Erich Neumann
I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.
Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.
Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".
Läs hela artikeln på långbloggen björnstrand backwater .
Ur Konstperspektiv nr 4/99
Ernst Josephson, Adams skapelse,
En kollektivblogg, en blogg och en långblogg.. Jag står stum.
SvaraRaderaLiksom inför den här texten eller snarare inför frågorna den ställer.
Min första reaktion är att det är VÄRLDEN som är så där sammansatt och i detta kaos får jag åtminstone lov att tänka mig att Gud är god.
Sedan tänker jag att det ju inte nödvändigtvis förutsätter fridfullhet. En god förälder är ju inte en som bara öppnar lätt framkomliga vägar. (Och det där med att du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, förresten, är det inte rätt cyniskt?) För mig som känner allra starkast inför just passionsdramat är det ju egentligen alldeles självklart att den goda fridfullheten inte är den enda aspekten.
Sedan tänker jag att Gud ju egentligen är en omöjlighet. Det är väl ungefär samma sak som det John Fowles skrivit någonstans att Gud är den frihet som tillåter andra friheter att existera. Meningar som kan betyda allt eller inte betyda någonting beroende på hur man är lagd och hur man förhåller sig.
Själv kan jag inte bli av med Gud.
Nej, Anna, inte jag heller, kan "bli av med Gud". Jag har gått omkring i mina älsklingsmarker och försökt tänka bort Gud, "Ja, okej vi antar att det enbart är natur, biologi, sociologi och ett antal kugghjul som hakar i varandra och emmellanåt blir hyfsat mänskliga." Men det blir stumt i världen utan X.
SvaraRaderaSå tror jag det berör människans utveckling; hur våra bilder skapar oss, och att de Stora Gestalterna i all religion är en skapande källa, och dessutom en källa till etik - om än så paradoxal som den i Jobs bok. Och trots att vissa religiösa dumheter är helt primitiva,
uppförstorade Super-egon.
Det finns mer att säga - och dessutom är själva essän betydligt längre - vet inte om du såg det - den fortsätter alltså på bb, (låter bra).
Men alltså; tre bloggar är ingen stor sak, det är bara för lite olika texter, och de allra längsta, behöver ett eget arkiv.
Jag tror att själva ordet Gud, och en del andra förhöjda namn skapar en förnimmelse i oss - språkbilden gör något; ung som i Ordet var Ljus. (Men gissa vad den här diskussionen kan bli lång. Tack för ditt intresse).
Det vore fjuttigt om vi slutade med att bara "tro på" listan: Av saker vi ska ha, alltså. Men den religionen gör ju fortsatt folk mycket fridlösa.
Så fint att du svarade direkt. En sådan lång och kanske intressant kommentar som försvann när mitt hotells trådlösa nätverk hostade till.
SvaraRaderaI huvudsak gick den ut på:
1. att jag tror att många många upplever något som är större än summan av delarna ibland, kanske särskilt i naturen. Vad man ger den upplevelsen för namn beror på vem man är och vad man annars har varit med om.
Min bakgrund är en uppväxt på landsbygden där kyrkans ungdomskör la grunden för en kärlek till musiken genom vilket jag haft ett varaktigt förhållande till den Gud som finns där. Svenska Kyrkan och dess körverksamhet är en oerhörd kulturbärare, förstås inte i klass med Church of England (å att jag inte oftare har möjlighet att gå i kyrkan när jag är här) men dock. Sedan Taizé-musiken, sedan Bach som närmast slog undan fötterna för mig när jag var 26 och hörde Johannespassionen för första gången och sedan när jag fortfarande skimrade fick berättat för mig om femte evangelisten och att spela fyrhändigt med Gud.
Att det inte alls är så här för andra har jag full förståelse för. Jag har däremot inte så mycket till övers för det ateism-missionerande som vissa i min profession finner väsentligt. Eftersom man bara kan tro, antingen att eller att inte. Och som vetenskapsman bör man kunna sätta saker i ett större perspektiv, se "att vissa religiösa dumheter är helt primitiva,
uppförstorade". Problemet är inte att människor tror, det är vad tron gör med dem och vad de gör med tron som är ett problem.
Fast när jag blir störd av Richard Dawkins och Humanisterna så måste jag också tänka att jag antagligen inte är deras målgrupp. Liksom när pappersskribenter dömer ut bloggarna eftersom de läst tre mode-, en sär skrivnings- och två smutskastarditon, då är min indignation lika missriktad som deras fördömande.
Inte för att det är viktigt, men är inte tidsinställningen på din blogg uppåt väggarna? Jag kommenterade mitt i natten, inte mitt på eftermiddagen, om jag inte är ännu mer förvirrad än jag tror efter en rätt sömnlös natt.
2. skulle handla om huruvida det är en styrka eller svaghet hos Svenska Kyrkan att vara en mellanmjölkens lands själasörjare. Styrka tycker jag, får återkomma om det i fall diskussionen (samtalet, kanske?) fortsätter.
SvaraRaderaHej Anna, vi är nog "Guds barnbarn" både du och jag från olika håll...
SvaraRaderavi kan "tala" mer om det en annan dag, jag är för trött ikväll.
Hörs!
Anna,
SvaraRaderaja, du började med kyrkokören. Kan det vara bättre?
Själv sjöng jag i kören när jag i sjuttonårsåldern gick på folkhögskola i Värmland, och vi fick göra så fina saker som Wachet Auf, hela rasket, med orkester och solister och kör, samt Purcells Dido och Aeneas. Det var ljuvligt, och kul att resa runt till de små kyrkorna i Värmland.
Men min barndom var liberalt katolsk. Jag tvekar fortfarande var jag hör hemma. Men när jag levde med min man i Linköping blev det domkyrkan där, och på grund av viss ordningssamhet gick jag då in i svenska kyrkan. Därvid får det bli. Man betalar skatt för en massa skön musik bland annat. Annars går jag nog mindre i kyrkan här hemma än jag gör när jag reser, lustigt nog.
Men vad som försiggår i själen är för mycket för denna blogg.