Gud

Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.

Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.

I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.

Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.

Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.

Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.