Allt han tecknar får total närvaro, som om objektet var en del av honom själv. Han låter sig hänföras, men fasthåller den stränga arkitektoniken, bildens stora rymd.
Undrar vad han hade åstadkommit med de långdragna fjällen här i södra Lappland? Något strängt, något skarpt, något majestätiskt och likgiltigt?
Nej, han hade nog hittat bergets nerv, dess raster av ljus och skugga, och onåbarheten hade han överbryggat med sina pennstrecks frenesi.
Här var många andra och försökte. Helmer Osslund målade Marsfjället, en mindre målning som i sitt raska angrepp överträffar de panoramor han annars utförde med storvulen nationalism och jugendartad linjeföring. Och Leander Engström, han gjorde sina jazziga, koloristiska virvlar av fjällnaturen. Folke Ricklund målade vindpinade björkar tills det gnydde i duken. En udda del av den trollbundna Norrlandsromantiken återges med distanseringseffekter och plastisk ironi i Karin Mamma Anderssons målningar.
Men jag tror man kan måla verkliga berg när man känner dem bättre, som de gamla kineserna, eller som samekonstnären Nils Nilsson Skum. Hans kolteckningar från Sarek känns mest ärliga. Inga romantiska känslor stör strömmen mellan blick och hand. Han har bergets fibrer mellan tummen och pekfingret. Så att berget och dalen han tecknar blir en plats, som är ett liv, inte ett betraktande. Detta ”liv” var också van Goghs kriterium.
Nej, jag väntar med att teckna snön på Genjegetjem. Jag ser ut över sjöns spegel. Ett stort bubbligt moln har lagt sin högra hjärnhalva i sjön. Hur tecknar man det? Innan man börjar ropa efter sin kamera?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Text från sommaren 2007 i Lappland, tidigare publicerad i UNT.
Bilder: Nils Nilsson Skum .
Frimärket: "Tolkande lapp driver hem en renskock". Till höger något liknande.
Här en liten, ovanligt anspråkslös målning av Helmer Osslund: Marsfjället.
Vincent van Gogh, titel okänd.
Vintervägen av Karin Mamma Andersson får avsluta sessionen.
Jag har inte sett den målningen av Karin Mamma förut, den är fin tycker jag. Jag tänker på en väg jag körde på en gång genom Tivedsskogarna med min första bil, en Peugeot 204 från 1966. Röd, sportig modell. Det var nysnö på skogsvägen, precis som den här vägen, och jag hade bara sommardäck på. Jag kröp fram försiktigt på vägen för att inte köra av och det enda som syntes efter mig var just lite vingliga spår. På den tiden fanns det inga mobiltelefoner och i Tivedsskogen ville jag inte fastna i ett dike.
SvaraRaderaJa, visst är den mer innerlig, mindre distanserad, än hon brukar vara.
SvaraRaderaFör mig påminner den här vägen om en vintrig resa till Tällberg i Dalarna med min man, genom djupa skogar, långa raka vägar. Blötsnö och dimmma.
Andra gången jag såg den här målningen tänkte jag på att det finns en U-turn i bilden. Vem var det som bestämde sig för att vända om? Ja, jag tror jag får skriva något om den här bilden, annorstädes. Senare.
Visst är det något med färgerna i fjällen? Vi brukar driva runt bland gallerier på Österlen om somrarna och ett år var det ett par konstnärer från nordligaste Norrland. Det var helt andra färger, märkligt mycket starkare än de skånska. Just i den bemärkelsen mycket mer besläktade med betydligt sydligare trakter.
SvaraRaderaLustigt att du säger det - jag har annars tänkt så om Gotland när min man och jag semestrade där (för hundra år sen): att det påminde mycket om ljuset söderut; de torra kalkstensvägarna etc.
SvaraRaderaI Lappland har jag varit helt förtrollad av den överdådiga blommen: midsommarblomster och gul plopp, eller rallaros, i enorma fält.
Men Ljuset - ja, det längtar jag ju alltid till. Kanske når jag det i sommar. Nätter när huset är ljust rakt igenom, och man går ut och sitter i mjölkigt ljus klockan ett.
Men visst har du varit där uppåt? Neråt era trakter är nog Höganäsbukten min enda längre erfarenhet. Höstpromenader. Tomt och bra.
God midsommar, Anna.
Det är oklart det där med färger och provinienser. Oklart vad jag själv menar också, tror jag. Det skånska och gotländska ljuset är det något slags svalt sydeuropeiskt över. Jag vet inte om det är så mycket ljuset som att det finns så mycket himmel - i mycket av resten av Sverige är ju himlen en liten plätt ovanpå rundeln av skog som omger en - och så färgen på allt det andra, jorden, husen, det som växer. Kanske Gotland mer än Skåne; Skåne är mer av frodighet; den magra kustnära jorden är vackrare. Eller, det kanske beror på om man föredrar Giacometti eller Rubens?
SvaraRaderaDe starka färgerna jag tänker på från fjällen hör möjligen hemma ännu längre bort. van Gogh och Gaugain snarare, kanske. Eller det Sydeuropa som är nästan Afrika. Det finns andra likheter också. Jag har vänner som flyttat från Madrid till Sevilla och tycker att de har kommit till en annan värld, liksom de svenska vännerna när de flyttade från Uppsala till Umeå. En värld där man lever för annat än de respektive var vana vid - i Umeå försvinner man på semester på vintern för att köra snöskoter, i Sevilla går passionsveckans parader över i ferians festligheter och tjurfäktning. Och sedan är det för varmt för att existera. Den norrländska vintern är ljusfattig - i den sevillanska sommaren hukar man bakom stängda persienner och kan inte gå ut förrän det är mörkt.
Vet du, jag har inte varit mer än ett par hundra meter norr om Dalälven. Men nu när vi inte längre har permanent sommarbostad i Skåne kommer det att bli mer resor; inte i år men framöver hoppas jag på fjällen.
Skåne är bäst när man inte behöver dela det med alltför många.
Mycket är ju en slump: vart vi reste, vem vi flyttade med, vad vi fäste oss vid, vid vilken tid vi flyttade om igen.
SvaraRaderaMen för mig har alltid bergen haft en dragningskraft, och det man återvänder till summerar sig till sist; samma som med vänskap, kärlek, skapande arbete.
En del reser hit och dit över världen, besöker nya orter, nya kroppar, nya stränder. Andra återvänder ganska trofast, och frågar om igen - vad var det nu de här granarna, detta berg, detta norrsken ville säga mig? Eller - denna människa. Samma.