Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.
Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.
Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d. allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).
Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan.
Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.
Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som
begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia,
Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.
Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.
I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.
Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.
 |
| Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj. |
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Victor Rydberg
Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.
Till sist övergår Larsmo till att berätta om den engelska komedin "Rita". En pjäs som filmades och blev succé på 80-talet. Rita är den unga arbetarhustrun som läser litteraturhistoria innan dörrarna slår igen kring man och barn. När hon halvhjärtat bestämt sig för att hoppa av universitetet, inträffar denna scen: Under en pubkväll, då någon för tjugonde gången spelar samma låt på jukeboxen, börjar hennes mamma gråta: "There must be better songs to sing", säger hon. Rita går tillbaka till studierna.
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.
Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.
Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket. 
