Låt oss en stund bortse från vad kvinnan på den här bilden heter. Se bara på ansiktet. Jag vet – det finns inget sådant ”bara”. Vi är redan informerade – av oss själva, om inte annat - om vad vi ska tänka, känna, anse om denna människa.
Jag, som inte är någon storläsare av poesi, kanske har lättare att se till ansiktet. Fast det är ovisst.
Men jag ser en kvinna, uppåt nittio, kanske mycket älskad, troligen mycket omsvärmad, av olika skäl.
Ansiktet har sina märken; den fina blicken, med sin varma distans, leendet, som inte håller igen.
Händerna, de magra, med blånande ådror, som hon inte kokett försöker dölja. En aura av - jag tvekar inte - godhet. Samt skarpsyn.
Hon påminner mig, en smula, om andra äldre kvinnor jag mött i mitt liv, olika henne, men med samma lugna autokrati: Inger Hanmann – en konstnärinna i Danmark, som dog 2007 – en människa jag aldrig hört klaga över åldern. Hon blev 88, just där Szymborska är nu. Påminner också lite om min egen mormor, den vackert böjda näbben, den kvardröjande ungdomligheten, en viss stolthet, inte att ta fel på.
”Han såg på mig och gav mig skönhet”.
Åldrandet som problem, kommer kanske från USA. I alla fall stod gubbar och kärringar förr i världen sida vid sida i Gammelsverige, och ingen av dem kallades ”gubbslem” eller ”tant” eller något annat nedvärderande epitet.
Så jag ger er ett uppdrag, mina vänner, och särskilt då mina kvinnliga vänner. Läs inte bara Szymborskas dikter, läs hennes ansikte. Mognadens ljusa vår.
Bestäm er för att aldrig någonsin ge efter för de opererades, överdrivet gymmades, närsynta skönhetsideal. Det är så dystert, så tvångsigt, så beklämmande smått.
Här finns en vacker kvinna, som kommer att dö vacker. Och – nej, tyvärr – skönheten kommer inte bara inifrån. Men det som kommer inifrån hjälper mot allt. En enkel sak: att intressera sig för något annat än sin biologiska förslitning. Att tro och ta del. Att veta att man hela tiden blir älskad, obegripligt löjligt älskad, av alla möjliga, unga, gamla, avlägset boende. För vad? Ibland undrar man. Szymborska kanske inte undrar över det. Se där skillnaden mellan en värld av fixeringar, och en poets djupnande blick.
-----------------------------------------
Tack till Bodil Malmsten, som bidrog till impulsen. En länk också till en annan Gabrielle.
Tack, vad fint! Ja, jag tycker precis som du, att vi är alldeles för upptagna vid det yttre så att vi glömmer bort var den verkliga skönheten kommer ifrån. I går hade jag tänkt att skriva ett blogginlägg om det performativa jaget förmedlat via facebook och twitter, det hör samman med det här temat om inre och yttre skönhet, men jag skall fundera på det ett tag och kanske återkommer.
SvaraRaderaAnna,
SvaraRaderagör det. Låter intressant. Jag har sas bara en outsiders erfarenhet av de där två fälten; har bestämt mig för att avstå de till bättre behövande. Men jag blir alltid lite konfunderad när folk säger att de har hundra vänner på Face-book. Jaha, och "vid sidan" av det undrar man.
Dock är det ju så, även för oss, att det är kul med ett gäng affecionados, i bloggvärlden.
Glad Pingst!
Ja, det är ett vackert ansikte. Även gamla kvinnors nakna kroppar kan jag tycka är vackra dom gånger jag sett dom i omklädningsrum och badhus. Det hänger och skrynklar och rynkar sig här och var osv men det är spår av liv, spår av erfarenheter - båda goda och dåliga. Berörande på ett särskilt sätt.
SvaraRaderaOch varför ska man mixtra med sig och ta bort dom där spåren av att man levt och lever?
Samtidigt kan jag tycka att den som blir gladare av att tona håret ska göra det. Som vanligt: inget är bara svart eller vitt.
Ja, jag skall fundera på det, vad det performativa jaget egentligen innebär och om det finns ett äkta jag. I grund och botten handlar det om sanning och äkthet och att lyckas vara ärlig med sig själv, det kanske enda som återstår när man är som mest utlämnad, t ex när man är i sjukvårdens händer.
SvaraRaderaFast glad Kristi himmelsfärd kanske vi säger? Pingst är nästa helg.
Bra att du håller koll, Anna. Jag tror att jag just hade klickat på Bengts blogg i Karins rulle, där han talar om Pingsten. Lite virrig är jag nog.
SvaraRaderaDet performativa är naturligtvis på g här på nätet. Jag har tänkt på det du säger; om att vara ärlig (mera sällan privatlivs-utlämnande, för min del) Jag vet inte riktigt vad postmodernismens alla filosofier stälde till med "äktheten", men något var det.
Sen tycker jag att bloggar också kan/ska få vara lekfulla, när det hampar sig så, och inte bara seriösa.
Och ja, Gabrielle. Färga eller inte färga? (det har ju ärligt talat varit en storsnack-problematik bland väninnorna).
Jag såg en fin intervju med Thommy Berggren, och roades lite av de tydligt färgade ögonbrynen och hårfästet. Tänkte: Du skulle vara bättre utan det där grabben, du räcker som du är. Så det tycker jag om mig själv också.
Ja, "äkthet", "sanning" och "verklighet" är rysligt ifrågasatta ord som behöver en renässans, tycker jag. Men humor och lekfullhet är inte fel.
SvaraRaderaKlart att man kan färga håret om man vill. Och måla naglarna. Det är själva kroppen man ska vara rädd om. Inte skära i i onödan.
SvaraRaderaVad gäller fb och blogg tycker jag att jag så sakteliga får nya vänner som känns väl så äkta som de irl.
Ack ja: Jagets konstruktion och jagets dekonstruktion; jag tror på min egen sammansättning, och litar till det som av gammalt kallades "den inre rösten".
SvaraRaderaTycker det ska bli kul att diskutera det där mer...
Själv lutar jag åt det buddhistiska hållet; att egot är en illusion, och att vår persona, om den fasthålles för hårt, blir ett fängelse. Men, what the heck, det där vet ju även de kristna, och säkert vet Karins dominikaner en hel del om det. (Mer än jag, oj, är det möjligt?)
Jaget är sas en prisma som ger och tar emot...men jösses, det här kan bli en föreläsning ni inte har tid med denna vackra dag.
Färga gärna håret, naglar, whatever, (kolla Szymborskas läppstift)jag är själv tveksam, men det kändes modigt att låta bli kemikalierna en tid.
Och Gabrielle RW, jag har också sett de där damerna i badet, det var på något sätt befriande, också den där lugna kvinnogemenskapen i bastun, med de så helt olika kropparna.