Plinius hälsar sin Lepidus.
Jag har ofta sagt dig att Regulus är laddad av energi. Det är märkligt hur han kan få allt genomfört som han ger sig i kast med.
Han bestämde sig för att sörja sin son: han sörjer som ingen annan. Han bestämde sig för att göra så många statyer och porträtt av honom som möjligt: i och med det sätter han fart på alla verkstäder. Han låter avbilda honom i färg, vax, brons, silver, guld, elfenben och marmor. Själv har han nyligen inför en väldig därtill inbjuden publik läst upp en bok om hans liv, en pojkes liv! Likafullt läste han upp den. Samma skrift har han låtit skriva av i 1000 exemplar och distribuerar den över hela Italien och till provinserna. Han har skickat en officiell skrivelse till kommunalråden att de ur sina egna led skulle utse en röstbegåvad man som kunde läsa upp skriften för allmänheten. Det blev också gjort.
Antag att han hade denna sin energi eller hur man nu skall kalla denna iver att genomdriva allt vad man vill på viktigare ting, hur mycket gott skulle han inte kunnat utföra! Det är nog dock så att det finns mindre energi hos de goda människorna än hos de dåliga, och liksom ”okunnighet för med sig dristighet, eftertänksamhet obeslutsamhet” så försvagas de goda naturanlagen genom försyntheten, medan de helt förvända stärks genom fräckheten.
----------------------------------------
Så skrev Plinius den yngre någon gång på 90-talet e.Kr.
Det som intresserar mig är förstås hur modern han låter. Hur trött han är på mentalt och moraliskt undermåliga "doers", precis som jag, frestas man att tillägga.
Plinius var - i motsats till mig - en framgångsrik jurist, försvarsadvokat, konsul och sedemera präst, under två så skilda romerska kejsare som den grymme Domitianus och den betydligt mildare Trajanus. Han anses ha gullat lite för mycket med Trajanaus, vilket kanske inte var så konstigt efter att han kommit ut ur ett skräckvälde. Det är ungefär som att ha levt under Stalin, och sedan få dinera med Roosevelt.
Under Trajanus kejsartid fick han dock det otacksamma uppdraget att anhålla, bestraffa och omvända kristna till den "rätta läran". De som återgick till de romerska gudarnas offerriter och smädade Kristus fick godkänt.
Här finns ett mönster som även det är lätt att känna igen idag. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.
Plinius har även skrivit om katastrofen vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. som ödelade Pompeji.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderahej, jag har haft problem med att lägga in kommentarer...Har funderat; jag har lust att återuppta mitt skrivande men saknar nån att samtala med. Svårt att lägga ut text här på bloggen, vet ju inte hur det tas emot. Skulle du va intresserad av att utbyta ideer ? Du kan maila mig i så fall. Adressen finns nog att finna under min profil.
SvaraRaderaPeter
Intressant, det här.
SvaraRaderaDet är fascinerande att läsa äldre författare och finna att deras tankar och iakttagelser tycks vara så "lika" våra. Som om intet är nytt under solen.
Peter; tack för förtroendet, men jag måste tyvärr säga nej den här gången. Jag har alltför mycket att göra med min egen rehabilitering, även av skrivandet, på det enkla sättet att jag ofta blir mycket trött. Så du, unge man, får skriva på själv. Och det kan du, du skriver redan bra.
SvaraRaderaLennart: ja, visst känns det som ett brev från någon man känner. Han verkar trevlig, helt enkelt. Och fick väl i stort sett det eftermälet.
Som barn var jag otroligt fascinerad av en stor bok vi hade hemma, med de romerska skulptur-porträtten. Det var nog där min människokännedom började.
Det där är ju ett enastående sätt att börja ett brev på.
SvaraRaderaEn underbar gyllene dag i mitt minne var en junisöndag för kanske sex år sedan som jag av flygbiljettsekonomiska skäl kom att tillbringa i Rom där jag skulle ha ett möte på måndagen. Jag gick och jag gick och jag gick. Och jag såg och jag såg och jag såg. Skulpturmodellerna på Forum Romanum, bland annat. Och Caravaggios målning av Pauli omvändelse. Och så köpte jag Senecas betraktelse om åldrandet (på engelska). Att de kan vara så samtida på tvåtusen års avstånd.
Men så är också tvåtusen år av förgängelse ett bra filter. Bara det som verkligen står sig står sig.
Annannan,
SvaraRaderaDu menar Plinius hälsar sin Lepidus? Eller det som följer...?
Mitt exentriska excerpt ur brevet är just själva begynnelsen.
Ja, samtida eller tidlösa. Den jag grundligare läst är Marcus Aurelius, den goda människan och kejsaren i rustning. Hans visdomsord är helt besläktade med den gyllene regeln, och hans stoicism med vissa buddhistiska discipliner. Seneca har jag ingen erfarenhet av, mer än i ett och annat förbiflimrande citat.
"Bara det som verkligen står sig står sig"; ja, i stort sett, men ibland tycker jag att Aristofanes är rätt förlegad (400-talet före Kristus). Kanske att just satiren lätt blir gammal? Har du läst Juvenalis? (Gud, så bildat detta låter, he he)