"Jag är just nu inne i en period när jag knappast står ut med engelsmän; om jag inte hade natives att hålla mig till skulle jag bli ren eremit. Jag tycker att verkligt intelligenta engelsmän måste lida fruktansvärt av den allmänna engelska andan eller bristen på anda, det gör de säkert också. Efter hand som man blir äldre vet man ju bättre vad man söker hos sina medmänniskor och vad man inte står ut med; jag tror att det som är oumbärligt för mig är en viss slags poesi, sedan får de för övrigt gärna dricka, mörda och ge tusan i mig, men riktigt prosaiska människor står jag inte ut med. I detta tror jag att jag är lik Anders, medan både Elle och Thomas kan trivas med rena prosan och tycka att det är tillräckligt. Natives har för mig alltid något innerligt poetiskt över sig; som naturen själv; men det finns en viss klass av engelsmän, och det är i stor majoritet i nationen, som verkligen är olidliga i sin fruktansvärda prosa...Bara det att engelsmännen alltid är så magra visar deras ogemytlighet; det var skickligt av Shakespeare att kunna hitta på Falstaff och måste ha varit roligt för honom själv och välgörande för de få känsliga själar som för övrigt fanns i England..."
(Ur ett brev till mamman, Ingeborg, sept 1930)
-------------------
Ja, så där bara, tjing tjong, avfärdar hon en viss nationell karaktär, från sin utsiktspunkt i Östafrika, där hon förmodligen mest mötte de övre klassernas svarta får eller rikstölpar med jaktintressen. Och ändå...finns där ett korn av sanning.
Hennes beskrivning av natives, och mina "svarta", är förstås utdaterad, men måste ses i det historiska sammanhanget. För den som läst både breven och Afrikansk Pastoral råder det ingen tvekan om att hon levde ett ömsesidigt givande liv där på kaffefarmen i Kenya. Det går säkert att problematisera den bilden med några teoretiska texter om kolonialismen och "den andre". Men inte idag och inte från min sida.
Däremot, hade jag tänkt lägga, som motvikt, hennes text om muhammedanismen, men avstod tills vidare, eftersom jag inte vill ha några tröttande kommentarer mitt i Pingsten.
Andra brev handlar mycket om hennes frihetsbehov. Där känner jag igen mig. Till dem ska jag återkomma.
Karen Blixens öde, som pionjär för en mer frihetlig kvinnlighet är alltid en glädje att ta del av, kanske också för att hon har ett så bra grepp om verkligheten, och inte - som Virginia Woolf, Emily Dickinson eller Sylvia Plath - var omkretsad av demoner, konkurrenstörst, och psykiska problem.
De är mycket intressanta, de där breven. Attan att jag har den halvlästa volymen i Skåne och inte här, för nu kan jag inte citera det där som står på försättsbladet och som får mig som känner det där med att rota sig under skinnet att bli tårögd varje gång.
SvaraRaderaDet är något med om att var jag än befinner mig i världen kommer jag altid at sporje om der er rejn ved Ngong.
Och hon är varmhjärtad och engagerad i alla goda människor omkring henne, oavsett hudfärg. Fast jag tycker så här på åttio års och tusentals mils avstånd att det är lite svårt att riktigt hänga med i allt det där skjutandet av lejon och leoparder som tycks ingå i varje ridtur eller annan utflykt.
SvaraRaderaJa, skjutandet, både hos Blixen och Hemingway är ganska främmande, men kan man tänka sig de väluppfostrade människorna från de fina familjerna och deras äventyrsdrift? Ungefär som droger för senare generationer?
SvaraRaderaHon älskade ju det där flygandet också, som blev döden för hennes käre Denis.
Hur som, citatet var nästan rätt, om jag kunde skulle jag ge dig det på korrekt danska, men jag har ännu inte hitat dansk ö på min laptop. "spörge hvis det regner i Ngong".
Det var också något i "Afrikansk Pastoral" med vänskapen; när hon skulle fara sa de: "Oss kommer du alltid att minnas". Inte tvärtom, som en artig europé hade sagt.