söndag 5 juni 2011

Max Ernst goes Fantasy


Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.

Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och populärkonstens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.
---------------------------------------

Texten skriven med anledning av Max Ernts-utställningen på Louisiana. Ur Konstperspektiv 1/09.

På den här bloggen kommer jag efterhand att lägga in en hel del texter om konst och litteratur, en del essäer som är alldeles för långa för bloggen (hur jag nu ska göra med dem, det får vi se...en blogg till kanske). Jag kommer också att skriva in en del intervjuer med författare och konstnärer, texter som jag tycker är värda att sparas på det här sättet, och inte bara i ett bibliotek någonstans.


PS: Just nu såg jag att Max Ernst låg på 27:e plats på Art Facts lista, det är för jävligt helt enkelt. Per Kirkeby - se ovan, finns inte med. Och gissa vem som ligger etta: Fucking Warhol, alla tiders reklammakare, naturligtvis. Yoko Ono på 99:e plats, om det nu kan intressera någon av mina läsare. DS

5 kommentarer:

  1. Mycket intressant och tankeväckande text. Jag ser fram emot att läsa mer. Så lite det finns om bildkonst i de bloggar jag upptäckt under åren, därför är detta desto mer välkommet.

    SvaraRadera
  2. Vad kul Thomas, att du tycker det. Välkommen!

    Det finns ett tomrum, alltså. Då fyller jag långsamt i det.

    SvaraRadera
  3. Instämmer med Thomas ovan. Ska bli spännande att få följa dina fortsatta inlägg här.

    SvaraRadera
  4. Småsur på mig själv över att det tog mig så lång tid att upptäcka din blogg. Finns hur mycket spännande som helst här.

    SvaraRadera