fredag 6 maj 2011

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

1 kommentar:

  1. Lägger in det här citatet här: ”I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy” sade Martin Luther King och fortsatte ”returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that.”

    Hämtat ur en krönika av Ann Heberlein, i Kyrkans Tidning.

    SvaraRadera