Vad säger man till folk som helt uppenbart ljuger, som inte förstår en ironisk hint, och inte ens fattar när man drar på med stora satirsleven?
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?
Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?
Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!
Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:
Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.
För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".
söndag 18 september 2011
lördag 17 september 2011
norr
Vind av snö driver mot
ett fönster
in
men inte ända in
gud utan namn,
du
rätta till min klädsel
i det yttersta
ett fönster
in
men inte ända in
gud utan namn,
du
rätta till min klädsel
i det yttersta
fredag 16 september 2011
Montaigne - den ursprunglige bloggaren?
Varför då?
Det var lite kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...
Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.
Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.
Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.
Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.
Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:
"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".
Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.
___________________________________________________
Andra närbelägna bloggare som intresserat sig för Montaigne.
Bilden: Montaignes skrivartorn
Inlägget tidigare publicerat på Den Blinde Argus
onsdag 14 september 2011
Deckargenrens paraphernalia *)
Ja alltså: Man kan alltid börja med ett par schyssta skåp. Kan vara en gammal sekretär med dold låda på baksidan, eller gärna ett sunkigt gympaskåp, eller en förvaringsbox på Central Station. Nycklarna har man hittat i ett par skumma blodrandiga byxor.
Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.
Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.
Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!
Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…
Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.
Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.
Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.
Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!
Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…
Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.
tisdag 13 september 2011
Dagar i Aten - under Akropolis
Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.
Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.
Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.
Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?
På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.
Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.
Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.
Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klassiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.
Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.
söndag 11 september 2011
Hokusai - Drake
Den här bilden var så förfärande snygg att jag lägger den på två ställen.
Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.
torsdag 8 september 2011
Dagar i Aten - Egina tur och retur
Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.
Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.
När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.
Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippies i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.
Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.
Manshuvud; den trojanske hjälparen. Från Afajatemplet på Egina, 485-80 f. Kr.
Och här är templet där jag varit en gång tidigare:
En helt ljuvlig plats, med mänskliga proportioner och utsikt åt alla håll, mot havet. Jag kan fortfarande minnas hur marken doftar där.
Afaja, mångudinnan. Omgiven av krigare och pinjer.
- - - - - - - - - - - - - - - - -
(Texten tidigare publicerad på Den blinde Argus, 2009)
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.
Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.
När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.
Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippies i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.
Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.
Manshuvud; den trojanske hjälparen. Från Afajatemplet på Egina, 485-80 f. Kr.
Och här är templet där jag varit en gång tidigare:
En helt ljuvlig plats, med mänskliga proportioner och utsikt åt alla håll, mot havet. Jag kan fortfarande minnas hur marken doftar där.
Afaja, mångudinnan. Omgiven av krigare och pinjer.
- - - - - - - - - - - - - - - - -
(Texten tidigare publicerad på Den blinde Argus, 2009)
tisdag 6 september 2011
En liten pojke på bussen
De står och bökar lite med varandra vid busshållplatsen; en syster och en bror förstår jag.
Hon säger: Du är så aggressiv.
Jag säger: Men det är ju typiskt för rödhåriga, en massa go, och aggressioner.
Pojken lyser upp.
Jag säger: Tänk på Boris Becker, och inser i samma stund att de är för små för att tänka på Boris Becker. Kommer inte på någon bättre. Conan O´Brien? Red hot chili peppers? Nej, fel igen. Och varifrån har jag det där med rödhåriga? Min egen favoritskalle?
Pojken är kanske nio år och har en tjock kalufs som man får lust att virvla runt med handen i, om man var en mormor eller så. Flickan har en lång hästsvans och ser beskedlig ut, så där som vi tolvåriga kvinns ofta gör.
När vi klivit på bussen sätter de sig nära mig. Pojken tränger in både sig och det stora fodralet på sätet bredvid.
Jag frågar: Vad är det för instrument?
Han: Gitarr.
Jag: Å, du spelar gitarr, min favoritmusik. Jag menar Manuel de Falla, Rodrigo, och allt det. Lyssnar jag på minst en gång i veckan.
Pojken nickar ivrigt, men blicken ser lite frånvarande ut.
Jag: Vad är din musik då?
Han: Hårdrock. ACDC och sånt.
Jag: Aha. Inte min grej.
Pojken berättar vilken skola han går i, och att den är bra, och med schyssta lärare. Jag känner till skolan, den har gott renommé och påstås hålla sig med små klasser. Pojken berättar att de är trettio i hans klass.
Jag: Vad vill du bli då?
Han: Arkitekt. Popstjärna. Eller skådespelare.
Jag: Jaha. Ja, då är det ju bara att bestämma sig. Men vad vill du allra helst tror du?
Han: Arkitekt. Eller rockstjärna. Fast skriva verkar också kul.
Jag berättar att jag skriver, och att jag varit kulturjournalist.
Han: Det är också coolt. Journalist kunde jag bli.
Jag: Träffa en massa intressanta människor.
Han: Um, just det. Resa och så.
Det som pågår är förstås hans iver och drömmar. Men samtidigt märker jag något annat. Varje gång han upprepar vad han ska bli syns ingen glädje i ansiktet. Inte ”arkitekt” och en min av glad förväntan. Inte ”skådespelare” och en öppning av jäklar anamma. Inte ”hårdrockare” och en lust i ögonen. Ansiktet är lite uttryckslöst, som om han upprepar för sig själv och mig alla de här fina grejerna han tänkt sig, utan att hans själ är med. Eller om det är någon annan som tänkt allt det här åt honom. Jag vet inte. Familjer med jätteambitioner har man ju sett nog av. Och barn som bär föräldrarnas skruvade curlingtryck på sina små axlar.
När jag trycker på stanna säger han: Du, vi ska gå av på samma ställe. Han tittar till på mig. Det har han inte gjort förut. Det är som om han gärna vill fortsätta samtalet.
Jag: Men jag ska av redan här.
Nu ser jag ett uttryck i det fina ansiktet. En nannosekund av besvikelse. Som om jag faktiskt föreställt en någorlunda schysst mormor.
Han: Okej. Vi ska till ändhållplatsen.
Jag: Lycka till med allt.
Han ser ut som om han fångar en fjäderlätt boll.
Tack!
Barn. Man borde alltid tala mer med dem. Var som helst. Och inte alltid om vad de ska bli. Även om det är ett sätt att börja som man har med sig. Om i ryggmärgen, eller i konversationslexikonet är svårt att säga.
Hon säger: Du är så aggressiv.
Jag säger: Men det är ju typiskt för rödhåriga, en massa go, och aggressioner.
Pojken lyser upp.
Jag säger: Tänk på Boris Becker, och inser i samma stund att de är för små för att tänka på Boris Becker. Kommer inte på någon bättre. Conan O´Brien? Red hot chili peppers? Nej, fel igen. Och varifrån har jag det där med rödhåriga? Min egen favoritskalle?
Pojken är kanske nio år och har en tjock kalufs som man får lust att virvla runt med handen i, om man var en mormor eller så. Flickan har en lång hästsvans och ser beskedlig ut, så där som vi tolvåriga kvinns ofta gör.
När vi klivit på bussen sätter de sig nära mig. Pojken tränger in både sig och det stora fodralet på sätet bredvid.
Jag frågar: Vad är det för instrument?
Han: Gitarr.
Jag: Å, du spelar gitarr, min favoritmusik. Jag menar Manuel de Falla, Rodrigo, och allt det. Lyssnar jag på minst en gång i veckan.
Pojken nickar ivrigt, men blicken ser lite frånvarande ut.
Jag: Vad är din musik då?
Han: Hårdrock. ACDC och sånt.
Jag: Aha. Inte min grej.
Pojken berättar vilken skola han går i, och att den är bra, och med schyssta lärare. Jag känner till skolan, den har gott renommé och påstås hålla sig med små klasser. Pojken berättar att de är trettio i hans klass.
Jag: Vad vill du bli då?
Han: Arkitekt. Popstjärna. Eller skådespelare.
Jag: Jaha. Ja, då är det ju bara att bestämma sig. Men vad vill du allra helst tror du?
Han: Arkitekt. Eller rockstjärna. Fast skriva verkar också kul.
Jag berättar att jag skriver, och att jag varit kulturjournalist.
Han: Det är också coolt. Journalist kunde jag bli.
Jag: Träffa en massa intressanta människor.
Han: Um, just det. Resa och så.
Det som pågår är förstås hans iver och drömmar. Men samtidigt märker jag något annat. Varje gång han upprepar vad han ska bli syns ingen glädje i ansiktet. Inte ”arkitekt” och en min av glad förväntan. Inte ”skådespelare” och en öppning av jäklar anamma. Inte ”hårdrockare” och en lust i ögonen. Ansiktet är lite uttryckslöst, som om han upprepar för sig själv och mig alla de här fina grejerna han tänkt sig, utan att hans själ är med. Eller om det är någon annan som tänkt allt det här åt honom. Jag vet inte. Familjer med jätteambitioner har man ju sett nog av. Och barn som bär föräldrarnas skruvade curlingtryck på sina små axlar.
När jag trycker på stanna säger han: Du, vi ska gå av på samma ställe. Han tittar till på mig. Det har han inte gjort förut. Det är som om han gärna vill fortsätta samtalet.
Jag: Men jag ska av redan här.
Nu ser jag ett uttryck i det fina ansiktet. En nannosekund av besvikelse. Som om jag faktiskt föreställt en någorlunda schysst mormor.
Han: Okej. Vi ska till ändhållplatsen.
Jag: Lycka till med allt.
Han ser ut som om han fångar en fjäderlätt boll.
Tack!
Barn. Man borde alltid tala mer med dem. Var som helst. Och inte alltid om vad de ska bli. Även om det är ett sätt att börja som man har med sig. Om i ryggmärgen, eller i konversationslexikonet är svårt att säga.
måndag 5 september 2011
Dagar i Aten - Kapnikarea
Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.
Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.
Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.
På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.
Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.
Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.
Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.
_ _ _ _ _ _ _ _
För den som har ytterligare intresse av den bysantinska tiden, ikoner och ikonoklasm länkar jag till ett inlägg hos Torsten Kälvemark.
lördag 3 september 2011
Stray Junk
Det är något ofattbart vackert med stora städer. När de töms. Nu hände det igen, alla hade åkt. Septembereftermiddag med slöjmoln och sedan en plötsligt klar kväll vars Himmel lyfter högt över fyrkanterna av sten och puts, ännu högre över billederna, osynligt högt över trafikljusen och det knappt hörbara återstående bullret. Jag ser änglar ovanför träden. Det visar sig vara fåglar. Jag ser japaner på en brygga. De visar sig vara koreaner. Jag hör musik ur ett fönster. Det visar sig vara Mahler. Himlen blir högre och högre. Husen svartnar alltmer. Men ett egendomligt fuktigt ljus förbinder armhålor med kontinenter, mörka ekar med sydliga öar, tärande bilism med mänsklig svaghet. Och autonomi.
Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.
Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.
Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.
Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.
Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.
Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.
torsdag 1 september 2011
Dagar i Aten (1)
Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.
_____________________________________________________
Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.
Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.
Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.
Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.
Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.
Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.
Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.
Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.
En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.
- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).
_____________________________________________________
Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.
Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.
Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.
Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.
Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.
Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.
Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.
Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.
En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.
- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).
onsdag 31 augusti 2011
Grönland - alldeles nyss
Ja, just ikväll, kom den här bilden till mig från en vän som vandrat och bott på Grönland.
Ortsnamnet kan ni vara utan. Det här är landet bortom allt förnuft.
Jo, vänta, Semilik, heter den kanske, platsen.
Fotograf: Susanne Tupý
Klicka på bilden och storheten är er.
Ortsnamnet kan ni vara utan. Det här är landet bortom allt förnuft.
Jo, vänta, Semilik, heter den kanske, platsen.
Fotograf: Susanne Tupý
Klicka på bilden och storheten är er.
tisdag 30 augusti 2011
Bach i augustiskymning
Ljummen kväll. Ett dis kring kyrkan. Där inne är ljusen tända i cirklar av svart järn. Mässingslamporna skiner. I fonden en muralmålning som är otydlig; om Jesus eller en apostel är svårt att se. Förmodligen Han Själv.
Men nu fylls kyrkan av folk. Bänkraderna blir nästan fulla. Stämning av förväntan. Viss glädje i luften. Vi ska höra Bachs Goldbergvariationer. Själv är jag ur slag. Men här sitter jag nu med alla. I allas vår kyrka, med allas vår pianist, Lucia Negro. Och allas vår Bach, med allas vår kommande kollekt för kyrkomusiken.
De små styckena är just så upplyftande, lätta, glada, stillsamma - som man inbillar sig att världens bästa musik ska vara. Den lilla kyrkan är hög i tak, och just nu tänker ingen onda tankar, tror jag, och ingen är orolig. Det känns i rummet att vi är ett vänligt fiskstim med en uppmärksamhet som svänger synkront. Även för en sån som mig, med absolut gehör, går det bra att flyta med. Lucia Negro spelar med både fart och finess. Och jag är inte expert nog att notera misstag, förutom ett par små brott i rytmiken. När det blir paus mellan variationerna hörs en motorcykel, och en glassbil som tutar i de tomma kvarteren.
Då vi kom in var det ännu ljust, men det mörknar utanför medan vi sitter där, och kyrkan blir alltmer inifrån glödande som om vi satt i ett rymdskepp, en avskild del av världen på väg mot ett helt annat håll…. Facetttaket gnistrar som en hall i Sagan om Ringen.
När vi rest oss efter applåderna, och de flesta gått ut, talar jag med den lugna kvinnan som satt vid min sida. Det visar sig att hon är från Vilhelmina; mina trakter i Lappland, som ännu mer är hennes. Vi enas om vår längtan efter det lappländska ljuset. När vi kommer ut ur kyrkan är det nästan mörkt. Vi gör sällskap ett par kvarter, och pratar om Stekenjokk, den högplatå som utgör vinjettbild på den här bloggen. Liten är världen.
Och så här kan det låta när en annan mästare gör en Goldbergvariation.
Men nu fylls kyrkan av folk. Bänkraderna blir nästan fulla. Stämning av förväntan. Viss glädje i luften. Vi ska höra Bachs Goldbergvariationer. Själv är jag ur slag. Men här sitter jag nu med alla. I allas vår kyrka, med allas vår pianist, Lucia Negro. Och allas vår Bach, med allas vår kommande kollekt för kyrkomusiken.
De små styckena är just så upplyftande, lätta, glada, stillsamma - som man inbillar sig att världens bästa musik ska vara. Den lilla kyrkan är hög i tak, och just nu tänker ingen onda tankar, tror jag, och ingen är orolig. Det känns i rummet att vi är ett vänligt fiskstim med en uppmärksamhet som svänger synkront. Även för en sån som mig, med absolut gehör, går det bra att flyta med. Lucia Negro spelar med både fart och finess. Och jag är inte expert nog att notera misstag, förutom ett par små brott i rytmiken. När det blir paus mellan variationerna hörs en motorcykel, och en glassbil som tutar i de tomma kvarteren.
Då vi kom in var det ännu ljust, men det mörknar utanför medan vi sitter där, och kyrkan blir alltmer inifrån glödande som om vi satt i ett rymdskepp, en avskild del av världen på väg mot ett helt annat håll…. Facetttaket gnistrar som en hall i Sagan om Ringen.
När vi rest oss efter applåderna, och de flesta gått ut, talar jag med den lugna kvinnan som satt vid min sida. Det visar sig att hon är från Vilhelmina; mina trakter i Lappland, som ännu mer är hennes. Vi enas om vår längtan efter det lappländska ljuset. När vi kommer ut ur kyrkan är det nästan mörkt. Vi gör sällskap ett par kvarter, och pratar om Stekenjokk, den högplatå som utgör vinjettbild på den här bloggen. Liten är världen.
Och så här kan det låta när en annan mästare gör en Goldbergvariation.
söndag 28 augusti 2011
Korta tankar
Om vi hade en sådan statsminister som Jens Stoltenberg, skulle jag inte vara lika dödstrött på politiken.
Om vi hade en sådan Kung som Harald V, skulle jag strunta i det där med republik.
Båda herrarna hör till den sort som kan låta hjärtat tala, utan att bli floskulösa, och som kan visa sin smärta och samtidigt hålla ryggen rak.
Principfrågor eller människor.
Jag väljer människor alla dagar.
Om vi hade en sådan Kung som Harald V, skulle jag strunta i det där med republik.
Båda herrarna hör till den sort som kan låta hjärtat tala, utan att bli floskulösa, och som kan visa sin smärta och samtidigt hålla ryggen rak.
Principfrågor eller människor.
Jag väljer människor alla dagar.
fredag 26 augusti 2011
Udden vid världens ände
Här finns en klippa som i sina skrymslen gömmer rododendron och liljor, rosenbuskar och kungsljus, hundraåriga ekar och klättrande tallar. En udde där den disiga skymningen lägger sordin på motorbåtar och får seglen att framstå som något Turner kunde målat. Atmosfären är lugn, så när som på en och annan joggare, också de förhållandevis lugna. Ingenstans står någon och spottar, och ingenstans känns lukten av förkolnade engångsgrillar. Det är en närmast aristokratisk avskildhet som råder, men den är till för alla. Om de uppför sig.
Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.
Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.
Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.
Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.
Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.
Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.
Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.
Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.
torsdag 25 augusti 2011
Monet vid Atlantkusten
Någon tycker det är för sött. Men det är verklighet. Ljus verklighet, karg verklighet, sorgsen verklighet, arg eller stillsam. Allt får vara med.
När jag googlar på Monet fattar jag mer - än genom Konsthistorien - hur enormt mycket han arbetade. Jag hittar nya motiv, flodkrökar jag aldrig sett, omtagna på samma sätt, i olika sorters ljus, som katedralen i Chartres eller de berömda höstackarna.
Kolla Monet när det regnar. Eller när som helst. Målaren som aldrig tröttnade, men slutade som halvblind. Han höll ut ändå, precis som Matisse, som till sist låg i sängen med enormt långa penslar, för att kunna måla på rygg.
Det är mina grabbar. Eller Per Kirkeby, som efter en stor hjärnblödning återtog sitt måleri steg för steg. Från den tidiga konvalescensens små och lyriska dukar, till ett måleri av samma kraft som tidigare. Det tog en tre - fyra år.
Eller min pappa, som efter en stroke och förlamning i halva kroppen, långsamt återtog sin arbetsförmåga, och stod på scen igen, gjorde film. Han läste sina sista manus med förstoringsglas. Monet målade med tjocka linser.
Det är den inre driften att skapa som är avgörande. Driften att älska kanske, genom konsten. Och allt det andra. Moln över havet. En stig genom sanddynerna, grågrönt strävt gräs. Vi har varit där förr, vi ska dit igen.
tisdag 23 augusti 2011
Sista simturen?
Medan kvällssolen lyser upp trädens stammar, och vågornas reflexer darrar mot grönskan, står en vän och hans son och glor ner i vattnet. Inte som på Bauers bild av prinsessan som tappat sitt hjärta. Mannen har tappat sina nycklar.
Medan jag sitter bredvid och kattsolar iakttar jag situationen. Pappan som först söker med blicken nere i vattnet, sen med sina tår och fingrar under ytan, sedan tar av sig kläderna och hoppar ner vid vasskanten. Sonen som står påklädd på stranden och utdelar snälla goda råd. De ”ser” hela tiden nycklarna, än här än där. Där! Nej, lite mer till höger! Där! Nej. De försvinner igen. Bedrägliga nycklar! Silvriga fiskar.
Jag: Du har väl extranycklar?
Han: Ja, men man vill ju ändå veta var man har grejerna.
Jag: Jag tror ingen kommer att leta efter dina nycklar här i vassen.
Han: Skrattar. (Generat?)
Nu är sonen än mer hjälpsam. Tar fram sina snorkelgrejer. Pappan trär på attributen och ligger sen som en ilandfluten stock med ansiktet ner och gungar lite intill vassen. Bara övre ryggen och huvudet och fotsulorna sticker upp. Han flyter än hit än dit, i en allt grumligare strandkant.
Jag: Hur är vattnet? Känns det okej?
Cyklopögat tittar upp: Jora det är milt, skönt.
I stället för att vänta på de arketypiska nycklarna tar jag och klär av mig och badar. Vattnet är först kallt, sen fullständigt ljuvligt. Kvällssolen ligger på och jag simmar åter i Monets sommarbild. Inifrån den svajande vassen ropar de: Vi har hittat dem.
Men sonen vill inte bada, och pappan har badat färdigt. Bara man har löst ett problem, bara man har funnit något som kändes förlorat blir man som en annan människa. De fann nycklarna. Jag simturen. Inte den sista väl?
”Känna sig som en annan människa” – vilket konstigt uttryck förresten.
Medan jag sitter bredvid och kattsolar iakttar jag situationen. Pappan som först söker med blicken nere i vattnet, sen med sina tår och fingrar under ytan, sedan tar av sig kläderna och hoppar ner vid vasskanten. Sonen som står påklädd på stranden och utdelar snälla goda råd. De ”ser” hela tiden nycklarna, än här än där. Där! Nej, lite mer till höger! Där! Nej. De försvinner igen. Bedrägliga nycklar! Silvriga fiskar.
Jag: Du har väl extranycklar?
Han: Ja, men man vill ju ändå veta var man har grejerna.
Jag: Jag tror ingen kommer att leta efter dina nycklar här i vassen.
Han: Skrattar. (Generat?)
Nu är sonen än mer hjälpsam. Tar fram sina snorkelgrejer. Pappan trär på attributen och ligger sen som en ilandfluten stock med ansiktet ner och gungar lite intill vassen. Bara övre ryggen och huvudet och fotsulorna sticker upp. Han flyter än hit än dit, i en allt grumligare strandkant.
Jag: Hur är vattnet? Känns det okej?
Cyklopögat tittar upp: Jora det är milt, skönt.
I stället för att vänta på de arketypiska nycklarna tar jag och klär av mig och badar. Vattnet är först kallt, sen fullständigt ljuvligt. Kvällssolen ligger på och jag simmar åter i Monets sommarbild. Inifrån den svajande vassen ropar de: Vi har hittat dem.
Men sonen vill inte bada, och pappan har badat färdigt. Bara man har löst ett problem, bara man har funnit något som kändes förlorat blir man som en annan människa. De fann nycklarna. Jag simturen. Inte den sista väl?
”Känna sig som en annan människa” – vilket konstigt uttryck förresten.
lördag 20 augusti 2011
Hundgeografin
Av någon anledning fick jag lust att resa till York. Rutten Göteborg- Newcastle är en skön gammal bekant. Man stod vid relingen högst upp och motade vågorna med blicken för att inte bli sjösjuk. Väl i Newcastle hade man nära både till Durham och Högländerna.
Googlar på Yorkshire. Bilder. Vill se landskapet, katedralen, hedarna. Vad får jag upp? Trehundra bilder på Yorkshireterriers ligger i topp. Katedraler och hedar kan slänga sig i väggen. Här vrider lilla Trisha på huvudet och en förtjusande Ceasar matchar med blank nos och kopparfärgad päls.
En annan lust var Newfoundland. Gogglar bilder och får upp enorma mängder hundporträtt. Pälsar svettiga och tjocka som få, blickar trånsjuka av hundiskhet. Berg och ruggade kustlinjer ligger långt efter hundarna. Folks intressen tycks skilja sig lite grann från mina egna.
Med viss besvikelse upptäcker jag att färjerutten mellan Göteborg och Newcastle är nedlagd. I Newfoundland är det arton grader, och vad kostar resan? Äsch, va fanken, vara kräsen! När man kan gå ut i parken och kolla Newfoundland när som helst.
Googlar på Yorkshire. Bilder. Vill se landskapet, katedralen, hedarna. Vad får jag upp? Trehundra bilder på Yorkshireterriers ligger i topp. Katedraler och hedar kan slänga sig i väggen. Här vrider lilla Trisha på huvudet och en förtjusande Ceasar matchar med blank nos och kopparfärgad päls.
En annan lust var Newfoundland. Gogglar bilder och får upp enorma mängder hundporträtt. Pälsar svettiga och tjocka som få, blickar trånsjuka av hundiskhet. Berg och ruggade kustlinjer ligger långt efter hundarna. Folks intressen tycks skilja sig lite grann från mina egna.
Med viss besvikelse upptäcker jag att färjerutten mellan Göteborg och Newcastle är nedlagd. I Newfoundland är det arton grader, och vad kostar resan? Äsch, va fanken, vara kräsen! När man kan gå ut i parken och kolla Newfoundland när som helst.
fredag 19 augusti 2011
Kommentarsproblem
Hej! Jag har fått besked om att kommentarer faller bort här på min blog. Kan inte ni som varit med om det kommentera (?!!!). Jag ska sen höra av mig till teknikövervakaren.
onsdag 17 augusti 2011
Återstoden av träden
Två tvillingar i vita kläder och vita skor passerar i solens gata om kvällen. Passerar en vit svan på breda fötter, intill dammen med vita näckrosor. Hästsvansarna viftar. Svanen bräker. Näckrosorna somnar i vitt.
Endast det gröna återstår, hundratre nyanser. Ovanför den höga lönnen bolmar molnet upp sig allt vitare. Konturen på molnet och konturen på trädet matchar varandra, som om trädet har en vit skugga. Allt högre, allt mer onåbar.
På parkeringsplatsen svassar en rönn ovanför två klumpiga vita Saab. (Do they still exist?) Rönnen är mer röd än grön. Bullret vi hör kommer från tre helikoptrar. Nu vet jag varför jag aldrig vill lämna lanthuset. Tystnaden.
Skogen höggs visserligen där ute, men det gick fort, och nya ljusgator föll ner över markerna. Tallarna stod kvar och ska fröa av sig. De har högre livslängd än gran, därför sparas de. Men de inbodda djurens klagan hör vi inte. Vem sparar en hasselmus?
Vattnen allt kallare, trots att jag simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stranden, ivrig som en and. Anden är ute efter föda, jag är ute efter möda, svalka, njutning, kondition. När jag inte orkar längre sitter jag och tittar upp i träden. Det är vad som återstår att göra. Höja blicken. Kasta kex till andhonan med vänster hand.
Balsampopplar, ekar, almar, allt mer mörkgröna. I ögats inre; uppåtklivande fält av pinniga lappländska granar skulpterade i vitt. Snö. Tystnad. Ripor som fladdrar upp. Näbb med röd prick. Enda färgen under himlen. Förutom de röda baklyktorna på en Saab. (Do they still...?)
Endast det gröna återstår, hundratre nyanser. Ovanför den höga lönnen bolmar molnet upp sig allt vitare. Konturen på molnet och konturen på trädet matchar varandra, som om trädet har en vit skugga. Allt högre, allt mer onåbar.
På parkeringsplatsen svassar en rönn ovanför två klumpiga vita Saab. (Do they still exist?) Rönnen är mer röd än grön. Bullret vi hör kommer från tre helikoptrar. Nu vet jag varför jag aldrig vill lämna lanthuset. Tystnaden.
Skogen höggs visserligen där ute, men det gick fort, och nya ljusgator föll ner över markerna. Tallarna stod kvar och ska fröa av sig. De har högre livslängd än gran, därför sparas de. Men de inbodda djurens klagan hör vi inte. Vem sparar en hasselmus?
Vattnen allt kallare, trots att jag simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stranden, ivrig som en and. Anden är ute efter föda, jag är ute efter möda, svalka, njutning, kondition. När jag inte orkar längre sitter jag och tittar upp i träden. Det är vad som återstår att göra. Höja blicken. Kasta kex till andhonan med vänster hand.
Balsampopplar, ekar, almar, allt mer mörkgröna. I ögats inre; uppåtklivande fält av pinniga lappländska granar skulpterade i vitt. Snö. Tystnad. Ripor som fladdrar upp. Näbb med röd prick. Enda färgen under himlen. Förutom de röda baklyktorna på en Saab. (Do they still...?)
måndag 15 augusti 2011
Borges: En kort västernfilm från Montevideo
Bland mina medmänniskor hör jag inte till de mest bildade, men jag hör till dem som har bra näsa och ogrumlad blick.
När jag så nu, rätt sent i livet, börjar läsa Borges, gör jag det utan andras förtecken. Avstår – tills vidare – från Artur Lundqvists säkert fina förord, från essäer och avhandlingar, liksom från det allmännyttiga Wikipedia. Jag är som en som ser något lysande under vattnet. Dyker ner, som i okända grottor under klippor i Adriatiska havet. Och då ska ni veta att jag aldrig har dykt där, mer än på fantasifullt avstånd.
Detta kanske hjälper mig i förhållande till Borges; fantasin. Jag försökte läsa honom i juni, men det var för ljust. Vattnen var bländande. Himlen var vit. Nu i Augustimörkret läser jag den allra kortaste novellen ur samlingen Biblioteket i Babel. Den är som en förtätad Westernfilm, men bilderna kommer från Uruguay. Den heter ”Den döde”.
Det storartade är hur många lager han får in i en novell på sju sidor. Lager låter tråkigt märker jag genast. Men låt oss tänka geologiskt. Här finns ett sediment av drama, av förkolnad psykologi, av realism, så kallad magisk realism, men redan den beteckningen för oss in i det redan studerade fältet. Filmiskt - kan passa, om man tänker på Tarkovskij eller Buñuel.
”Den döde” är en historia berättad i bilder; en mans knivdåd, en överfart på Rio Grande, hästkarlar - gauchos, berusade nätter, dolkstötar, kalla morgnar, heta dagar, vin, sadeltyg, piskor, ponchos, den torra hedmarken, en ödesdigert praktfull häst, och en enda kvinna i den manliga världen. Svartsjuka, ambition, intrig, sorg, mod, svek och svindleri. Sju sidor. Brinnande av det man tror är arketypen Latinamerika. Lakoniskt berättad som en saga om machismo, männens kamp, men också som en saga om alla människors stolthet, hunger efter makt, känsla av förödmjukelse. Om kortheten mellan ett illdåd och ett annat. Om en persons föreställning om sig själv, och hur den hela tiden bryts av andras ifall, av egna underströmmar, av paradoxerna i människans natur. Motsättningarna mellan mål och medel, mellan hägrande mål och dystra drifters fullföljande.
Det roliga med Borges är en näst intill amoralisk distans, som med lugnt hjärta tecknar den mänskliga – eller omänskliga – kraften i en tillvaro mellan missdåd och öde. Det är något grekiskt över just den här storyn. Men också något elementärt poetiskt. Korta meningar, sällan över femton ord. Inte en mening som inte har anknytning till marken, köttet, huden, djuren, himlen, fruktan, förgörelse, smuts och befallningar.
Graham Greene skrev en roman som hette Den mänskliga faktorn. Den här novellen kunde kanske hetat Den omänskliga faktorn. Men historien ska jag inte berätta för er, då förstör jag den. På det sättet är den också en urgammal story, berättad vid lägereld. Läs Borges, innan elden slocknat.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel,
sammanställd ur novellsamlingarna
Ficciones och El Aleph
Bonniers 1963
När jag så nu, rätt sent i livet, börjar läsa Borges, gör jag det utan andras förtecken. Avstår – tills vidare – från Artur Lundqvists säkert fina förord, från essäer och avhandlingar, liksom från det allmännyttiga Wikipedia. Jag är som en som ser något lysande under vattnet. Dyker ner, som i okända grottor under klippor i Adriatiska havet. Och då ska ni veta att jag aldrig har dykt där, mer än på fantasifullt avstånd.
Detta kanske hjälper mig i förhållande till Borges; fantasin. Jag försökte läsa honom i juni, men det var för ljust. Vattnen var bländande. Himlen var vit. Nu i Augustimörkret läser jag den allra kortaste novellen ur samlingen Biblioteket i Babel. Den är som en förtätad Westernfilm, men bilderna kommer från Uruguay. Den heter ”Den döde”.
Det storartade är hur många lager han får in i en novell på sju sidor. Lager låter tråkigt märker jag genast. Men låt oss tänka geologiskt. Här finns ett sediment av drama, av förkolnad psykologi, av realism, så kallad magisk realism, men redan den beteckningen för oss in i det redan studerade fältet. Filmiskt - kan passa, om man tänker på Tarkovskij eller Buñuel.
”Den döde” är en historia berättad i bilder; en mans knivdåd, en överfart på Rio Grande, hästkarlar - gauchos, berusade nätter, dolkstötar, kalla morgnar, heta dagar, vin, sadeltyg, piskor, ponchos, den torra hedmarken, en ödesdigert praktfull häst, och en enda kvinna i den manliga världen. Svartsjuka, ambition, intrig, sorg, mod, svek och svindleri. Sju sidor. Brinnande av det man tror är arketypen Latinamerika. Lakoniskt berättad som en saga om machismo, männens kamp, men också som en saga om alla människors stolthet, hunger efter makt, känsla av förödmjukelse. Om kortheten mellan ett illdåd och ett annat. Om en persons föreställning om sig själv, och hur den hela tiden bryts av andras ifall, av egna underströmmar, av paradoxerna i människans natur. Motsättningarna mellan mål och medel, mellan hägrande mål och dystra drifters fullföljande.
Det roliga med Borges är en näst intill amoralisk distans, som med lugnt hjärta tecknar den mänskliga – eller omänskliga – kraften i en tillvaro mellan missdåd och öde. Det är något grekiskt över just den här storyn. Men också något elementärt poetiskt. Korta meningar, sällan över femton ord. Inte en mening som inte har anknytning till marken, köttet, huden, djuren, himlen, fruktan, förgörelse, smuts och befallningar.
Graham Greene skrev en roman som hette Den mänskliga faktorn. Den här novellen kunde kanske hetat Den omänskliga faktorn. Men historien ska jag inte berätta för er, då förstör jag den. På det sättet är den också en urgammal story, berättad vid lägereld. Läs Borges, innan elden slocknat.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel,
sammanställd ur novellsamlingarna
Ficciones och El Aleph
Bonniers 1963
söndag 14 augusti 2011
Dikt av Nordahl Grieg : Till Ungdomen
Den här dikten, får jag veta av en medbloggare, sjöngs eller lästes ofta under begravningar av ungdomar som mördats på Utøya.
Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!
(- - -)
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!
Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
(- - -)
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!
- - - - - - - - - - - -
Texten, eller en del av den, blev jag påmind om av Torsten Kälvemark, som skrev så här om en resa i Norge:
På vägen hem följer vi i bilradion en diskussion kring frågan om Nordahl Griegs dikt ”Til ungdommen” borde införlivas i en kommande ny norsk psalmbok. Den har nu lästs eller sjungits vid många av de unga terroroffrens begravningar under de senaste veckorna.
Hade tänkt översätta den, men ser att det inte behövs. Har tagit bort två verser, men valt att införliva slutverserna i dikten, som jag finner så rörande, kanske otidsenligt rörande? Ja, just därför.
(Nordahl Grieg 1902-43)
Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!
Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!
(- - -)
Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!
Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.
(- - -)
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.
Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.
Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!
- - - - - - - - - - - -
Texten, eller en del av den, blev jag påmind om av Torsten Kälvemark, som skrev så här om en resa i Norge:
På vägen hem följer vi i bilradion en diskussion kring frågan om Nordahl Griegs dikt ”Til ungdommen” borde införlivas i en kommande ny norsk psalmbok. Den har nu lästs eller sjungits vid många av de unga terroroffrens begravningar under de senaste veckorna.
Hade tänkt översätta den, men ser att det inte behövs. Har tagit bort två verser, men valt att införliva slutverserna i dikten, som jag finner så rörande, kanske otidsenligt rörande? Ja, just därför.
(Nordahl Grieg 1902-43)
lördag 30 juli 2011
Edward Hopper, vid kusten av Maine.
Edward Hopper, "Road in Maine" 1914. Klicka för förstoring.
Ser ni hur nära det här landskapet ligger de små gläntorna mellan bergen i Bohuslän? Samtidigt någonting helt annat. Värmen som stiger upp genom färgen signalerar en annan breddgrad. I nivå med Bilbao eller Biarritz. Men är inte det gula lite obehagligt? Eller är det den halvt olycksbådande stillheten? Skuggor, hetta.
Jag måste erkänna att det är första gången jag tar fram ett par målningar från Hoppers vistelser vid kusten av Maine. Annars är det hans stadsbilder som fascinerar. Den alla känner till är ju "Early Sunday Morning", som blev i det närmaste emblematisk för den nyrealistiska konsten på slutet av 60-talet. Nattcaféet i storstaden hör också dit, eller målningarna av blaserade människor, väntande i ödsliga hotellfoyéer. Ser ni dem framför er? Ja, det gör ni, om ni någon gång intresserat er för konst. Annars är det bara att googla vidare på denna udda, märkligt konventionella målare, som i sina bästa ögonblick fick realismen att övergå i surrealism, en vardaglighet med tunna kulisser. En syn som kom att betyda mycket för Ola Billgren, Jan Håfström, John E Franzén, och några andra.
Den lilla bilden underst är också från Maine. Ser närmast ut som en skiss. I oskyldigaste laget för en målare som Edward Hopper. Men det är kul att notera; hur han tog sig an sommaren, i stillheten vid Amerikas utpost mot Atlanten. Bara målade det enklaste; ett hus vid ett berg, vid ett hav. Med lika vita gäss på vågorna som ett barn kunde ha målat. Eller, vänta nu - skulle det möjligen bli båtar av de vita klottarna? Vi får se.
onsdag 27 juli 2011
Den kluvne mördaren eller Machiavellis terrorist
Jag är ledsen att behöva fortsätta med den tragedi vi alla tänker på. Men det verkar oundvikligt. Natten den 22.7 satt jag uppe för att följa processen: Från bombdådets sju döda, till morden på fler än sextio ungdomar, fram till den stund polisen ger besked om att de tagit mördaren. Klockan fem på morgonen visas hans hemsida upp i TV: Det första jag noterar är renässansporträttet av Machiavelli, som ingen kommenterat. Långt senare fattar jag att William James, av alla människor, också har fått en porträttplats i terroristens motsägelsefulla inre universum. Winston Churchill, Kafka, John Stuart Mill, Kant och Orwell är även de inkluderade i hans misch-masch-"ideologi".
Klyvnaden är det första kännetecknet.
En man som kallar sig kristen och samtidigt lägger ut en bild på Machiavelli på sin Facebook-sida. Machiavelli som beskrev och lärde ut de hänsynslösa makttekniker som ätterna Borgia och Medici praktiserade med ”framgång” (1).
En man som kallar sig kulturkonservativ och samtidigt ägnar kvällarna åt krigsdataspel av sadistisk karaktär. En man som isolerar sig alltmer och ger sig hän till föreställningen om att vara en stor, historiskt betydelsefull ”hjälte”.
En intelligent man som är överdrivet kontrollerad och artig, och som slipper ifrån värnplikten för att han, som han uppger, ska ta hand om sin vårdbehövande mor. Var fanns det någon far, undrar man instinktivt. Ända tills man får veta att hans far, och en halvbror, har arbetat i just den byggnad vid vilken han placerade sin bomb. Han nämner även i sitt ”manifest” att han som ung utsatts för rent fysiskt våld. Ett par underliggande mönster faller på plats som väntat. Pusslet kommer att kunna läggas med stor säkerhet, av de psykologiskt insatta.
”Diplomatsonen Anders Behring Breivik växte upp i Sköyen, en välmående stadsdel i västra Oslo. Han bodde med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa 1980. Då var Anders Behring Breivik ett drygt år. Pappan arbetade som diplomat och (…)hade uppdrag på Norges ambassader i London och Teheran, och jobbade även för OECD i Paris. Därför träffades far och son sällan. Enligt pappan, (…) har han inte haft någon kontakt alls med sin son sedan 1995.” (DN, 25.7.11)
Ingen kontakt med sitt barn på 16 år. Varför? Vad säger det? Jag lämnar utrymme för egna tankar även hos den som är kritisk till psykologiserande. I det här fallet kommer man inte undan det.
En man som mestadels bor hemma tills han fyllt 32. Beroende av sin mor, kontrollerande, narcissistisk med maktkomplex, utan någon kontakt med sin far, och i behov av identifikationer med starka män. En man som visar upp sig själv som Kung, korsriddare eller klädd i smoking, som skryter med att han tjänat ett par miljoner, men deklarerar noll i inkomst och nolltaxerar mellan 2006 och 2009.
Kontroll, makt, sadism. Vilken psykoanalytiker som helst skulle se det klassiska mönstret hos en tvångsmässig ung man med extremt behov av att göra sig gällande. Uppenbart har han försökt både som aktiespelare och medlem av Fremskrittspartiet, och på nätsajten document.no. I efterhand kritiserar han föraktfullt sina kamrater i Fremskrittspartiet; de är för mesiga och inställsamma visavi väljarna. Han blir på något sätt ensam kvar. Korsriddaren. Som dessutom väntar sig att han ska få plats i Himlen, hos Gud (Faderssymbolen) om han skulle dö på grund av attentatet. Så långt är han talibanernas skuggbild.
Men det att jag noterar en lista av klassiska psykopatkriterier, betyder ju inte att den ”ideologiska” högerextrema miljöer i vilken han rört sig, i verkligheten och på nätet, inte kan göda fler av dessa terrorister, vare sig de är präglade av grandiosa störningar, svåra familjekonstellationer, eller ej.
Första dagen efter hans terrorakt berättas det att han verkade iskall. Brotten har krävt stor planering. Ordet ”planlagt” dyker upp tjugo gånger första kvällen. Men planläggande brukar gälla rationella processer. Här har vi en människa vars ”plan” blandas samman med en ödesdiger och våldsam självöverskattning. En rationell plan har rationella mål. En plan genomförd av en psykopat liknar mer en fantasi, eller en iscensatt dröm. Den liknar TV-spel, våldsfilmer, action-thrillers; i det här fallet uppenbart en sadistisk dröm om makt och betydelse. Fullt igenkännbar för kriminologer, men också för psykoanalytiker.
Så ikläder han sig överjagets favoritroll; polisen, ”fadern” som ska skipa rätt här i världen. Om det inte vore för den iskyla med vilken han fortsätter att döda unga människor i åldern mellan 15 och 25 en kall sommardag på Utöya, skulle jag säga att han går in i ett psykotisk stadium. Han blir sin roll, verkligheten upphör att existera. Inga rop och ingen gråt finner genklang hos honom. De rädda börjar springa, de döda börjar falla. Vad gör han då?
-Han ropade, jublade, och kom med flera segerrop.
(Berättelse från Utöya).
Att den här personen kallar sig kristen, kallar sig kulturkonservativ, kallar sig det ena och det andra, har ingen bäring, varken för det ena eller det andra värdesystemet. Kristen fundamentalism är visserligen på väg att bli lika människofientlig som muslimsk fundamentalism; men om vi hävdar att dylika beteenden är rotade i religionen så tar vi fel. Vilken ideologi som helst kan missbrukas, för maktmänniskor i stat och kuria och militär, för komplexfyllda grandiosa unga män som söker sin betydelse, för paranoiker som färgar sin övertygelse med sjukliga mönster, för politiker och kvasi-hjältar som önskar tillskansa sig uppmärksamhet eller dra växlar på folkliga strömningar. Ideologierna skiftar; kommunism, fascism, fundamentalism, fotbollsreligion, nationalism, jihadism, kristen högerextremism, ultrakonservatism. Allt kan gå över styr, bli fanatiskt. Och det bästa en vanlig medborgare kan ha med sig är skepsis, frågetecken, och en vilja att aldrig skriva under på förenklade lösningar. Vi behöver inte bli frälsta, vi behöver inte bli omvända, vi behöver inte heller bli hatiska och nitiskt uppmärksamma på varje trosfenomen eller eldig politisk övertygelse. Vi behöver en trygg men uppmärksam distans.
Klyvnaden är den här terroristens kännetecken. Helt igenom förenlig med den enkelriktade och hatiska ”ideologi” han skapat åt sig. En sorts jagfixerad uppsättning av stolpar som skulle fungera som personlighetens svart-vita räddning, undan de motsägelsefulla inre figurationerna.
Klyvnad som fyllts ut med hatiskt bränsle, så långt gånget att själva dödandet blivit en glädje för honom. Om inte stor sinnesundersökning väntar, så dock en liten (det här skrevs innan så blev bestämt). Jag skulle önska att han aldrig kom ut. Men därmed har han kanske gjort mig mindre mänsklig än jag var nyss? Precis som när hans egen far sa: Det vore bättre om han hade skjutit sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
(1). “Machiavelli explains repeatedly that religion is man-made, and that the value of religion lies in its contribution to social order and the rules of morality must be dispensed with if security required it. “ (…) Machiavelli's concern with Christianity as a sect was that it makes men weak and inactive, delivering politics into the hands of cruel and wicked men without a fight. Machiavelli argued against seeing mere peace and economic growth as worthy aims on their own, if they would lead to what Mansfield calls the "taming of the prince". Wikipedia
2. Länk
Tillägg: Länk till en DN-artikel av Heidi Fried.
Tillägg.29.10.11. Beskedet kom idag efter stor sinnesundersökning: Breivik var i psykos när morden skedde, och är klassificerad som schizofren med paranoida drag och storhetsvansinne. Det visste man ju. Samtidigt som i alla fall jag aldrig hört talas om en så kallt planerande schizo, om inte en viss Adolf H och en viss Josef S...?
Klyvnaden är det första kännetecknet.
En man som kallar sig kristen och samtidigt lägger ut en bild på Machiavelli på sin Facebook-sida. Machiavelli som beskrev och lärde ut de hänsynslösa makttekniker som ätterna Borgia och Medici praktiserade med ”framgång” (1).
En man som kallar sig kulturkonservativ och samtidigt ägnar kvällarna åt krigsdataspel av sadistisk karaktär. En man som isolerar sig alltmer och ger sig hän till föreställningen om att vara en stor, historiskt betydelsefull ”hjälte”.
En intelligent man som är överdrivet kontrollerad och artig, och som slipper ifrån värnplikten för att han, som han uppger, ska ta hand om sin vårdbehövande mor. Var fanns det någon far, undrar man instinktivt. Ända tills man får veta att hans far, och en halvbror, har arbetat i just den byggnad vid vilken han placerade sin bomb. Han nämner även i sitt ”manifest” att han som ung utsatts för rent fysiskt våld. Ett par underliggande mönster faller på plats som väntat. Pusslet kommer att kunna läggas med stor säkerhet, av de psykologiskt insatta.
”Diplomatsonen Anders Behring Breivik växte upp i Sköyen, en välmående stadsdel i västra Oslo. Han bodde med sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa 1980. Då var Anders Behring Breivik ett drygt år. Pappan arbetade som diplomat och (…)hade uppdrag på Norges ambassader i London och Teheran, och jobbade även för OECD i Paris. Därför träffades far och son sällan. Enligt pappan, (…) har han inte haft någon kontakt alls med sin son sedan 1995.” (DN, 25.7.11)
Ingen kontakt med sitt barn på 16 år. Varför? Vad säger det? Jag lämnar utrymme för egna tankar även hos den som är kritisk till psykologiserande. I det här fallet kommer man inte undan det.
En man som mestadels bor hemma tills han fyllt 32. Beroende av sin mor, kontrollerande, narcissistisk med maktkomplex, utan någon kontakt med sin far, och i behov av identifikationer med starka män. En man som visar upp sig själv som Kung, korsriddare eller klädd i smoking, som skryter med att han tjänat ett par miljoner, men deklarerar noll i inkomst och nolltaxerar mellan 2006 och 2009.
Kontroll, makt, sadism. Vilken psykoanalytiker som helst skulle se det klassiska mönstret hos en tvångsmässig ung man med extremt behov av att göra sig gällande. Uppenbart har han försökt både som aktiespelare och medlem av Fremskrittspartiet, och på nätsajten document.no. I efterhand kritiserar han föraktfullt sina kamrater i Fremskrittspartiet; de är för mesiga och inställsamma visavi väljarna. Han blir på något sätt ensam kvar. Korsriddaren. Som dessutom väntar sig att han ska få plats i Himlen, hos Gud (Faderssymbolen) om han skulle dö på grund av attentatet. Så långt är han talibanernas skuggbild.
Men det att jag noterar en lista av klassiska psykopatkriterier, betyder ju inte att den ”ideologiska” högerextrema miljöer i vilken han rört sig, i verkligheten och på nätet, inte kan göda fler av dessa terrorister, vare sig de är präglade av grandiosa störningar, svåra familjekonstellationer, eller ej.
Första dagen efter hans terrorakt berättas det att han verkade iskall. Brotten har krävt stor planering. Ordet ”planlagt” dyker upp tjugo gånger första kvällen. Men planläggande brukar gälla rationella processer. Här har vi en människa vars ”plan” blandas samman med en ödesdiger och våldsam självöverskattning. En rationell plan har rationella mål. En plan genomförd av en psykopat liknar mer en fantasi, eller en iscensatt dröm. Den liknar TV-spel, våldsfilmer, action-thrillers; i det här fallet uppenbart en sadistisk dröm om makt och betydelse. Fullt igenkännbar för kriminologer, men också för psykoanalytiker.
Så ikläder han sig överjagets favoritroll; polisen, ”fadern” som ska skipa rätt här i världen. Om det inte vore för den iskyla med vilken han fortsätter att döda unga människor i åldern mellan 15 och 25 en kall sommardag på Utöya, skulle jag säga att han går in i ett psykotisk stadium. Han blir sin roll, verkligheten upphör att existera. Inga rop och ingen gråt finner genklang hos honom. De rädda börjar springa, de döda börjar falla. Vad gör han då?
-Han ropade, jublade, och kom med flera segerrop.
(Berättelse från Utöya).
Att den här personen kallar sig kristen, kallar sig kulturkonservativ, kallar sig det ena och det andra, har ingen bäring, varken för det ena eller det andra värdesystemet. Kristen fundamentalism är visserligen på väg att bli lika människofientlig som muslimsk fundamentalism; men om vi hävdar att dylika beteenden är rotade i religionen så tar vi fel. Vilken ideologi som helst kan missbrukas, för maktmänniskor i stat och kuria och militär, för komplexfyllda grandiosa unga män som söker sin betydelse, för paranoiker som färgar sin övertygelse med sjukliga mönster, för politiker och kvasi-hjältar som önskar tillskansa sig uppmärksamhet eller dra växlar på folkliga strömningar. Ideologierna skiftar; kommunism, fascism, fundamentalism, fotbollsreligion, nationalism, jihadism, kristen högerextremism, ultrakonservatism. Allt kan gå över styr, bli fanatiskt. Och det bästa en vanlig medborgare kan ha med sig är skepsis, frågetecken, och en vilja att aldrig skriva under på förenklade lösningar. Vi behöver inte bli frälsta, vi behöver inte bli omvända, vi behöver inte heller bli hatiska och nitiskt uppmärksamma på varje trosfenomen eller eldig politisk övertygelse. Vi behöver en trygg men uppmärksam distans.
Klyvnaden är den här terroristens kännetecken. Helt igenom förenlig med den enkelriktade och hatiska ”ideologi” han skapat åt sig. En sorts jagfixerad uppsättning av stolpar som skulle fungera som personlighetens svart-vita räddning, undan de motsägelsefulla inre figurationerna.
Klyvnad som fyllts ut med hatiskt bränsle, så långt gånget att själva dödandet blivit en glädje för honom. Om inte stor sinnesundersökning väntar, så dock en liten (det här skrevs innan så blev bestämt). Jag skulle önska att han aldrig kom ut. Men därmed har han kanske gjort mig mindre mänsklig än jag var nyss? Precis som när hans egen far sa: Det vore bättre om han hade skjutit sig själv.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
(1). “Machiavelli explains repeatedly that religion is man-made, and that the value of religion lies in its contribution to social order and the rules of morality must be dispensed with if security required it. “ (…) Machiavelli's concern with Christianity as a sect was that it makes men weak and inactive, delivering politics into the hands of cruel and wicked men without a fight. Machiavelli argued against seeing mere peace and economic growth as worthy aims on their own, if they would lead to what Mansfield calls the "taming of the prince". Wikipedia
2. Länk
Tillägg: Länk till en DN-artikel av Heidi Fried.
Tillägg.29.10.11. Beskedet kom idag efter stor sinnesundersökning: Breivik var i psykos när morden skedde, och är klassificerad som schizofren med paranoida drag och storhetsvansinne. Det visste man ju. Samtidigt som i alla fall jag aldrig hört talas om en så kallt planerande schizo, om inte en viss Adolf H och en viss Josef S...?
måndag 25 juli 2011
lördag 23 juli 2011
Si det var den sommardagen.
För 180 år sedan. Och ändå ganska likt platsen där vi befann oss idag, strövande runt, och simmande i det snälla vattnet. Störda av inget annat än våra inre bilder, som inte var så vackra som den här. Men friden var behövlig, efter att vi ägnat natten åt sändningarna från Norge och NRK. Man ska nog alltid balansera upp det hemska: Därav landskapsromantiken, John Constables och andras, och min egen.
Malvern Hall (1820/1821)
Och här en annan bild, av farligare art, som visar hur kort steget kunde vara från tradition till modernitet. Det är här, i den senare bilden, som Constable blir inspirationskälla för så många moderna landskapsmålare, som ofta inte ens kallar sig det.
Rainstorm over the sea, 1824. (Klicka för förstoring).
Malvern Hall (1820/1821)
Och här en annan bild, av farligare art, som visar hur kort steget kunde vara från tradition till modernitet. Det är här, i den senare bilden, som Constable blir inspirationskälla för så många moderna landskapsmålare, som ofta inte ens kallar sig det.
Rainstorm over the sea, 1824. (Klicka för förstoring).
fredag 22 juli 2011
Två små koppar sorg
Det var allt jag hade
Gällande gråt
Det gångna året
Ett litet kvidande
för de två gamla som
letade bland spillrorna
av sina liv, vid
randen av Fukushima
En främmande
moders veklagan
över ungdomar
på sommarläger
utanför Oslo
Erinnyer
Rör mig inte
Obegripligt grymma
Värld
Jag vill flytta från dig
Den japanska kvinnan
som bröt sönder sin mask
den norske statsministern
vars ögon flöt i sorg
Människor
jag älskar er
jag vill inte
flytta från er
Gällande gråt
Det gångna året
Ett litet kvidande
för de två gamla som
letade bland spillrorna
av sina liv, vid
randen av Fukushima
En främmande
moders veklagan
över ungdomar
på sommarläger
utanför Oslo
Erinnyer
Rör mig inte
Obegripligt grymma
Värld
Jag vill flytta från dig
Den japanska kvinnan
som bröt sönder sin mask
den norske statsministern
vars ögon flöt i sorg
Människor
jag älskar er
jag vill inte
flytta från er
onsdag 20 juli 2011
måndag 18 juli 2011
Obehagliga Art Facts
Via länkar från några konstskribenter kom jag fram till den plats där de verkliga kulturfäktningarna sker. Fastän helt stilla. Fullständigt socioekonomiskt betryggande och avläsbart för den som vill betrakta konst som en huvudkudde att vila kinden mot i tider av osäkra investeringar och obetydliga konstkunskaper.
Här sker det stora saker utan att intressenterna behöver lyfta från soffan eller lämna cocktailpartyt för att läsa en konstbok. Nej da, på Art Facts finns instant marketing. Ranking. Listor. Vem som står högst i kurs, vem som haft flest utställningar, vem som fick mest respons på sin utställning, och hur pass hög ranking hans/hennes gallerikamrater har. Alltså de som han/hon oftast ställer ut tillsammans med. Ja, ni fattar. Konst förvandlad helt och hållet till handelsvara, så att de som köper/säljer i branschen ska veta var de har sina guldkalvar:
The theoretical basis of the Artist Ranking Tool pays homage to the the so-called economy of attention (after a book from Georg Franck ). Franck says that attention (fame) in the cultural world is an economy that works along the same lines as capitalism. (…)
Capitalist, or economic, behaviour is based on property, lending money and charging interest. For Franck, the curator (also the museum director or the gallery owner) acts as a financial investor. The curator/investor lends their property (their exhibition space and their fame) to an artist from whom they expect a return on their investment in the form of more attention ---- (reputation, fame etc). (…)
This tool examines the following aspects: quantitative analysis, localisation and characterisation of the markets; sales volumes, top sells, beaten prices and bids; absolute and average values relative to the used medium and the period of production; analysis of the "Peer Group".
(Den sista meningen har för säkerhets skull – eller på grund av dålig korrekturläsning – duplicerats på den sida som heter: Value Artist Ranking Information).
Inte oväntat ligger Andy Warhol, alla marknadsförares våta dröm, som nummer ett på listan, följd av Picasso, följd av – lite oväntat – Bruce Naumann. Efter genomläsning förstår man att Naumanns placering inte var så oväntad ändå: 33 av 100 listade är amerikaner, alla män. Big Business Country. Den enda kvinna som ligger i topp är också amerikan: Cindy Sherman. Utan att bedöma respektive konstnär är det lätt att se hur marknadsföringen firar triumfer, hur USA och Tyskland (med alla sina biennaler) dominerar listan. Samt att det bara finns 12 kvinnliga konstnärer med bland de 100, varav de flesta hör till dem som problematiserat kvinnors ställning i samhälle och politik: Mona Hatoum, Cindy Sherman, Shrin Neshat, Nan Goldin och så Yoko Ono på 95:e plats; en rang som hon knappast skulle inneha om hon inte levt hela sitt vuxna liv i New York.
Max Ernst – som jag skrivit om här - ligger på 27:e plats; en plats han troligen inte heller skulle haft om han inte slagit igenom i New York via Peggy Guggenheim. Money makes the world go around. Och ändå var det just precis på grund av nämnda Guggenheim och hennes ägandebehov som Max Ernst och Dorothea Tanning drog iväg och bosatte sig i Arizonas öken.
Det fina med Art Facts är att man så svart på vitt får se hur man numera tänker om konst. Det handlar inte om att tro på någon, entusiasmeras, stödja, det handlar – som ni alla redan visste? – om investeringar. Guld först, Konst efter. Age first, Beauty after. Women hardly included.
När kriterierna gungar har man inget annat att ty sig till än listor, köp och säljkurser, konstbörsen. Kvalité blir synonymt med kvantitet.
Listan väcker naturligtvis min konstsociologiska nyfikenhet, man kan mjölka den på både feministisk och sociopolitisk information. Men den betyder ingenting för mig personligen. Inte mer än någon lista från bilbranschen där Lamborghini, Aston Martin och Ferrari byter förstaplats varannan vecka
- - - - - - - - - - - - - -
En länk till Gunnar Strandbergs blogg lägger jag in här, även om de är oklart på vilket sätt de två texterna kan kombineras, eller kanske just därför...
Här sker det stora saker utan att intressenterna behöver lyfta från soffan eller lämna cocktailpartyt för att läsa en konstbok. Nej da, på Art Facts finns instant marketing. Ranking. Listor. Vem som står högst i kurs, vem som haft flest utställningar, vem som fick mest respons på sin utställning, och hur pass hög ranking hans/hennes gallerikamrater har. Alltså de som han/hon oftast ställer ut tillsammans med. Ja, ni fattar. Konst förvandlad helt och hållet till handelsvara, så att de som köper/säljer i branschen ska veta var de har sina guldkalvar:
The theoretical basis of the Artist Ranking Tool pays homage to the the so-called economy of attention (after a book from Georg Franck ). Franck says that attention (fame) in the cultural world is an economy that works along the same lines as capitalism. (…)
Capitalist, or economic, behaviour is based on property, lending money and charging interest. For Franck, the curator (also the museum director or the gallery owner) acts as a financial investor. The curator/investor lends their property (their exhibition space and their fame) to an artist from whom they expect a return on their investment in the form of more attention ---- (reputation, fame etc). (…)
This tool examines the following aspects: quantitative analysis, localisation and characterisation of the markets; sales volumes, top sells, beaten prices and bids; absolute and average values relative to the used medium and the period of production; analysis of the "Peer Group".
(Den sista meningen har för säkerhets skull – eller på grund av dålig korrekturläsning – duplicerats på den sida som heter: Value Artist Ranking Information).
Inte oväntat ligger Andy Warhol, alla marknadsförares våta dröm, som nummer ett på listan, följd av Picasso, följd av – lite oväntat – Bruce Naumann. Efter genomläsning förstår man att Naumanns placering inte var så oväntad ändå: 33 av 100 listade är amerikaner, alla män. Big Business Country. Den enda kvinna som ligger i topp är också amerikan: Cindy Sherman. Utan att bedöma respektive konstnär är det lätt att se hur marknadsföringen firar triumfer, hur USA och Tyskland (med alla sina biennaler) dominerar listan. Samt att det bara finns 12 kvinnliga konstnärer med bland de 100, varav de flesta hör till dem som problematiserat kvinnors ställning i samhälle och politik: Mona Hatoum, Cindy Sherman, Shrin Neshat, Nan Goldin och så Yoko Ono på 95:e plats; en rang som hon knappast skulle inneha om hon inte levt hela sitt vuxna liv i New York.
Max Ernst – som jag skrivit om här - ligger på 27:e plats; en plats han troligen inte heller skulle haft om han inte slagit igenom i New York via Peggy Guggenheim. Money makes the world go around. Och ändå var det just precis på grund av nämnda Guggenheim och hennes ägandebehov som Max Ernst och Dorothea Tanning drog iväg och bosatte sig i Arizonas öken.
Det fina med Art Facts är att man så svart på vitt får se hur man numera tänker om konst. Det handlar inte om att tro på någon, entusiasmeras, stödja, det handlar – som ni alla redan visste? – om investeringar. Guld först, Konst efter. Age first, Beauty after. Women hardly included.
När kriterierna gungar har man inget annat att ty sig till än listor, köp och säljkurser, konstbörsen. Kvalité blir synonymt med kvantitet.
Listan väcker naturligtvis min konstsociologiska nyfikenhet, man kan mjölka den på både feministisk och sociopolitisk information. Men den betyder ingenting för mig personligen. Inte mer än någon lista från bilbranschen där Lamborghini, Aston Martin och Ferrari byter förstaplats varannan vecka
- - - - - - - - - - - - - -
En länk till Gunnar Strandbergs blogg lägger jag in här, även om de är oklart på vilket sätt de två texterna kan kombineras, eller kanske just därför...
onsdag 13 juli 2011
Per Kirkebys andra natur
Det är kanske femton år sen nu. Men som om ingenting annat existerade såg jag första gången på den här bilden. Per Kirkebys Meget senere, från 1982.
Det första som fängslar ögat är de två stora formerna som med ett par fasta grepp drar upp en tvärslå över bildytan. En gul, snäckskalsliknande, och en med svart konturerad hieroglyf för ett berg. Två former som samlar, trycker på och bär alla de andra, delar av ett instinktivt fungerande skelett, knotor för att få köttet på plats.
Per Kirkeby har själv sagt det där om skelettets betydelse; en rätt allmän metafor bland konstnärer. Men lägg också märke till målningens hud. Den liknar jordens hudskorpa. Lager på lager av transparenta eller grova pigment. En hud som släpper igenom uråldriga minnen, försvarslöst visar sina sår. Så som duken redovisar alla spår av övermålningar, förändringar.
En enda vit linje, och målaren drar upp en horisont. Där bor Ingen, där råder Ingen över någon. Det är robust poesi.
Sedan fyller han bilden med färgklumpar, tjocka och tunga som rasande stenar. Varje form har pondus, väger något i handen. Han vältrar dem ut över duken, med rätt mycket macho-kraft, kan man säga. Men färgen, nyanserna, den kvinnliga såsen, pulserar obehindrat mellan yta och djup, nära och fjärran. Det sipprar, det dånar ur någon våldsam krater. Färgen upprättar sitt eget naturreservat.
Tänk dock inte i första hand på andra landskap. Utgå från ”det inre” – en romantisk, numera psykoanalytisk kategori – täckord för den enskildes privata drömmar, minnen och mysterier. ”Det inre” som samtidigt betyder det oöversättbara, det stumma, det som på en gång undandrar sig och alltför känsligt förbinder sig med världen. Fält av delaktighet, på en gång mer primitiva och mer sensibla än alla de färdiga språken och uttrycken. Långsamt finner det sin kod. Ofta genom möten, mänskliga, konstnärliga, historiskt avlägsna eller samtida. Så som Per Kirkeby ständigt låtit sig beröras av andras konst: Delacroix´ färgdramatik, Corots silverdis, Turners stämningssåser, popkonstens respektlöshet, de tyska kollegornas patos.
Av stulen konst gör man konst, men också ”världen är ett stoff som man gör konst av” (PK). Jorden, färgerna, dess handfasta verklighet, rymmer sin egen magi. Solnedgångar, guldklumpar, bokgrå stammar, regnväderstyngden och stubbarnas förgänglighet blir signaturer i ett spel där yttre och inre förvandlas och på allvar förblandas. Ett sjudande, jäsande, pågår månader i sträck. Privata minnen blandas med skogarnas avtryck, konst och kitsch med existentiell oro. Konturer och färgsjok fasthålls eller omgestaltas på nytt tills bilden uppnår den grad av förtätning som utgör dess sanna byggnad: Väggen som på en gång mumlar som ett mantra och sluter sig som en mural. Konstnärens verklighet tar plats som ett alternativ till alla de andra ”murarna” i världen; de mytologiskt eller ideologiskt betecknade, de funktionella, de förvittrade, de bombarderade, fängelserna, de graffititatuerade.
Konstverket liknar en protest: Det får världen att stanna upp, det mekaniska urverket att krackelera. Bortom förförelsen är allt på väg mot ett bråddjup.
- - - - - - - - - - - - -
Texten ur Konstperspektiv 1/95, något kortad.
Per Kirkebys ”Handbok”, notater ur den konstnärliga verkstan, finns utgiven på svenska, i översättning, och med efterord av mig. Jag tror den är slutsåld från Ellerströms förlag, men kanske går att hitta på nätbokhandeln.
Eftersom den övre bilden är en halvbra reproduktion jag hittat på nätet, så ger jag er en bild till. På Louisiana finns en mängd målningar ur Kirkebys perioder, bland annat den ovan. Annat finns på Arken utanför Köpenhamn och på Statens Museum for Kunst.
Den här målningen, (klicka för förstoring) Skymning/Twiligt från 1983, fanns med på Moderna Muséets Kirkeby-utställning 1990, men nu vet jag inte var den hänger. Kanske hos Grosshandlarn?
Den målning av PK som nu finns på Moderna Muséet är däremot inte inköpt av världens bästa konst-näsa, kan jag snällt tillägga.
tisdag 12 juli 2011
Bach, om igen, på gitarr.
Jag letade egentligen efter en inspelning av Wild Mountain Thyme, efter att ha korresponderat med en gammal engelsk vän om vad han spelade på den tiden. Men även om låten var passande somrig och skotsk, och allt som är keltiskt bedrar mig att tro på folkmusik, så blev det ändå Bach igen, med den här för mig okände unge mannen, som iofs också spelar Wild Mountain Thyme akustiskt, på en annan video.
måndag 11 juli 2011
Här har jag inte heller varit...
Jag fick helt enkelt lust att lägga in en vacker bild igen.
Den som vill gissa - feel free! Tipset är norra USA. Och att jag
gärna skulle resa till den här delen av staterna. Mer säger jag inte.
Den som vill gissa - feel free! Tipset är norra USA. Och att jag
gärna skulle resa till den här delen av staterna. Mer säger jag inte.
lördag 9 juli 2011
Skakigt på börsen? Satsa på det nya slaveriet.
Jag visste det ju redan för fem år sedan. Hade information från flanken; en affärskunnig vän som sa: ”Nu är det Kina som gäller!” Alla hans rikaste vänner var redan där. Jag sa, som vanligt, att jag föredrog ”etiska” aktier, hur katten man nu kan urskilja dem. För övrigt har jag inte haft lust att köpa några alls för mina sparpengar till pensionen.
Sen kom alla TV–reportagen och dokumentärerna från det nya Kina och dess högproduktiva fabriker. Textilindustrier där man arbetar 16-18 timmar om dygnet. Unga människor som utmattade somnar på högar av tyg. Ogifta kvinnor, förflyttade långt hemifrån, bosatta i kollektiv med sex till tolv personer i varje rum, typ interneringsläger. Hyra och halvtaskig mat dras av från lönen. Hemresa en gång i halvåret. 20 till 24 timmars arbetsdag för att möta en order, knappt någon övertidsersättning. Kroppar som strejkar och rädsla som urholkar själen. Man måste ju skicka hem pengar till sin familj i den fattiga byn. Protester få. Strejker otänkbara. Så gick det när kapitalet tog över diktaturen.
Samtidigt: Förorenad natur och vattendrag. Två tredjedelar av Kinas vatten är besmittat, en tredjedel av fiskarna i Gula Floden dör, 700 000 kineser är sjuka av dåligt vatten. I minst 50% av fallen kör industrierna ut sina giftiga biprodukter direkt i naturen.
Så skapas den förtjänst som Kina ville öka med 400 % till år 2010. Och allt detta sker medan investerare från Väst blundar på båda ögonen och lyssnar fascinerat till kassaklirret.
Man talar, som alltid på handelsspråk, om den demokratiseringsprocess som ska följa med affärerna. Det sa också Ericsson i Burma för tio år sen.
Men i Kina, och många andra ”emerging markets” återuppstår slaveriet. Underlaget för tillväxt och garanten för investerarnas ohöljda förtjusning är en människosyn lik slaveriets: Dessa miljoner arbetande kroppar har endast ett funktionellt värde. Deras människovärde är reducerat till redskapets.
”Satsa på Kina”, sa han. Det gjorde jag alltså inte. Men för dem som gjorde det blev det högvinst. Fonder mot Kina hör till de få som rätt behändigt överlevde börssvackan 2007-08, med kvarstående fondvinst på mellan 20 och 28%.
Vill man ha dessa pengar? Eller alla de andra som baseras på en snabbt kalkylerad vinstfaktor byggd på likgiltighet för fattiga människors villkor och värde, skenheligt försvarade med att tillväxt och demokratisering går hand i hand.
Javisst, men förutsättningen för hit-smash-storvinst är att demokratiseringen går jäkligt långsamt. Så att man hinner göra kapet innan det kostar för mycket. Innan löner och röster höjs.
Rich Big Boys play that game. Och “Emerging Markets” är deras bästa data-spel. Live.
Tidigare publicerad i Aftonbladet, okt 2007.
Sen kom alla TV–reportagen och dokumentärerna från det nya Kina och dess högproduktiva fabriker. Textilindustrier där man arbetar 16-18 timmar om dygnet. Unga människor som utmattade somnar på högar av tyg. Ogifta kvinnor, förflyttade långt hemifrån, bosatta i kollektiv med sex till tolv personer i varje rum, typ interneringsläger. Hyra och halvtaskig mat dras av från lönen. Hemresa en gång i halvåret. 20 till 24 timmars arbetsdag för att möta en order, knappt någon övertidsersättning. Kroppar som strejkar och rädsla som urholkar själen. Man måste ju skicka hem pengar till sin familj i den fattiga byn. Protester få. Strejker otänkbara. Så gick det när kapitalet tog över diktaturen.
Samtidigt: Förorenad natur och vattendrag. Två tredjedelar av Kinas vatten är besmittat, en tredjedel av fiskarna i Gula Floden dör, 700 000 kineser är sjuka av dåligt vatten. I minst 50% av fallen kör industrierna ut sina giftiga biprodukter direkt i naturen.
Så skapas den förtjänst som Kina ville öka med 400 % till år 2010. Och allt detta sker medan investerare från Väst blundar på båda ögonen och lyssnar fascinerat till kassaklirret.
Man talar, som alltid på handelsspråk, om den demokratiseringsprocess som ska följa med affärerna. Det sa också Ericsson i Burma för tio år sen.
Men i Kina, och många andra ”emerging markets” återuppstår slaveriet. Underlaget för tillväxt och garanten för investerarnas ohöljda förtjusning är en människosyn lik slaveriets: Dessa miljoner arbetande kroppar har endast ett funktionellt värde. Deras människovärde är reducerat till redskapets.
”Satsa på Kina”, sa han. Det gjorde jag alltså inte. Men för dem som gjorde det blev det högvinst. Fonder mot Kina hör till de få som rätt behändigt överlevde börssvackan 2007-08, med kvarstående fondvinst på mellan 20 och 28%.
Vill man ha dessa pengar? Eller alla de andra som baseras på en snabbt kalkylerad vinstfaktor byggd på likgiltighet för fattiga människors villkor och värde, skenheligt försvarade med att tillväxt och demokratisering går hand i hand.
Javisst, men förutsättningen för hit-smash-storvinst är att demokratiseringen går jäkligt långsamt. Så att man hinner göra kapet innan det kostar för mycket. Innan löner och röster höjs.
Rich Big Boys play that game. Och “Emerging Markets” är deras bästa data-spel. Live.
Tidigare publicerad i Aftonbladet, okt 2007.
fredag 8 juli 2011
3 dikter av Gustaf Fröding
De gode och de ädle
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.
Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.
- - - - - - - - - - - - - -
Vad är sanning?
"Då frågade Pilatus: Vad är sanning?"
och eko svarade - profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.
Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.
Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
"Mig tycks det likna si så där en vessla
- det ser mig ut att vara en kamel"
- - - - - - - - - - - - - - - -
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
- jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
- - - - - - - - - -
Gustaf Fröding 1860-1911.
Dikterna är hämtade från passagen.
Jag vill ej vara ädel, jag vill ej vara god,
de gode och de ädle de ställa upp sin stod
i skönaste belysning på högsta piedestal
med inskrift om bedrifter i hörnet av sin sal.
Sen stå de och betrakta sin älskliga bild,
hur ädel är ej minen, hur god och blid och mild,
de tänka i sitt hjärta: Si, allt är ganska gott!
- men bakom står Hin onde och hostar så smått.
- - - - - - - - - - - - - -
Vad är sanning?
"Då frågade Pilatus: Vad är sanning?"
och eko svarade - profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.
Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.
Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
"Mig tycks det likna si så där en vessla
- det ser mig ut att vara en kamel"
- - - - - - - - - - - - - - - -
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
- jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
- - - - - - - - - -
Gustaf Fröding 1860-1911.
Dikterna är hämtade från passagen.
torsdag 7 juli 2011
Fattig men rik - Ur Almqvists brev (2)
”När jag begaf mig derifrån, for jag öfver Stegeborg bort åt Skällvik och St. Annas Kapell till en gammal bekant, kyrkoherde Berggren. Se, här var åtminstone en vacker prestgård! Många sådana finnes ej i Sverige. Hans boställe heter Korsnäs, och här började jag först att egentligen få roligt. Jag har knappt sett ett trefligare ställe, ehuru Berggren sjelf, stackare, var så sjuk i sina ben, att han icke kunde gå, utan i flere veckor nödgats hålla sig i sängen. Härifrån for jag en alldeles vild väg, nära skären, satte öfver Waldemarsvik, och kom så till Fogelvik, ett slott tillhörigt den sjuka grefve Posse, och som i naturskönhet har få sina likar. Det är beläget på flere holmar. Jag kan icke nu uppräkna allt hvad jag åkte igenom och förbi, men gjorde i allmänhet den anmärkningen, att egarne af de skönaste ställen njuta nästan intet av dem, och oftast ej engång bo der. En resande poet kan deremot utan skryt säga, att han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och dermed följande svårigheter, är han oförhindrad att gjädjas och inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvarje punkt erbjuda. Så mycket får knappt egaren sjelf; ty han lider af skötseln till den grad att han slutligen behöver skötas sjelf. Men poeten far sin väg vid minsta omak, till ett annat ställe: så göra just nu också foglarne, och jag gjorde som de. Jag skulle icke vilja rå om Fogelvik, om icke för att sälja det, och sedan fara dit ändå, så ofta jag ville se det.”
Ur C.J.L. Almqvists brev till hustrun Maria, 11 juli 1836.
Bortsett från det roliga med stavningen; att derifrån stavas med e, och härifrån med ä, menniskor med e, och foglarne med o, så är det något både glädjande och rörande över det här stycket. Taget i beaktande att brevskrivaren, poeten, som känner sig så pank och fågelfri, efterhand får ett gaska svårt liv, pank, men knappast fri, alltid tvungen att söka sin utkomst än här än där. Nåja, det gick ju an, det går an nu med. Det är i varje fall bättre för en fri själ att inte äga något alls, än att rugga in sig i bolåneträsket. När Almqvist började låna mer pengar än han kunde betala tillbaka gick det utför; han kom i händerna på en procentare*) . Detta var en av anledningarna - vi hoppar över det eventuellt kriminella - till hans Amerikaresa, som han efteråt ingalunda velat ha ogjord. Men ”upptäckarglädjen blandades med misär och hur han egentligen drog sig fram under dessa år är oklart”, står det så förnuftigt i Lönnroth/Delblancs Den svenska Litteraturen.
Författaren återvände till Europa och dog utfattig i Bremen. Men innan dess hann Almqvist med att vara både romantisk diktare, kristen liberal jämlikhetsförkunnare, journalist, skoltrött rektor, romanproducent, folklivsskildrare, regementspastor, kringströvande allt-i-allo, bigamist, samt föredragshållare. Inte så illa hugget av en fogelfri.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
*) samma sort som idag fixar snabblån till de unga och ovetande, med 30% ränta.
Se den sensmoralen kunde vi inte avstå ifrån.
Ur C.J.L. Almqvists brev till hustrun Maria, 11 juli 1836.
Bortsett från det roliga med stavningen; att derifrån stavas med e, och härifrån med ä, menniskor med e, och foglarne med o, så är det något både glädjande och rörande över det här stycket. Taget i beaktande att brevskrivaren, poeten, som känner sig så pank och fågelfri, efterhand får ett gaska svårt liv, pank, men knappast fri, alltid tvungen att söka sin utkomst än här än där. Nåja, det gick ju an, det går an nu med. Det är i varje fall bättre för en fri själ att inte äga något alls, än att rugga in sig i bolåneträsket. När Almqvist började låna mer pengar än han kunde betala tillbaka gick det utför; han kom i händerna på en procentare*) . Detta var en av anledningarna - vi hoppar över det eventuellt kriminella - till hans Amerikaresa, som han efteråt ingalunda velat ha ogjord. Men ”upptäckarglädjen blandades med misär och hur han egentligen drog sig fram under dessa år är oklart”, står det så förnuftigt i Lönnroth/Delblancs Den svenska Litteraturen.
Författaren återvände till Europa och dog utfattig i Bremen. Men innan dess hann Almqvist med att vara både romantisk diktare, kristen liberal jämlikhetsförkunnare, journalist, skoltrött rektor, romanproducent, folklivsskildrare, regementspastor, kringströvande allt-i-allo, bigamist, samt föredragshållare. Inte så illa hugget av en fogelfri.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
*) samma sort som idag fixar snabblån till de unga och ovetande, med 30% ränta.
Se den sensmoralen kunde vi inte avstå ifrån.
tisdag 5 juli 2011
onsdag 29 juni 2011
Kväll
Det där att gräsets toppar
ännu solbelysta
tecknar sig mot mörkan skog
Det där att lyftkransjäveln
över bygghelvetet
tecknar sig orange
fast jag fått nog
Det där att ljusa vatten
vyssjar mot det dunkla märket;
en tid där andra lever
även om jag dog
ännu solbelysta
tecknar sig mot mörkan skog
Det där att lyftkransjäveln
över bygghelvetet
tecknar sig orange
fast jag fått nog
Det där att ljusa vatten
vyssjar mot det dunkla märket;
en tid där andra lever
även om jag dog
måndag 27 juni 2011
lördag 25 juni 2011
Kung Orson Welles
Alltså: Folk som Verkligen Passar för att spela Kung (och allt det där är ju ett spel), de blir inte kungar, de tycker sånt är tråkigt. Men på film blir de de kungar vi fascineras av, hjältar med bisarra komplex. Richard III, Macbeth, Othello. Den första blev en klassiker med Sir Laurence Olivier, de två sistnämnda har båda spelats, och spelats in, av Orson Welles.
Othello , som ju inte var kung utan härförare, är en av mina favoriter; inspelad i Nordafrika - inte på lågbudget, men på nonbudget - men gjort blev det; en minimalistisk Othello, med starka konstraster mellan högljuset och skuggan. Bra sättning för en man med djupa skuggor. Vill ni se den är Dvd ert filmotek.
Men om ni just nu har tröttnat på kryddsill och duggregn och verandafester i 14-gradigt, med fleecefiltar runt knäna, och kanske även tröttnat lite på släkten eller kusinernas barnslagsmål; då ska ni ha er en Orson Welles. Because you´re worth it!
Ikväll, i TV 2, 21.25: Citizen Kane.
Ja, och så apropå det eviga snacket om snygga män på Karins blogg, och här på Pressylta Redux. You can´t beat this:
fredag 24 juni 2011
Guds ansikte signerat Josephson
"Varje transformerande eller kreativ process innebär stadier av besatthet. Att bli rörd, fångad, trollbunden betyder att vara besatt av något, och utan denna fascination och emotionella spänning, blir ingen koncentration, inget bestående intresse, ingen skapande process, möjlig."
Erich Neumann
I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.
Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.
Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".
Läs hela artikeln på långbloggen björnstrand backwater .
Ur Konstperspektiv nr 4/99
Ernst Josephson, Adams skapelse,
Erich Neumann
I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.
Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.
Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".
Läs hela artikeln på långbloggen björnstrand backwater .
Ur Konstperspektiv nr 4/99
Ernst Josephson, Adams skapelse,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)