Almqvist: Lut i mjölkskålen

Vad säger man till folk som helt uppenbart ljuger, som inte förstår en ironisk hint, och inte ens fattar när man drar på med stora satirsleven?
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?

Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?

Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!

Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:

Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.

För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".

Fattig men rik - Ur Almqvists brev (2)

”När jag begaf mig derifrån, for jag öfver Stegeborg bort åt Skällvik och St. Annas Kapell till en gammal bekant, kyrkoherde Berggren. Se, här var åtminstone en vacker prestgård! Många sådana finnes ej i Sverige. Hans boställe heter Korsnäs, och här började jag först att egentligen få roligt. Jag har knappt sett ett trefligare ställe, ehuru Berggren sjelf, stackare, var så sjuk i sina ben, att han icke kunde gå, utan i flere veckor nödgats hålla sig i sängen. Härifrån for jag en alldeles vild väg, nära skären, satte öfver Waldemarsvik, och kom så till Fogelvik, ett slott tillhörigt den sjuka grefve Posse, och som i naturskönhet har få sina likar. Det är beläget på flere holmar. Jag kan icke nu uppräkna allt hvad jag åkte igenom och förbi, men gjorde i allmänhet den anmärkningen, att egarne af de skönaste ställen njuta nästan intet av dem, och oftast ej engång bo der. En resande poet kan deremot utan skryt säga, att han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och dermed följande svårigheter, är han oförhindrad att gjädjas och inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvarje punkt erbjuda. Så mycket får knappt egaren sjelf; ty han lider af skötseln till den grad att han slutligen behöver skötas sjelf. Men poeten far sin väg vid minsta omak, till ett annat ställe: så göra just nu också foglarne, och jag gjorde som de. Jag skulle icke vilja rå om Fogelvik, om icke för att sälja det, och sedan fara dit ändå, så ofta jag ville se det.”

Ur C.J.L. Almqvists brev till hustrun Maria, 11 juli 1836.

Bortsett från det roliga med stavningen; att derifrån stavas med e, och härifrån med ä, menniskor med e, och foglarne med o, så är det något både glädjande och rörande över det här stycket. Taget i beaktande att brevskrivaren, poeten, som känner sig så pank och fågelfri, efterhand får ett gaska svårt liv, pank, men knappast fri, alltid tvungen att söka sin utkomst än här än där. Nåja, det gick ju an, det går an nu med. Det är i varje fall bättre för en fri själ att inte äga något alls, än att rugga in sig i bolåneträsket. När Almqvist började låna mer pengar än han kunde betala tillbaka gick det utför; han kom i händerna på en procentare*) . Detta var en av anledningarna - vi hoppar över det eventuellt kriminella - till hans Amerikaresa, som han efteråt ingalunda velat ha ogjord. Men ”upptäckarglädjen blandades med misär och hur han egentligen drog sig fram under dessa år är oklart”, står det så förnuftigt i Lönnroth/Delblancs Den svenska Litteraturen.
Författaren återvände till Europa och dog utfattig i Bremen. Men innan dess hann Almqvist med att vara både romantisk diktare, kristen liberal jämlikhetsförkunnare, journalist, skoltrött rektor, romanproducent, folklivsskildrare, regementspastor, kringströvande allt-i-allo, bigamist, samt föredragshållare. Inte så illa hugget av en fogelfri.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

*) samma sort som idag fixar snabblån till de unga och ovetande, med 30% ränta.
Se den sensmoralen kunde vi inte avstå ifrån.

Ur Carl Jonas Love Almqvists brev

"Professorernas förtvivlan känner du redan: de ser sig årligen mer och mer övergifna i föreläsningarne, komma i ett alltmer fremmande och kallt förhållande till studenterna, och snart återstår intet mera, än den vassa bekantskap, som ett ideligt examinerande alstrar, när det icke åtföljes af något mera.
Af studenterna har jag lärt känna flera under min vistelse här: de hafva icke kommit till mig i följd av mina professorsbekantskaper, utan på enskild väg. De äro inga Aftonbladsälskare, men icke desto mindre - så snart de bryta det skal av tystnad och aktningsfull stumhet, som är ett så utmärkande drag hos bättre svenska ynglingar - märkes deras innerliga obelåtenhet. Tomheterna af så mycket, som föredrages dem, skina igenom för deras ögon - och Lifvet, det arma i djupet nedtryckta, vill göra sig gällande. Men lifvet i Sverige är så försynt. Det kommer ingenstans, det suckar, vissnar, och slutar oftast med nullitet (ett slags sjelfmord). Så förestår väl för Sverige nu - ingen explosion - men ett allt vidrigare stagnerande, en föruttnelse. Och när ingenting lifvar, vem skall hålla sig uppe? - Jag är ofta hos Geijer, som nu är sjuk. Jag har talat med honom om dessa ämnen. Vänlig och quasi-glad i sitt yttre, är han i sitt inre rörande dessa ämnen stum och förlorad (...) Atterbom är glad, som ett älskvärdt barn, när han får hem från tryckeriet ett rentryckt ark med ovanligt god svärta; men nu har han känningar av sten i gallblåsan och har således dåligt lynne".

Ur ett brev till J.A. Hazelius, 7 maj 1837.
C.J.L. Almqvist, Brev 1803 - 1866, Bonniers, 1968.
- - - - - -
Ja, se där, lite som vi själva. Intressant är den där touchen av uppror, som var ett signum för Almqvist. Intressant också med tanke på skoldebatten.
Skickar även en länk till Bodil, som har lagt ut Tintomaras sång på sin blogg.