lördag 18 juni 2011

Sara Lidman - land

För att nu inte detta med Västerbotten och Lappland ska bli en alltför romantisk och utifrån kommande underbarhet, lägger jag in ett stycke av Sara Lidman:

En renhjord kom emot honom. Han måste gå ur risslan, ställa sig vid hästens huvud, hålla honom i grimman och tala lugnande till Pronken. Renarna rann emot honom. Deras sätt att hålla huvudet i jämnhöjd med ryggen medan benen rördes; blandningen av stillhet och brådska; hur de enskilda djuren tedde sig opersonliga, underordnade hjordens helhet; stora fromma ögon; granna kronor utan att skönheten kom de enskilda djuren att hovera sig det minsta, renen var det minst självmedvetna djur som
Hästen skalv. Han hade ju inget att frukta av dessa djur, men deras massa skrämde honom?
Eller lukten, täven av vilt?
De var magra. Spår av korm i skinnet.
De flyttade ned till kusten tidigare än goda år. Nu skulle osämja uppstå s`att prästerna skulle vara tvungna att mana och förmana i kyrkliga kungörelser. Renhjorden skulle överfalla hässjor som inte körts hem från utängarna. Renarna skulle äta upp starr-höet och trampa ned det; och småbrukaren skulle skälla och skrika satans lappkalvar. Någon torpare som hamnat uta sjetta (på det släta)
Skulle fånga en halt stövren och sticka honom och draga hem honom till rucklet
Och på grund av svaghet skulle han inte kunna göra det
utan upptäckt
då skulle lappen komma och säga: nästa gång du taga ren
för lappen skall lappen slå ren ur kroppen på dig, bonde.

Ur Den underbare mannen, Bonniers 1983
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Med Sara Lidman och mig är det så här: Läste Hjortronlandet i min ungdom, just då beatpoeter, Dylan, Cohen, Tunström, Eliot, Doris Lessing, The Band och Led Zeppelin stod högre på agendan (för att bara ta ett par kort ur leken). Norra Sverige var väldigt långt bort, men vackert, då som nu. Sara Lidman stod med igelkottshår och sjungande ton på torgen och uppmanade till olika viktiga politiska ting, som vi tyckte att vi redan visste. Hon irriterade mig; sån är man i ungdomen.

Senare hittade jag ett par av hennes böcker på familjens sommarställe, böcker med små gula spår av tveskjärt, och läste dem. Fram stod en författare med stor glöd och en sjujävla språktalang. Samt en omistlig historia att skriva vidare på, bok efter bok.

Under en tre månaders sommar i Lappland läste jag också om Hjortronlandet, passande nog, medan jag själv kånkade runt i myr och berg. Men jag var likväl utsocknes.

Läste vidare : Den underbare mannen, Nabots sten, Din tjänare hör.

Det roliga är ju hur hon manar fram sitt landskap genom en vridning mot det dialektala, hur hon rytmiserar, skämtar med sin egen bakgrund, kärleksfullt lojal och noga med historiska fakta.
Att hon fick stor betydelse är given sak; att hon själv ansåg sig vara något alldeles extra förstod jag i en sen intervju, där hon malligt hävdade att hon var pionjär, på något sätt, och att såna som Delblanc bara skrev in sig i normalromanens tradition. Jag tyckte hon var odräglig. Men självhävdelsen var i det närmaste saklig. Hon är en svensk författarinna med geni.

Sen kan man höra, även i stycket ovan, hur hennes samhällssyn står tydligt på sidorna, mellan raderna och överallt. Det är okej. Det behövdes. Norrland var den tidens motsvarighet till gästarbetarna idag; uthuggna skogar, uppbrutna torvmyrar, för jävligt dåliga löner, medan miljonerna samlades hos träbaronerna i Sundsvall.

Bara en invändning: Jag kan tycka att hennes västerbottens-sjung ibland blir till manér: berättandet rullar på med hjälp av den där rytteln i väven som heter dialekt. Det sjunger och rasslar lekfullt. Ibland lite för lätt. Men humor har hon. I motsats till en annan dam, vars skrivande drog mot det upprepningsbara manéret: Marguerite Duras.

Båda är, utan jämförelser, helt märkvärdiga författare. Men båda får mig att undra över det där med att hitta en form och sen bara fylla på, en språkteknik, ett ljudande, som låter sig brukas, om och om igen. Hur länge?

Kolla också i stycket ovan hur raffinerat hon skär upp texten, med delvis ofullbordade meningar, ovanliga styckeindelningar, och ett fullständigt okontrollerat (?) semikolon-missbruk. Men läs henne själva, innan det är för sent, i ett Sverige som klipps sönder av utförsäljningar.

- - - - - - - - -

(Tyvärr gick det inte att återge de säregna styckeindelningarna i denna redaktionella biotop).

9 kommentarer:

  1. Som så ofta annars är vi (stockkonservativa) överens. Läste Jernbaneepåsset i övre tonåren, vill jag minnas. Tyckte om det för själva nybyggarandan och spänningen. Märrar som "retna" åt höger och vänster. Betydde att de dog. Den kassa marken som dikades ut, Storsonen som blev blåst.

    Men jag har inte återvänt till henne, däremot till Delblanc som är mer påöitligt konservativ och vanmäktig i sin samtid. Är det inte något jobbigt med de här författarna som är så jäkla nöjda med sig själva (fast nu kanske jag är orättvis mot Lidman) så att de liksom glömmer den nära omgivningen? Lessing lite samma sort, tycker jag.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte så mycket om Sara Lidman privat, mer än att hon hade några amourer i södra Afrika och en hygglig karl på äldre dar. Klart hon var självgod som värsta malmen. Det skiter jag i (det gick ju inte ut över mig). Bara hon fick det gjort.

    Doris Lessing har ju skrivit djupa saker om Män/Kvinnor, bland annat i The Four-gated City och Martha Quest och The Golden Notebook. Jag tror hon slog på stort när hon blev förälskad. Dessutom levde hon periodvis i ett väldigt öppet familjeliv, med egna barn och andras. Det verkade generöst.

    Men så klart hon bet ihop kring de där två/tre nödvändiga timmarna av skrivande. Det måste hon ju. Jag börjar först nu fatta galoppen - gör du?

    Sen kommer man ju inte undan den gamla vanliga (stockfeministiska) visan om att kvinnor måste vara extra envisa för att göra det som deras mammor/mormödrar inte gjorde.

    SvaraRadera
  3. Om jag fattat galoppen... Jo, jag tror det, men teoretiskt liksom. Praktiskt har jag inte den diciplin som behövs. Eller om det är självförtroende. Eller om det helt enkelt är känslan av tvång.
    Måste tillägga att jag ändå gillar Lessing, även om jag inte uppfattar henne som en tvillingsjäl direkt.

    SvaraRadera
  4. Känslan av tvång? Intressant: Du menar - nu ska jag vara duktig skribent/författare? Känns igen.

    Men du har ju tre barn. Stort nog det med. Apropå det du själv skrev, om att inte egotrippa över sin omgivning....

    Lessing som tvillingsjäl? Inte jag heller; men jag trivs med hennes erotiska utläggningar, nästan mer än de politiska, trots att mina sympatier ligger åt samma håll (som Lessing d.ä. alltså, den yngre var för dogmatisk).

    Tvillingsjälar är ovanligt; jag vet cirka tre. Och skulle aldrig lägga ut dem på nätet. Det är för nära.

    SvaraRadera
  5. Nej, jag menade inte i första hand så, jag uttryckte mig oklart, menade att tvånget kommer ur att man har en grej som man verkligen måste berätta. Inifrån. Kommer tvånget utifrån - vara duktig - även om det också kommer från en själv, men inte från själva stoffet inom en - så går det inte. Är min erfarenhet.

    Men hur man förhåller sig till den där idén, ett stoff - det kanske beror på alla de andra faktorerna, självförtroende etc.

    Lessing är URTRÅKIG när hon är politisk. Och tvillingsjälar... tror jag varierar med tiden. Men är mindre tvilling ju äldre man blir. Verkar det som.

    SvaraRadera
  6. Håller med -
    Håller med -
    Håller inte med - Det stora eposet Shikasta som ger en global bild av världen i framtiden är sinnrikt mångstämmig, och stilistiskt en underlig blandning av rapporter och dagböcker, från många olika håll.

    Jag vet ju inte vad och hur mycket du läst av DL, men hon är ojämn. Mest tycker jag om de jag nämnde ovan, samt "Briefing for a descent into hell".

    SvaraRadera
  7. Har nog inte läst tillräckligt. Läste Martha Quest som ung och tyckte mycket om den, utom just den del (tvåan eller trean) där de bara diskuterar politik hela tiden. Sen läste jag del två nyligen av The Golden Note Book, mammas. Hon hade ettan på utlåning. Den tyckte jag, som du säger, var ojämn. Sen har jag ett minne av en mycket suggestiv bok om ett aggressivt/ont barn som får en familj att falla sönder.
    Och så läste jag en utmärkt novellsamling, glömt titeln. Alla de där sf-grejerna har jag olästa. Samt en hel del annat.
    Men om man liksom ska sammanfatta tycker jag nog ändå att Martha Quest-gestalten, liksom Alberte (Sandel) och Ann-Mari i Ekmans En stad av ljus är kvinnoporträtt som jag fick i mig som mycket ung och som liksom finns kvar i mig. De är delar av mig ungefär som andra människor jag mött och som haft betydelse.

    SvaraRadera
  8. De tre kvinnoporträtten du nämner har jag också i min inre krets. Den senaste var Alberte. Jag skrev en krönika om det i UNT, vet inte om jag orkar leta fram den.

    Sen tycker jag också att En stad av ljus är en av Ekmans bästa; vid sidan av H.v. vatten. Kanske för att det skildrar en ungdom, en kär, fastän vilsen, pappa, en ort i förvandling. Det är en STOR roman, och jag är nöjdare med den än de eviga rävskinnen. Trots att jag älskar hennes dunkla norrlandssägner, bröllop och gökat under en gran.

    Med Duktiga Doris är det så här: Du menar Det femte barnet; inte en av hennes bästa, men suggestiv, som man säger. SF-böckerna hör till det sämre, förutom just Shikasta som kastar allt nödvändigt ljus över vår jord, vår tid, migrationen, naturen.
    De andra SF blev liksom lite stelnade i konceptet/sagan.

    Martha - yes, en pionjär, och roligt med alla vänner, väninnor, kärlekar, diskussioner.

    Men, om jag får rekommendera damen något, sa bokhandlarn, så är det Briefing for a descent into hell och The Four Gated City. Den ena snabbläst, den andra sommarlovsprojekt.
    Cheers!

    SvaraRadera
  9. Håller med rakt igenom. Och får se om jag läser mer Lessing i sommar. Otänkbart är det inte.

    SvaraRadera