; hur de enskilda djuren tedde sig opersonliga, underordnade hjordens helhet; stora fromma ögon; granna kronor utan att skönheten kom de enskilda djuren att hovera sig det minsta, renen var det minst självmedvetna djur som
Hästen skalv. Han hade ju inget att frukta av dessa djur, men deras massa skrämde honom?
Eller lukten, täven av vilt?
De var magra. Spår av korm i skinnet.
De flyttade ned till kusten tidigare än goda år. Nu skulle osämja uppstå s`att prästerna skulle vara tvungna att mana och förmana i kyrkliga kungörelser. Renhjorden skulle överfalla hässjor som inte körts hem från utängarna. Renarna skulle äta upp starr-höet och trampa ned det; och småbrukaren skulle skälla och skrika satans lappkalvar. Någon torpare som hamnat uta sjetta (på det släta)
Skulle fånga en halt stövren och sticka honom och draga hem honom till rucklet
Och på grund av svaghet skulle han inte kunna göra det
utan upptäckt
då skulle lappen komma och säga: nästa gång du taga ren
för lappen skall lappen slå ren ur kroppen på dig, bonde.

Ur Den underbare mannen, Bonniers 1983
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Med Sara Lidman och mig är det så här: Läste Hjortronlandet i min ungdom, just då beatpoeter, Dylan, Cohen, Tunström, Eliot, Doris Lessing, The Band och Led Zeppelin stod högre på agendan (för att bara ta ett par kort ur leken). Norra Sverige var väldigt långt bort, men vackert, då som nu. Sara Lidman stod med igelkottshår och sjungande ton på torgen och uppmanade till olika viktiga politiska ting, som vi tyckte att vi redan visste. Hon irriterade mig; sån är man i ungdomen.

Senare hittade jag ett par av hennes böcker på familjens sommarställe, böcker med små gula spår av tveskjärt, och läste dem. Fram stod en författare med stor glöd och en sjujävla språktalang. Samt en omistlig historia att skriva vidare på, bok efter bok.

Under en tre månaders sommar i Lappland läste jag också om Hjortronlandet, passande nog, medan jag själv kånkade runt i myr och berg. Men jag var likväl utsocknes.

Läste vidare : Den underbare mannen, Nabots sten, Din tjänare hör.

Det roliga är ju hur hon manar fram sitt landskap genom en vridning mot det dialektala, hur hon rytmiserar, skämtar med sin egen bakgrund, kärleksfullt lojal och noga med historiska fakta.
Att hon fick stor betydelse är given sak; att hon själv ansåg sig vara något alldeles extra förstod jag i en sen intervju, där hon malligt hävdade att hon var pionjär, på något sätt, och att såna som Delblanc bara skrev in sig i normalromanens tradition. Jag tyckte hon var odräglig. Men självhävdelsen var i det närmaste saklig. Hon är en svensk författarinna med geni.

Sen kan man höra, även i stycket ovan, hur hennes samhällssyn står tydligt på sidorna, mellan raderna och överallt. Det är okej. Det behövdes. Norrland var den tidens motsvarighet till gästarbetarna idag; uthuggna skogar, uppbrutna torvmyrar, för jävligt dåliga löner, medan miljonerna samlades hos träbaronerna i Sundsvall.

Bara en invändning: Jag kan tycka att hennes västerbottens-sjung ibland blir till manér: berättandet rullar på med hjälp av den där rytteln i väven som heter dialekt. Det sjunger och rasslar lekfullt. Ibland lite för lätt. Men humor har hon. I motsats till en annan dam, vars skrivande drog mot det upprepningsbara manéret: Marguerite Duras.

Båda är, utan jämförelser, helt märkvärdiga författare. Men båda får mig att undra över det där med att hitta en form och sen bara fylla på, en språkteknik, ett ljudande, som låter sig brukas, om och om igen. Hur länge?

Kolla också i stycket ovan hur raffinerat hon skär upp texten, med delvis ofullbordade meningar, ovanliga styckeindelningar, och ett fullständigt okontrollerat (?) semikolon-missbruk. Men läs henne själva, innan det är för sent, i ett Sverige som klipps sönder av utförsäljningar.

- - - - - - - - -

(Tyvärr gick det inte att återge de säregna styckeindelningarna i denna redaktionella biotop).

Namnen

Långmarka, Stormyran, Risträsk
Araliden, Trettondagsberget, Dorris

Isakstorp, Bäsksjö, Gråtanliden
Frostberget, Rusele, Stuore Tjåkke

Älgtjärnen, Avaträsk, Vikenviken
Lulevardo, Hemtjärnen, Lillgodliden

Hojtarmyran, Kalvtjärnarna, Heligfjäll
Ovanskogsmyran, Tjärnliden, Ensamheten

Svanaträsk, Köttkullen, Genjegetjem
Friheten, Malgomaj, Onyttigmyren

Bach i duggregn

Sitter i en liten kyrka i en avsides stadsdel och lyssnar på Bach; Goldbergvariationerna. Givet att det är min trötta dag, och att jag med nöd och näppe beslutat mig för att gå till kyrkan, så avlöper det hela harmoniskt och vilsamt.
Kyrkan är knappast fullsatt. De i Stockholmssommaren eftersläntrande består mest av pensionärer och unga män, samt udda figurer, som jag själv.
Ung är också mannen som presenterar Goldbergvariationerna. Han betonar anekdoten om den sömnlöse Greven, för vilken dessa variationer sägs vara skrivna, att spelas i hemmet av någon cembalokunnig, när natten blev svår. Denne någon var Goldberg.

Så höjer jag blicken mot valven och spelandet tar vid. Det går undan. Jag behåller min fridfullt trötta inställning, men anar att jag kommer att förlora den här timmen. Förlora mig i undran över varför denna variant av Bach inte når mig, trots att jag gärna lyssnar.

Mannen som spelar är kanske relativt nyutexaminerad. Vi är hans försökspublik. Jag tänker på det när vi till sist tackar med applåder. Varje artist börjar någonstans. Men Bach gick förlorad för mig idag. De trettio variationerna försvann i raska och enskilda delar.
Bach, min vän, borde röra vid oss, som fasta vågor mot stranden, som en rytmiskt återkommande omtagning, eller springet av barnfötter i en trappa upp och ner. Inte som regndroppar på glas, fallande så fort att gestaltningen försvinner i fallet, i rinnande toner, utan rytmiska sekvenser.

Vådan av att under en tid ha lyssnat på de allra bästa – The English Concert – är att aldrig mer kunna nöja sig med mindre.

Det slår mig att det som fattas, både här i musiken denna kväll, och i stadsbyggnadstanken, är det Organiska i musik eller arkitektur. Det som låter eller ser ut som en nästan naturlig framväxt.

Där vill jag vara. Med Bach, eller utan.

______________________________________________

PS: Ni som vet mer - än jag - om Goldberg-tolkningar får gärna höra av er.

natt

Magritte by Night

Svalorna trotsar väderrapporten och flyger högt över taken. Deras skrik ekar mellan gårdarna. På himlen samlas små ulliga moln, som bildar ett tätt mönster. Magrittemoln.

Jag vilar i en stol, och håller tyst, efter att ha fått besök från en vän som är på väg att köpa hus i Sierra Nevada. Vi hade långa virrande roliga samtal, och en gång åker jag dit; Till bergen, och till Granada där jag en gång låg i en knakande knirkande vältande säng med min man, och en schäfer skällde i natten.

Passus: Det är något rörande med Amerika och alla de lånade namnen: Sierra Nevada, New Jersey, New Hampshire, New York. Bronx lär ha fått sitt namn efter en svensk som hette Jonas Bronck. (En av alla dessa strävsamma smålänningar, se nedan).

Men idag alltså; det riktiga Sierra Nevada, och små hus som ska inköpas, för alltför mycket pengar. Själv kan jag bara surfa på glädjen att ha vänner utplacerade på lämpliga ställen i världen. Samtidigt är jag helt tillfreds med hur livet är just här, på denna plats. Att svalorna har kommit, näktergalen sjunger, vattnet mjuknar och stockholmarna drar. Det är tyst i huset. Tyst på gården. Färre bilar.

Träden mörknar, aklejorna lyser ännu svagt, men bara den vitaste blommen står emot natten. Husen är mörka, marken en skugga. Högt där ovanför härskar juniljuset. Jag tänker på en målning av Magritte, och en yngre Ulf Linde som står framför tavlan och berättar:

- Och det ser ni ju, att den här skillnaden mellan mörkt och ljust, som för Magritte var surrealism, den är alldeles normal för oss.
Just så. Vi är Surrealisterna. Anomalierna. Men hur många vet om det? Utom genom konsten?

_ _ _ _ _ _ _

Bilden: René Magritte: Empire of light

Gunnar Fischer – den stillsamme fotografen

En del människor blir hundra år, och ser helt vackra ut även när de vid 93 års ålder tar emot sitt väl värda filmpris. Gunnar Fischer, en av de småländska hjältarna som segade sig upp till världsklass, men aldrig gjorde mycket väsen av sig på filmfester och festivaler, var en sådan man.
Inte minns jag historien bakom att Bergman bytte ut Fischer mot en annan fantastisk fotograf, Sven Nyqvist, men kanske var det ombytlighetens lag. Min far tyckte mycket om sin namne, och såg honom som en noggrann och sensibel hantverkare i yrket. En vänlig, koncentrerad och kanske lite fåordig människa. Där tar den privata historien slut. Men vi andra kan se hans fotokonst i filmer som Sjunde Inseglet, Sommarnattens leende, Smultronstället, och ett trettiotal svenska klassiker.

Det är en stor sak att ha varit med om att göra dessa filmer. Men jag tycker, personligen, att det är nästan lika stort att bli hundra år med äran i behåll. Det skulle jag också väldigt gärna vilja. Liksom jag önskat att min far, född bara ett år före Fischer, hade fått leva lite längre. Men så är det med det. Nog med sentiment.
In memoriam, bilder sedda med Gunnar Fischers ögon:





Två foton ur Det sjunde inseglet: Bengt Ekerot som Hela Världens bild av Döden, samt de dansande på väg till eller från Paradiset. Den understa bilden är från Sommarnattens leende; Gunnar Björnstrand och Ulla Jacobsson. På bilden överst syns Gunnar Fischer med Bibi Andersson, det år han tog emot en guldbagge för lång och trogen tjänst, 2003.

Ur Karen Blixens brev från Kenya

"Jag är just nu inne i en period när jag knappast står ut med engelsmän; om jag inte hade natives att hålla mig till skulle jag bli ren eremit. Jag tycker att verkligt intelligenta engelsmän måste lida fruktansvärt av den allmänna engelska andan eller bristen på anda, det gör de säkert också. Efter hand som man blir äldre vet man ju bättre vad man söker hos sina medmänniskor och vad man inte står ut med; jag tror att det som är oumbärligt för mig är en viss slags poesi, sedan får de för övrigt gärna dricka, mörda och ge tusan i mig, men riktigt prosaiska människor står jag inte ut med. I detta tror jag att jag är lik Anders, medan både Elle och Thomas kan trivas med rena prosan och tycka att det är tillräckligt. Natives har för mig alltid något innerligt poetiskt över sig; som naturen själv; men det finns en viss klass av engelsmän, och det är i stor majoritet i nationen, som verkligen är olidliga i sin fruktansvärda prosa...Bara det att engelsmännen alltid är så magra visar deras ogemytlighet; det var skickligt av Shakespeare att kunna hitta på Falstaff och måste ha varit roligt för honom själv och välgörande för de få känsliga själar som för övrigt fanns i England..."

(Ur ett brev till mamman, Ingeborg, sept 1930)

-------------------

Ja, så där bara, tjing tjong, avfärdar hon en viss nationell karaktär, från sin utsiktspunkt i Östafrika, där hon förmodligen mest mötte de övre klassernas svarta får eller rikstölpar med jaktintressen. Och ändå...finns där ett korn av sanning.

Hennes beskrivning av natives, och mina "svarta", är förstås utdaterad, men måste ses i det historiska sammanhanget. För den som läst både breven och Afrikansk Pastoral råder det ingen tvekan om att hon levde ett ömsesidigt givande liv där på kaffefarmen i Kenya. Det går säkert att problematisera den bilden med några teoretiska texter om kolonialismen och "den andre". Men inte idag och inte från min sida.

Däremot, hade jag tänkt lägga, som motvikt, hennes text om muhammedanismen, men avstod tills vidare, eftersom jag inte vill ha några tröttande kommentarer mitt i Pingsten.

Andra brev handlar mycket om hennes frihetsbehov. Där känner jag igen mig. Till dem ska jag återkomma.

Karen Blixens öde, som pionjär för en mer frihetlig kvinnlighet är alltid en glädje att ta del av, kanske också för att hon har ett så bra grepp om verkligheten, och inte - som Virginia Woolf, Emily Dickinson eller Sylvia Plath - var omkretsad av demoner, konkurrenstörst, och psykiska problem.

Ur Plinius den yngres brev.

Plinius hälsar sin Lepidus.

Jag har ofta sagt dig att Regulus är laddad av energi. Det är märkligt hur han kan få allt genomfört som han ger sig i kast med.
Han bestämde sig för att sörja sin son: han sörjer som ingen annan. Han bestämde sig för att göra så många statyer och porträtt av honom som möjligt: i och med det sätter han fart på alla verkstäder. Han låter avbilda honom i färg, vax, brons, silver, guld, elfenben och marmor. Själv har han nyligen inför en väldig därtill inbjuden publik läst upp en bok om hans liv, en pojkes liv! Likafullt läste han upp den. Samma skrift har han låtit skriva av i 1000 exemplar och distribuerar den över hela Italien och till provinserna. Han har skickat en officiell skrivelse till kommunalråden att de ur sina egna led skulle utse en röstbegåvad man som kunde läsa upp skriften för allmänheten. Det blev också gjort.

Antag att han hade denna sin energi eller hur man nu skall kalla denna iver att genomdriva allt vad man vill på viktigare ting, hur mycket gott skulle han inte kunnat utföra! Det är nog dock så att det finns mindre energi hos de goda människorna än hos de dåliga, och liksom ”okunnighet för med sig dristighet, eftertänksamhet obeslutsamhet” så försvagas de goda naturanlagen genom försyntheten, medan de helt förvända stärks genom fräckheten.

----------------------------------------

Så skrev Plinius den yngre någon gång på 90-talet e.Kr.
Det som intresserar mig är förstås hur modern han låter. Hur trött han är på mentalt och moraliskt undermåliga "doers", precis som jag, frestas man att tillägga.

Plinius var - i motsats till mig - en framgångsrik jurist, försvarsadvokat, konsul och sedemera präst, under två så skilda romerska kejsare som den grymme Domitianus och den betydligt mildare Trajanus. Han anses ha gullat lite för mycket med Trajanaus, vilket kanske inte var så konstigt efter att han kommit ut ur ett skräckvälde. Det är ungefär som att ha levt under Stalin, och sedan få dinera med Roosevelt.

Under Trajanus kejsartid fick han dock det otacksamma uppdraget att anhålla, bestraffa och omvända kristna till den "rätta läran". De som återgick till de romerska gudarnas offerriter och smädade Kristus fick godkänt.
Här finns ett mönster som även det är lätt att känna igen idag. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Plinius har även skrivit om katastrofen vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. som ödelade Pompeji.

Max Ernst goes Fantasy

Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.

Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och populärkonstens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.
---------------------------------------

Texten skriven med anledning av Max Ernts-utställningen på Louisiana. Ur Konstperspektiv 1/09.

På den här bloggen kommer jag efterhand att lägga in en hel del texter om konst och litteratur, en del essäer som är alldeles för långa för bloggen (hur jag nu ska göra med dem, det får vi se...en blogg till kanske). Jag kommer också att skriva in en del intervjuer med författare och konstnärer, texter som jag tycker är värda att sparas på det här sättet, och inte bara i ett bibliotek någonstans.

PS: Just nu såg jag att Max Ernst låg på 27:e plats på Art Facts lista, det är för jävligt helt enkelt. Per Kirkeby - se ovan, finns inte med. Och gissa vem som ligger etta: Fucking Warhol, alla tiders reklammakare, naturligtvis. Yoko Ono på 99:e plats, om det nu kan intressera någon av mina läsare. DS

En kvinnas ålder

Låt oss en stund bortse från vad kvinnan på den här bilden heter. Se bara på ansiktet. Jag vet – det finns inget sådant ”bara”. Vi är redan informerade – av oss själva, om inte annat - om vad vi ska tänka, känna, anse om denna människa.
Jag, som inte är någon storläsare av poesi, kanske har lättare att se till ansiktet. Fast det är ovisst.
Men jag ser en kvinna, uppåt nittio, kanske mycket älskad, troligen mycket omsvärmad, av olika skäl.
Ansiktet har sina märken; den fina blicken, med sin varma distans, leendet, som inte håller igen.
Händerna, de magra, med blånande ådror, som hon inte kokett försöker dölja. En aura av - jag tvekar inte - godhet. Samt skarpsyn.

Hon påminner mig, en smula, om andra äldre kvinnor jag mött i mitt liv, olika henne, men med samma lugna autokrati: Inger Hanmann – en konstnärinna i Danmark, som dog 2007 – en människa jag aldrig hört klaga över åldern. Hon blev 88, just där Szymborska är nu. Påminner också lite om min egen mormor, den vackert böjda näbben, den kvardröjande ungdomligheten, en viss stolthet, inte att ta fel på.

”Han såg på mig och gav mig skönhet”.

Åldrandet som problem, kommer kanske från USA. I alla fall stod gubbar och kärringar förr i världen sida vid sida i Gammelsverige, och ingen av dem kallades ”gubbslem” eller ”tant” eller något annat nedvärderande epitet.
Så jag ger er ett uppdrag, mina vänner, och särskilt då mina kvinnliga vänner. Läs inte bara Szymborskas dikter, läs hennes ansikte. Mognadens ljusa vår.
Bestäm er för att aldrig någonsin ge efter för de opererades, överdrivet gymmades, närsynta skönhetsideal. Det är så dystert, så tvångsigt, så beklämmande smått.

Här finns en vacker kvinna, som kommer att dö vacker. Och – nej, tyvärr – skönheten kommer inte bara inifrån. Men det som kommer inifrån hjälper mot allt. En enkel sak: att intressera sig för något annat än sin biologiska förslitning. Att tro och ta del. Att veta att man hela tiden blir älskad, obegripligt löjligt älskad, av alla möjliga, unga, gamla, avlägset boende. För vad? Ibland undrar man. Szymborska kanske inte undrar över det. Se där skillnaden mellan en värld av fixeringar, och en poets djupnande blick.

-----------------------------------------

Tack till Bodil Malmsten, som bidrog till impulsen. En länk också till en annan Gabrielle.

Kultsjön - Lappland

Idag är jag trött på ord. Hittade en stund av stillhet, i solnedgången, med näktergalen placerad i bakgrunden, och just inga andra ljud.
Vet ni, jag har reparerat mig. Jag kan cykla igen. Alltså kommer jag att kunna göra det även här, på en av de vackraste platserna i Sverige. Jag kommer att kunna gå uppför branterna igen, till höjder där man ser meander-åarna förgrena sig över myren som krolliga silkeband. Medan fåglar av olika slag piper gällt under en. Och natten är ljus som dagen.

Livet, min Syster.

Jag vet att rubriken kommer från någon annan, minns inte vem, vill inte alltid Googla, för då går dagen åt.

Idag. En sådan eftermiddag när man kan sitta i skuggan, som i Grekland, utan att bli frusen. Frisk sydlig vind, ett dis över vattnet som också bara uppstår när lufttemperatur och fuktighet har en speciell nivå.
Kombinationer. Det är allt det handlar om, tänker jag. Vad, vilka – saker och dagar och människor och tankar och sinnen och hormoner – som kombinerar sig, och hur. Ingen idé att köra rund plugg i fyrkantiga hål (vilket ofta händer på bloggarnas kommentarsfält). Ingen idé att översätta sin personlighet till någon annans. Hellre vara djupare i sin egen.

Sista halvåret har varit en period då mycket handlade både om att vila och att bli bättre, rent fysiskt. Men som av gammal vana sätter jag också igång och försöker bättra mig på andra sätt, läsa mer, skriva mer, höra mer musik, fatta mer av politik, lyssna bättre, säga ifrån bättre, städa lite bättre. Ja, ni hör. Gammelprotestantisk bättringsnit. Var fanken kom den ifrån? Min mormor gissar jag, via mamma. Min far var mer amoralisk och just därför sällan självförebrående.
Men min otålighet på senare tid hör också ihop med en tilltagande känsla av livets korthet. Och vad var det nu jag skulle hinna...?

För några dagar sedan, inföll plötsligt ett lugn. Harmoni, nästan. Bättringsniten åt fanders, och genast blir allt mycket bättre.
För första gången i vår cyklar jag ut till sjön, cyklar bortom billjud och byggbuller. Jag sitter på en klippa vid vattnet. Glittret över viken, suset i de stora träden, allt är samma. Spelar ingen roll om det är här eller i Grekland, här eller i Wales, här eller på Jylland.
Det är samma ljus, samma stränder, samma skogar, där jag vandrat, ensam eller med en kär man, eller en vän.

Allt kan man inte göra, inget behöver avslutas idag. Tillståndet av frid kommer när jag släpper efter. Jag är lycklig över att cykla fyra kilometer igen med vinden blåsande i håret. Att näktergalen sjunger. Att Livet susar, sjunger, gungar, grönskar, än. Syster Jord, Broder vatten, eller hur det nu var Franciskus sa.

Men predika för fåglarna gör jag inte. De kan få predika för mig. Om vad vet jag inte. Men när de sjunger på gården klockan två om natten högt över vajande träd, är det nästan allt som behövs för att jag ska fatta. Rubbet.

Ur Carl Jonas Love Almqvists brev

"Professorernas förtvivlan känner du redan: de ser sig årligen mer och mer övergifna i föreläsningarne, komma i ett alltmer fremmande och kallt förhållande till studenterna, och snart återstår intet mera, än den vassa bekantskap, som ett ideligt examinerande alstrar, när det icke åtföljes af något mera.
Af studenterna har jag lärt känna flera under min vistelse här: de hafva icke kommit till mig i följd av mina professorsbekantskaper, utan på enskild väg. De äro inga Aftonbladsälskare, men icke desto mindre - så snart de bryta det skal av tystnad och aktningsfull stumhet, som är ett så utmärkande drag hos bättre svenska ynglingar - märkes deras innerliga obelåtenhet. Tomheterna af så mycket, som föredrages dem, skina igenom för deras ögon - och Lifvet, det arma i djupet nedtryckta, vill göra sig gällande. Men lifvet i Sverige är så försynt. Det kommer ingenstans, det suckar, vissnar, och slutar oftast med nullitet (ett slags sjelfmord). Så förestår väl för Sverige nu - ingen explosion - men ett allt vidrigare stagnerande, en föruttnelse. Och när ingenting lifvar, vem skall hålla sig uppe? - Jag är ofta hos Geijer, som nu är sjuk. Jag har talat med honom om dessa ämnen. Vänlig och quasi-glad i sitt yttre, är han i sitt inre rörande dessa ämnen stum och förlorad (...) Atterbom är glad, som ett älskvärdt barn, när han får hem från tryckeriet ett rentryckt ark med ovanligt god svärta; men nu har han känningar av sten i gallblåsan och har således dåligt lynne".

Ur ett brev till J.A. Hazelius, 7 maj 1837.
C.J.L. Almqvist, Brev 1803 - 1866, Bonniers, 1968.
- - - - - -
Ja, se där, lite som vi själva. Intressant är den där touchen av uppror, som var ett signum för Almqvist. Intressant också med tanke på skoldebatten.
Skickar även en länk till Bodil, som har lagt ut Tintomaras sång på sin blogg.

För ont ge vika...

"Frestas vi att svika,
och för ont ge vika,
kom till vårt försvar."

Ur en 1600-tals-psalm.
Helgmålsringningen idag.

Gud, del två.

Dialog ur filmen Lolita:

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Låter inte den andra frågan mycket svårare?
Varför? Ren vana/ovana.

Men vilken av frågorna är det som s.a.s. öppnar upp situationen?
Och då tänker jag inte på Vladimir Fuckin´ Nabokov, utan på de personligheter han speglar.
. . . . . . . . . . . . . . .

Svar på stora frågor lämnas i lilla brevlådan.

Gud

Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.

Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.

I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.

Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.

Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.

Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.

Cassavetes - öppenhetens regissör.

Först finns bara ansikten, blickar. I nästa ögonblick ett tumultartat samspel; människor som rör sig mot varandra som fiskar i en ström. Det är John Cassavetes filmer jag talar om, där livet skildras som ett myller av impulser och ovissa utgångar. Ingen individ är hel och enkel, men var och en förändras i mötet med de andra. Shadows och Faces, de två första filmerna, ger anslaget till de kommande tjugofem åren: Improvisationen - ett lån från jazzen - ger skådespelarna en helt ny närvarokänsla. Men i senare, konstnärligt fullödiga filmer som En kvinna under påverkan, har improvisationen uppstått i en driven filmtrupp där man stimulerade varandra till experiment. Improvisation under intensiv påverkan, blev Cassavetes regimetod.

Vid slutet av femtiotalet, i en filmkultur inställd på kassa-succéer startar han sin filmbana. Filmar gör han med handkamera, i privata lägenheter, nattetid, när medarbetarna har ledigt från betalda jobb. De tog tre år att få ihop Faces. Där förnyas i ett enda jättekliv den amerikanska independent-filmen.
Tillsammans med sin hustru, skådespelar-esset Gena Rowlands, skapar han en atmosfär som är både kreativ och familjär. Man arbetar ihop, äter, samtalar. Stämningen är lojal och generös - en egen strömfåra i den konkurrensinställda amerikanska filmbranschen. Och generositeten färgar av sig på filmerna. En vågsam vitalitet, en stundtals nästan fumlig äkthet, präglar varje scen. Men där finns också en stor kärlek till skådespelarna, vännerna, människorna, oavsett om de spelar affärsmän, tuffa callgirls, hemmafruar eller nattklubbsägare.

Och Cassavetes är på kvinnornas sida. Han har sagt att han undersöker kvinnans prekära situation som antingen över-eller-underklass-konkubin. I Faces är det Jeannie, en callgirl, som ger ifrån sig impulser av kärlek, finess och generositet, medan hennes tillfällige älskare, den framgångsrike affärsmannen Richard, täcker över sin kärlekslängtan med sprit, prat, dumma skämt. I En kvinna under påverkan är det den osäkra hemmafrun som utstrålar känslomässigt mod och hängivelse, medan maken försvarar sin givna form som familjens och arbetslagets ledare. Den berömda spaghetti-scenen, där maken bjudit hem sitt arbetslag på middag, skildrar kvinnan som en omedvetet Kristuslik gestalt. Hon bjuder både på spaghetti och hjärta, men det senare blir för mycket för denna världen.
- Sitt ner på ditt arschle, ryter maken (Peter Falk) till hustrun (Gena Rowlands), när hon blir alltför tillgiven mot en av hans svarta jobbarkompisar.
Han skrämmer bokstavligen vettet ur henne. Inte därför att han inte är en varm man. I intimiteten är han varm. Men med sin värsta macho-attityd slår han hål på både hustrun och sig själv. Resten av filmen handlar om en kvinnas förtvivlade och våldsamma kamp för att hitta sin egen kärna, på trots av omgivningens klichéartade förväntningar. En tumultarisk känslo-resa, och samtidigt en provokation för var och en som tror att kärleken mår bäst av att se politiskt korrekt ut.

Ingen filmare är mer besatt av äkta känslor, och om både form och dramaturgi måste skakas om för sanningens skull, så gör han det. Men i skakigheten finns ett hopp. Och slutet på En kvinna under påverkan är en bedarrad storm, en känslig och erotisk försoning mellan man och kvinna som bara Cassavetes kan skildra så att man tror honom: Som en vilopaus i missförståelsernas långa arbetsvecka.

Cassavetes arbetar med en öppen estetik; han tror på slumpen, sina medarbetares infall, ljusets skiftningar, och de små oväntade händelserna som får en människas liv att styra över åt ett helt annat håll. Det handlar inte om att översätta en hårt bearbetad story, med filmkamerans och ljussättarnas hjälp. Mycket mer handlar det om att fånga det oåterkalleliga livsögonblicket, momentet när maskerna faller och nya möjligheter sipprar in mellan människor.
Hans filmer är som spruckna speglar av ens eget liv; i sprickorna finns det okända; det som vi inte vet att vi är, därför att vi tror att vi vet det.

(Artikeln har tidigare publicerats i UNT och SmP, samt på Moviebox.)

Rut Hillarps egna vägar

Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade det senaste numret av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.

Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.

Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.

Ur UNT 1/ 2008

Sally Mann, Naturen, och de Alltför Vackra Barnen

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

En doft av rök.

Körsbärsträden blommar. I stället för att huggas ned har Tjechovs trädgård återuppstått som en rad kolonilotter. Ett litet svenskt experiment från krigsåren. Då kunde man odla sina rotfrukter här. Nu är det gula, röda, violetta och rosa tulpaner som tagit över. Någon eldar fjolårslöv och pinnkrafs i en hörna. En rökslinga blandar sig med doften från hagtornsblommorna. Mandelaktig doft. Röksmak.

Nere vid vattnet har de senkomna ekarna slagit ut. Ett rådjur rör sig försiktigt över berget. Vädrar, kliver på tåspetsarna undan mellan träden. Stränderna luktar skärgård. Mattor av vitsippor. Fräken och ormbunkar med krolliga ludna spiror som ser urtida ut. Arton grader i luften, knappt någon vind. Idag går våren rätt in. Med ens är det fridfullt.

Världen är det inte. På bussen, på väg till en vän, tänker jag: Alla minns 9/11. Det var ”konstnärligt” dramatiskt; vi ser och ser på de fallande tornen, och förfäras alltid. 3000 dog, och alla i New York tycks känna någon av dem, eller någon som kände någon av dem. Följderna återfinns i världspolitiken varje dag.

På Himmelska Fridens torg dog lika många, 3000. Ihjälskjutna av sin egen regering. Samma regering som alla nu vill samarbeta med, låna pengar av, och i vars land alla vill investera. Money makes the world go around, om inte olja. Någon som minns det exakta datumet för massakern på Himmelska Fridens torg? Nej - trodde väl inte det.

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.


Skrivet: 2011-04-24