tisdag 31 maj 2011

Livet, min Syster.

Jag vet att rubriken kommer från någon annan, minns inte vem, vill inte alltid Googla, för då går dagen åt.

Idag. En sådan eftermiddag när man kan sitta i skuggan, som i Grekland, utan att bli frusen. Frisk sydlig vind, ett dis över vattnet som också bara uppstår när lufttemperatur och fuktighet har en speciell nivå.
Kombinationer. Det är allt det handlar om, tänker jag. Vad, vilka – saker och dagar och människor och tankar och sinnen och hormoner – som kombinerar sig, och hur. Ingen idé att köra rund plugg i fyrkantiga hål (vilket ofta händer på bloggarnas kommentarsfält). Ingen idé att översätta sin personlighet till någon annans. Hellre vara djupare i sin egen.

Sista halvåret har varit en period då mycket handlade både om att vila och att bli bättre, rent fysiskt. Men som av gammal vana sätter jag också igång och försöker bättra mig på andra sätt, läsa mer, skriva mer, höra mer musik, fatta mer av politik, lyssna bättre, säga ifrån bättre, städa lite bättre. Ja, ni hör. Gammelprotestantisk bättringsnit. Var fanken kom den ifrån? Min mormor gissar jag, via mamma. Min far var mer amoralisk och just därför sällan självförebrående.
Men min otålighet på senare tid hör också ihop med en tilltagande känsla av livets korthet. Och vad var det nu jag skulle hinna...?

För några dagar sedan, inföll plötsligt ett lugn. Harmoni, nästan. Bättringsniten åt fanders, och genast blir allt mycket bättre.
För första gången i vår cyklar jag ut till sjön, cyklar bortom billjud och byggbuller. Jag sitter på en klippa vid vattnet. Glittret över viken, suset i de stora träden, allt är samma. Spelar ingen roll om det är här eller i Grekland, här eller i Wales, här eller på Jylland.
Det är samma ljus, samma stränder, samma skogar, där jag vandrat, ensam eller med en kär man, eller en vän.

Allt kan man inte göra, inget behöver avslutas idag. Tillståndet av frid kommer när jag släpper efter. Jag är lycklig över att cykla fyra kilometer igen med vinden blåsande i håret. Att näktergalen sjunger. Att Livet susar, sjunger, gungar, grönskar, än. Syster Jord, Broder vatten, eller hur det nu var Franciskus sa.

Men predika för fåglarna gör jag inte. De kan få predika för mig. Om vad vet jag inte. Men när de sjunger på gården klockan två om natten högt över vajande träd, är det nästan allt som behövs för att jag ska fatta. Rubbet.

5 kommentarer:

  1. Ingen idé att översätta sin personlighet till någon annans. Hellre vara djupare i sin egen.

    skriver du. Får mig osökt att tänka på min favoritdominikan, som apropå det där att alla kristna för att inte säga alla som tillhör bokens folk (heter det så, jag blir osäker), har så mycket GEMENSAMT, och det är ju DET vi borde se till, säger: Nej. Det är att tala om det som skiljer oss åt som kommer ge oss en djupare förståelse. Både för oss själva och nästan.

    Och det tror jag verkligen på.

    SvaraRadera
  2. Fint, Gabi, det skall bli ett nöje och en njutning att följa din blogg.
    Anna

    SvaraRadera
  3. Tack båda - bloggsystrar!

    Och Karin: tror nog att det är både och, men i Sverige är vi mer ängsliga (som Almqvist så riktigt uttryckte det i förra inlägget) i Frankrike är folk - yes, nu höftar jag - mer orädda, både i sin individualism, och sitt eviga demonstrerande. Båda delarna gillar jag.

    Tillägg. Jag tror det var Emerson som sa: Skriv (eller säg) aldrig det du tror att någon annan kan skriva (säga), utan just det du kan säga.

    Emerson är värd ett återbesök, kom jag på. Han och Thoreau, som påminner om den goda individualismen.

    SvaraRadera
  4. Jo, båda grejerna har för- och nackdelar, det kan jag hålla med om. Även om jag nog oftare hamnar i det franska läget. (Som tur är.)

    Vad gäller rubriken tycker jag att det känns som Bellman.

    SvaraRadera
  5. Här kom det rätta svaret: det är en dikt
    Livet, min syster, av
    Pasternak, Boris Leonidovič

    Det passade så bra, för jag höll så mycket av Pasternak för många år sedan, när jag skrev en lång artikel om honom, hans liv i skuggan av Stalin, och hans kära Olga, som fick sitta i fängelse utan honom. Av någon underlig anledning undkom Pasternak. Det finns en historia som säger att Stalin hade respekt för honom. "Rör honom inte, han är en molnmänniska", lär han ha sagt. Du kan googla på molnmänniska om du vill, ett gammalt ryskt uttryck.

    Och ja, det är klart du har det skitbra i Frankrike, som "individualis"t.

    SvaraRadera