Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.
Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.
I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.
Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.
Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.
Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.
jä! Gud lär vi nog återkomma till ... på ett eller annat sätt. I the merry month of May räcker det med att sniffa på syrenen.
SvaraRadera"Who by very slow decay,
SvaraRaderawho inte the merry merry month of May
and who shall I say is calling?"
Cohen.
Idag är det slow decay som gäller här, tusenfotingens trötta hjärna.. Men sen ska vi fandme upp på livets platåer igen.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaÄsch, jag skrev fel. Men alltså:
SvaraRaderaEn Cohenfavorit! "Who shall I say is calling?" är ett sätt att prata om/till Gud som tilltalar mig väldigt mycket. Plus att hela sången påminner om Guds mörkare sida. Ja, som jag ser det då ...
Om Guds mörka sida har CG Jung skrivit en massa intressanta saker, framförallt i "Answer to Job". kanske vore något för damen?
SvaraRaderaAbsolut, jag gillar Job.
SvaraRaderaFörrexten heter den där bönen som vi pratade om, och som Cohen inspirerades av, Unetanneh Tokef:
"On Rosh Hashanah will be inscribed and on Yom Kippur will be sealed how many will pass from the earth and how many will be created; who will live and who will die; who will die at his predestined time and who before his time; who by water and who by fire, who by sword, who by beast, who by famine, who by thirst, who by storm, who by plague, who by strangulation, and who by stoning. Who will rest and who will wander, who will live in harmony and who will be harried, who will enjoy tranquility and who will suffer, who will be impoverished and who will be enriched, who will be degraded and who will be exalted. But repentance, prayer, and charity remove the evil of the Decree!"
http://en.wikipedia.org/wiki/Unetaneh_Tokef
Är det ortodoxt? Eller någon Kabbalah-variant? Jag gillade Kabbalan och Chassiderna mycket, när jag läste religiosnhistoria. De har några underbart ovettiga vettiga idéer om att man ska plocka upp vissa skärvor av ljus från jorden. Till och med en kofta kan vara en skärva av ljus...i vissa lägen. om jag nu minns rätt. Och det tro jag.
SvaraRaderaBönen var en rejäl bön. Något mer poetisk än Ave Maria. Men så är ju Kristendomen också lite enkel av sig.
Vad jag förstår så är det en helt vanlig bön, alltså så att Cohen hörde den när han gick till synagogan som liten. På många sätt är jag mer förtjust i judendomen än i kristendomen, kanske för att jag har en mer intensiv relation med Gud än med Jesus.
SvaraRaderaGillar särskilt den här raden: "who will die at his predestined time and who before his time".
SvaraRaderaDen sätter fingret på det urgamla (tjatiga) teodicéproblemet; varför ska en trettonåring dö? Eller varför ska underbara jag dö, om det nu skulle ske i "förtid".
Eeery! Som att några får dö i rättan tid, och andra i orättan.
Återigen , som om Gud var lite fumlig. Men där ber jag att få återknyta till mina Hospitalistiska inlägg på Den Blinde Argus, där jag alltså argumenterar att Gud inte sköter in-och-utgången. Det är en kartotekare som gör det. Himlens BOFH s.a.s. (för att nu anknyta till din bästa "serie" på Den Blinde A).
Förtydligande (för andra än Helena): BOFH = Bastard Operator From Hell, och vad denna figur har med Himlen att göra kan man ju fråga sig. Ber att få återkomma, med CG Jung och Job i släptåg.
SvaraRaderaVarför inte Bastard Operator From Heaven? Alltså, jag är nog inne på att Gud är mera allsmäktig än god. Eller att han/hon/den/det helt enkelt bara är. Som hos Job, där är det liksom ingen idé att ens ifrågasätta vad Gud håller på med. Planen är så långt bortom vad vi kan fatta.
SvaraRaderaOch i Jesaja 45 står det: "Jag är Herren, ingen annan finns. Jag ger ljus och skapar mörker, jag bringar lycka och skapar ofärd. Jag, Herren, gör allt detta."
Någon Bastard Operator kommer jag aldrig att be till. Men gör det du; det har ju funkar förut :)
SvaraRaderaMen resten förstår jag - återkommer.
Och, märker jag, i alla bibeldiskussioner: Vad är det för religiöst, (alltså vuxet och inte bar hämnd och krig och tjat om troner och regler), i Gamla Testamenetet? Det finns, men bara här och var. Jobs bok är ett gott exempel, eller Jesaja. Du, nu blir det för stort före promanden, känner hag, Hejs!
Raden ur Jesaja var mäktig.
SvaraRaderaLiksom "Har du varit inne i snöns förrådshus...?" (Job)
Nä, säger man. Jag har bara skottat lite snö. Har du?