Idag är jag trött på ord. Hittade en stund av stillhet, i solnedgången, med näktergalen placerad i bakgrunden, och just inga andra ljud.
Vet ni, jag har reparerat mig. Jag kan cykla igen. Alltså kommer jag att kunna göra det även här, på en av de vackraste platserna i Sverige. Jag kommer att kunna gå uppför branterna igen, till höjder där man ser meander-åarna förgrena sig över myren som krolliga silkeband. Medan fåglar av olika slag piper gällt under en. Och natten är ljus som dagen.
Skönt att höra om lyckad reparation…
SvaraRaderaJag fasar för den dag då jag inte längre något så när obehindrat kan röra mig i skog och mark, i läkande ansträngning eller meditation.
Underbar bild! Men den påminner mig en försummelse: att jag inte varit längre norrut än Grövelsjön...
Å, skynda att älska Lappland.
SvaraRaderaJa, det är härligt, att inte längre känna sig rädd för så enkla saker. Hade lite tjall på balanssinnet, och den spatiala koordinationsförmågan, nu verkar det någorlunda utläkt. Ansträngningen att cykla är större. Men det är ju bara en tidsfråga..osv.
Tänkte just på din senaste blogg, att jag skulle lägga in en liten text här, om det där med att bli äldre. Montaigne var förresten länge sen jag läste, tio år sen, jag gillade honom skarpt.