onsdag 21 juni 2017

søstrene faller

 

Begynnelsen faller, dagen, natten faller: mødrene faller

fedrene faller, søstrene faller, brødrene faller

slutten faller, natten, dagen faller


Ulf Eriksson introducerar mig till en poet jag inte kände innan: Nils Christian Moe-Repstad. 
Läs hans, ibland lite invecklade, men klart berörande text i Vagant.


en engel kikker tilbake

for å se på fremskrittet

og når historien gjentas

er ruiner bygget opp av ruiner

og vokser mot himmelen

forførende som en varm bris fra paradiset

måndag 19 juni 2017

Tänk på något vackert

























En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

fredag 16 juni 2017

Recenserar en ny roman



Men varför skriver man en bok? Är det för att man kan? Erika Scott är en flyhänt författare. Jag tycker om hennes driv, och en viss värme i personskildringarna. Men jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.
Det ges ut för många romaner av det här slaget: Någon kan skriva och hittar sitt ämne. Men angelägenhetsgraden blir aldrig hetare – vare sig språkligt, intellektuellt eller estetiskt – än det skulle varit om, säg, Erika Scott skrivit ett antal fördjupande artiklar i sina mest engagerande ämnen.


Läs artikeln här i DT, bland andra. 

 Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagens solnedgång

This is Sweden. Som det målades av Bo Trankell 1973. Hoppas jag får tid och tillfälle att återkomma till honom, en av de bästa, och dolda, målarna i sin generation. Han målade i andra stunder halvt utplånade stämningar. Som minnen någon varit och skrapat på, som något sett i sömnen.
Glöm honom inte, om han mot förmodan skulle dyka upp och få en plats på något länsmuseum. Han dog 2013.



torsdag 1 juni 2017

Roman om Hilma af Klint

Jag recenserar en biografisk roman om Hilma af Klint. Svår genre, som det visar sig. Anna Laestadius Larsson har skrivit en 300-sidig historia.




"Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.
Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."

tisdag 30 maj 2017

Böjer sig kulturmedia för klick-journalistiken?

I ett par intressanta små intervjuer i norska tidningen Klasskampen (ja, föralldel, låt inte namnet hindra er) - diskuteras kulturjournalistikens villkor i surfplattornas och klick-nyheternas tid.
Från Aftenpostens Sarah Sørheim till Forlagsredaktør Trygve Riiser Gundersen och Frode Bjerkestrand på Bergens Tidende, hörs samma gånglåt: Även kulturen måste anpassa sig till det nya mediala klimatet.
Som innebär vad? Jo, att kultursidor fångar upp ovanligt lite klick i nättidningarnas räknesystem. Det som fångar är boendebilagor, känslosamma rubriker, sport, mat etc.
I ett lite större perspektiv, som mitt, är det lätt att se att det är materialismen som segrat över kultursidor och kulturbevakning. Näst efter kommer den känslostyrda amygdala-blicken.

Konstig nog, och utan all kritik mot David Lagercrantz, så sammanföll mycket av det nya kulturfältets problematik i dokumentären om honom igår kväll. En man som går fram och tillbaka mellan hem och förlag, skrattar, stressar, gråter och uttrycker sig elegant men också ärligt: Mest om känslor. Om hans egentliga arbetsliv vid skrivbordet sades mycket lite.
Hans bestseller står som nummer 4 i Millenium-trilogin, och ni vet alla vad som hände sen. Massor av kritik, beröm på utländska kultursidor, en David mellan hopp och förtvivlan. Dokumentären producerades av det företag där hans fru har en hög position och i samarbete med hans förlag där Jessika Gedin har en släkting.

Vad är det Göteborgare och Malmöiter brukar säga: I Stockholm ligger hela kulturgänget med varandra, gifter sig, går på fest och skriver om varandra. Väldigt ofta positivt. David Lagercrantz blev ett undantag, en syndabock. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om att han, och makarna Kepler, Thommy Berggren, Ebba-och-Horace-skilsmässan, med mera sensationellt material ÄR så väl anpassade till den nya klicko-kratin. Lanseringen av Lagercrantz´ Millenium-bok var enorm. En helt utmattad, emotionellt skör författare åkte runt jorden och skrev signaturer och pratade. Han var för övrigt rätt rolig att höra på.
Men samtidigt fick en begåvad författare som Helena Looft kämpa i åratal med sitt förlag för att få ut sin mycket smalare, och vackert skrivna bok; Pappa, vet du vad jag drömde? (På ett annat förlag). Exemplen kan mångfaldigas, och det är inte ointressant när författare vrider om sin karriär till krimi-branschen, eller när en ung poet provocerar med att säga: Jag vill tjäna mycket pengar på mina dikter. Ska hon skriva klick-betes-dikter? Skapa skandaler? Gifta sig, skilja sig, och TALA UT i pressen?

Kultursidorna drog ned på sin bevakning redan för femton år sen, då jag skrev för många av dem. Den lilla tappra TCO-tidningen, med en stor fackförening bakom sig, höll ut lite längre med sin kultursida. I dagsläget finns det inte sällan en mer självständig kulturbevakning på landets medelstora tidningar, än på de riktigt stora, där populärkulturen tar enorm plats.

Problemet är, som alla vet, att prenumerantstocken sjunker hos morgontidningarna, och kvällstidningarna lockar med sina smaskigaste berättelser för betalande läsare. Det somliga kulturredaktörer gör, i alla fall i Norge, är att skapa videos för kulturhändelser: En snutt av en utställning, plus kommentar, en snutt av en dansföreställning. Inget ont i det, om det kan upprätthålla information och intresse för kulturhändelser.
Men kultur är mer än händelser. Kulturbevakningen bör hålla fanan högt, och vi som vill läsa gedigna, genomarbetade, personligt hållna kulturartiklar, och även skriva sådana, måste hålla ut som en förtrupp, och inte låta oss inrangeras som klickväldets eftertrupp. Inte heller bör vi hålla oss alltför väl med de stora städernas korridorfamiljer.



                                               ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Läs för övrigt gärna de olika artiklarna, från norsk kulturhorisont, bara att klicka vidare. "Kulturmediernes knefall"

Trygve Riiser Gundersen:
"Det er ikke slik at anmeldelser skal være forbrukerstoff på lik linje med produkttester av for eksempel yoghurter. Anmeldelser har vært en ekstremt viktig del av hele økologien i kulturfeltet, fordi de gir forlagene mulighet til å produsere bøker, leserne mulighet til å følge med på hva som gis ut og kulturen anledning til å diskutere med seg selv".

måndag 29 maj 2017

Anselm Kiefer - en annan historia

Bra måleri: Anselm Kiefer. Vänta till i höst så kommer ni att förstå honom. Eller åk till Louisiana, där några av hans grejer hänger.























måndag 15 maj 2017

There must be better songs to sing


Medan jag väntar i en telefonkö bläddrar jag i den lilla vackra utgåvan "Bildning" från Atlas förlag. Slår upp Ola Larsmos text och glömmer telecombranschen.
Larsmo beskriver på rytmiskt stabilt språk sin gamsvenska relation till bildning: Fäders och mödrars bildningsgång från bibliotek till fackföreningar och nykterhetsrörelse.

"Bildningsidealet hos folkrörelserna handlar om makt. Men makt över det egna livet, inte över andras. En mjölnardräng i Gävle läser om antikens litteratur därför att han inte vill vara reducerad till enbart mjölnardräng. (...) Och den riktning som fanns i hela folkbildningsarbetet hos föreningsbibliotek, läsecirklar, fackföreningstidningar och småningom folkbiblioteken handlade om detta: världen ska bli större".

"Varför gör det mig ännu rasande när jag hör en del förståsigpåare avfärda tillgången till kultur som en sorts förströelse och underhållning som man kan ha eller mista?
Det handlar naturligtvis om frihet. Det handlar fortfarande om makten över det egna livet."

Till sist övergår Larsmo till att berätta om den engelska komedin "Rita". En pjäs som filmades och blev succé på 80-talet. Rita är den unga arbetarhustrun som läser litteraturhistoria innan dörrarna slår igen kring man och barn. När hon halvhjärtat bestämt sig för att hoppa av universitetet, inträffar denna scen: Under en pubkväll, då någon för tjugonde gången spelar samma låt på jukeboxen, börjar hennes mamma gråta: "There must be better songs to sing", säger hon. Rita går tillbaka till studierna.

Jag tror att jag blev så förtjust i Larsmos text därför att den, förutom innehållets patos, är så väl skriven. En paus från en hoppsig recensionsbok jag kämpar med nu, som stundtals förvandlar mig till det bitande ovädret Allan Fagerström.
"Better songs", eller ett språk, får man tyvärr inte ens genom bildning. Men Ola Larsmo har det. Läs den lilla boken, kamrater: Andra essäförfattare i samlingen är: Calle Nathanson, Susanna Alakoski, Martin Aagard, Judith Kiros,m.fl.

lördag 13 maj 2017

Mellan hagtorn och hägg

Under mitt fönster breder trädens grenar ut sina grönvilda plymer. De liksom står och darrar i luften. Gården är tyst. Jag är tyst. Jag har landat. Skogsduvan, min granne, har valt den stadigaste grenen högst upp i almen som landningsbana.

Visste väl att det skulle ta fjorton dar den här gången. Så främmande var det att komma hem till stadens skitiga gator, övergångsställen, köer av bilar, vända sig om och se att ingen racercyklist ska passera, kvartersbutikernas hyllor så fulla att man blir vimmelkantig.

Men så går man den välsignat korta promenaden till Brunnsviken där allt lever och andas och är så vackert som det ska vara i maj. Doppingar, svanar, koltrastar, bofinkar, små fritt springande hundar, bekanta, alla är på g.

Inom mig bär jag ändå det stora vita. Minns det bäst när jag blundar. Långpromenaden på isen, runt den avlånga holmen, i kvällssol som gnistrande i skarsnön. En annan värld. Och nu denna, som just nu är bra den med. Frågade Cathy från Oxfordshire om huruvida det var "hawtorn" vi stod och såg på. Hon började rulla bilder i sin phone och fick upp hawthorn: "My granddad sent it to me the other day".

Hagtorn är det, både här och i England, små vita blommor på bar gren. Av familjen Rosaceae. Med mycket nytta för insekter så här års. Häggen som jag spanat på i fjorton dar står stilla, men nu kommer den. Var beredda! Lediga! Eller - som de brukar säga i de militära hierarkiernas England - "As you were". Väldigt avslappnat ju.


As you were

tisdag 9 maj 2017

När det snöar i maj

Solen skymdes av ett blåsigt grått moln. Snön började falla, men snett och småkornigt, som om den hade bråttom att hinna med sitt uppdrag. En vit vind flög över gården.

Bladen på rhodondendronbusken tecknades vita. Cykelstallen, de gamla halvrostiga, fick nya vita tak. Tulpanerna slöt sig, gissar jag. Stå där och vara eldig när vädret far som en kall kåre över grönskan, det går ju inte. Vitsipporna sippade in sig och uppgick i det vita.

Och jag, jag med alla mina snödagar, snönätter i Lappland, i närmsta minne, jag gläds åt snön. Denna korta gratis poesi. Väder är en enkel väg in i en meditation. Vårt beroende av allt. Kolla dessa munkar. Deras mjuka gång mellan tallarnas snö. Ett av de vackraste foton jag vet.











Men vem har tagit fotot? Just nu minns jag inte. Någon?

lördag 29 april 2017

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.




Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

torsdag 27 april 2017

Agneta Pleijels självbiografi - del två



Skrev om den nyutkomna "Doften av en man" här:
http://www.dt.se/kultur/bocker/ny-bok-mannen-i-fokus-nar-agneta-pleijel-minns-sitt-liv

Agneta är en av mina gamla själsliga syrror, dessutom. Läs även - eller inte minst - "Spådomen", första delen av hennes självbiografiska roman som kom 2015. Eller "Fungi", som är en av de bästa.

En intervju jag gjorde med henne för många år sen är så bra att jag skriver in den på björnstrand backwater (långa texter) senare.

Och här finns Agneta Pleijels dagsaktuella artikel om de ensamkommande afghanska pojkarna, i Dagens Nyheter.

 

(Länken till DT funkar inte längre, så jag lägger den här länken: https://gabrielle-bj.blogspot.com/2018/12/agneta-pleijels-doften-av-en-man.html )


                                       

tisdag 25 april 2017

Komma igång


Från ateljén i Lappland. Dam i svart. Skisser med mera. Foto: Gerd Ulander.



tisdag 18 april 2017

Vad jag mera sett

Igår när jag kom ut från en målartimme, såg jag något röra sig på isen. Inte skoter, inte fiskare. En flock renar. Trots att de var långt borta såg jag tydligt konturen av en ren, som vore den en hällristning. De rörde sig i mycket lugn takt, som om de var trötta, eller inte riktigt visste var de var på väg.  I mina ögon rörde de sig åt fel håll, eftersom de ska upp mot fjällen, inte ner mot skogslandet igen. Men vad vet jag om vad som försigår i renens hjärta. En same lär i alla fall ha varit ute och letat efter dem.

Det är andra gången på trettio år som jag ser en liten flock renar på isen, på den stora sjön. Jag blir alltid rörd. Annars är det mest en korp som flyger förbi, kraxar fornnordiskt, och hackar i sig resterna av fisk på isen. Idag såg jag rävspår i snön alldeles utanför min dörr. Tänk att den gick förbi här, medan jag såg på "Follow the money", en rätt bra serie, men jag hade hellre sett räven. Den visar sig då och då här uppe. Mest när alla andra gått och lagt sig, men inte jag.

En annan gång, ganska länge sen nu, mötte jag en vilsen ren på vägen upp mot fjället. Den stod och fluktade in mig på andra sidan vägrenen och var mycket vacker, med stora horn. Jag har för mig att man inte behöver vara rädd för renar, så det var jag inte. Jag talade vänligt med den, strök förbi den, medan den strök förbi mig. Ett sällsamt möte. Sen kom några praktiska samer och föste och snärjde den. Det tyckte jag förstörde stämningen en smula. Men nu lever inte samer på estetik och feeling, enbart, som jag.

Jag har målat ett par grejer jag är tillfreds med. Skrivit min recension. Och kunde nu ta hela dagen fritt i det stora nordliga riket på sjön där alla nio fjäll syns och blånar bort. Älskart.

söndag 16 april 2017

I afton dans

Just det ja. Det blev tre timmars långsittarmiddag på fjällhotellet igår. Fullt upp med folk. Långa köer till det gånde bordet, där sill, lamm, sparris och ren var höjdpunkterna. Samt en hyfsad rösti.

Det finns knappt nåt bättre än att sitta där med vänner, plus en utböling från Amerika, och prata om en del som hänt sen sist. Det blev rätt mycket Trump, kan jag säga. Men bortsett från den dåren: Så roligt att genom åren återse vänfamiljen här uppe. Och att jag - som inte har egna barn - kan ha en så fullständig lovecrush på andras. Det gäller Johan, som var med igår. Det gäller Arild, Mira, Patrick och Nisse, och många andra som jag mött genom åren, somliga sen tidig ålder, några är mina gudbarn.

Amerikanen var från Omaha, Nebraska, och hade bara kritik mot Trump. Såklart, annars skulle han väl aldrig hänga här uppe i det vilda, tysta. Han och jag har som två typiska loners i veckor gått om varann i backen upp mot husen, och inte mötts förrän på påskafton.

Så satt vi mellan samtalen och smygsåg på utsikten mot det stora fjällmassivet, medan solen gick ner och himlen blev rosa. Efter tre timmar var det dansband på g. Då tyckte jag det var dags att avvika. På en runda i skymningen runt sjön hörde jag den ena gamla coverlåten efter den andra. Allt lät okej. Ekot brusade torrt iväg ut mot skogen, upp mot höjden. Och jag gick in för att göra det jag skulle. Läsa en recensionsbok.

Undrar om några dansade. Det är ju fortfarande en by för "I afton dans". Bra ställe det här.



onsdag 12 april 2017

Det Stora Vita

Jag går och går i det Stora Vita. Inatt föll nysnö igen och gjorde landskapet fint. Ute på isen är det skoterspår överallt, mycket få mänskor åker skidor här. Jag går i skoterspåren och står och ser mot höjderna, eller blundar mot isen där skaren glittrar intensivt och bländande.

Det är nästan alltid tyst, utom när det är dans på hotellet, eller när ett par skotrar drar iväg över sjön. De stör mig verkligen inte. Men i påsk lär det bli mer fartigt och en och annan skidåkare syns redan spåra på isen. Jag och vänfamiljen äter påskmiddag på hotellet, så som det anstår en främling i vidderna. Hotellets fönster är öppna mot sjön och landskapet, och det går bra att mumsa och konversera samtidigt som fjällen täcks av rosa solnedgångsljus.

Hastade till affären idag för att ta ut min beställning från vin&sprit, som kommer en gång i veckan. På vägen dit kom jag in i en mycket jämn och oansträngd takt, som jag av någon obskyr anledning förbinder med nomader, här närmast samer. Man ska alltså inte ta stora germanska steg för att komma fortare fram, utan korta stadiga i gångtakt eller löp.

På hemvägen öppnades molntäcket över det ena fjället. Väl hemmavid, mens jag vände ryggen till för att måla, kom ett snöfall så kort som en bris. Nu är det sol igen och en rosa skymning över det högsta fjället. Mina ögon fäster sig vid 1.590 m över havet. Undrar ofta om det är domherren som hörs. Har ingen aning längre.


Inte jag såklart, men nån grabb  från byn.

lördag 1 april 2017

Lappland för höga himlars skull


Det snöar. Finaste små korn från nordväst snöar över hela mig och jag fryser inte där jag står i min patagonia-dunrock och glor som en unge på allt det vackra. Fjällen som syntes i morse är nu dolda bakom snömoln och allt som återstår är det svartvita landskapet som jag så väl känner det. Enstaka flyttstenar som markerar svärta i snön, de långa mörka raderna av gran på andra sidan den stora sjön, som lyser vit. Uppför branten kämpar de gamla svartlaviga björkarna och de yngre vars skott lyste violetta i solen när vi reste upp.

Anlände till de skönaste av Norrlandsdagar. Vänner mötte i Umeå och vi hade blixtrande sol över snön hela vägen upp. De stora jordbrukslandskapen i Ume-dalen öppnade sig mellan älvarna. De enstaka ladorna. Liden ner mot en sjö eller en älvkant. Visssa små vattenfall hade redan börjat forsa, men detta händer inte riktigt än. En får vänta. En får tåla sig. Det är också fint att isarna håller för oss som vill ut där.

Vi ankom till Lapplandsbyn vid ett, och klev ur bilen i ett ljus som var bländande. Sannerligen, detta är det starkaste ljus som finns; marssolen över stora vita vidder. (Vi undantar Jamaica, eftersom jag inte varit där).

Proviantera, packa upp. Nästa dag lika strålande sol, som står allt högre och inte går ner förrän halv åtta nu. Vägarna så glashala att jag inte ens kommer nerför backen. Tar stavarna och går uppför höjden i skoterspåret. Lika bra så. Samma stig upp på åsen som jag gick i somras, från sista snön, till full midsommarblom. Nu en halvmeter snö och tätt packade skoterspår med skare. Djurspår mellan stammarna. Det knastrar under fötterna. Allt är tyst utom en enstaka domherre och ett par skotrar ute på sjön.

Men annars så. Det är bra här. Det är stort och tyst, det finns vänner också. Jag är - som man  säger - nöjd. Snudd på lycklig. Men det ska man ju aldrig ens tala om.


Fjäll, moln, granskog, snöhög, skymning, utanför min dörr. Inga sensationer. Foto: Gerd Ulander


måndag 27 mars 2017

För ytterligare politisk förvirring...

...och kanske klarhet, läser ni den här artikeln, skriven av några journalistiska snillen på The New Yorker.
Det är sånt man läser med fara för stigande blodtryck, ökande cynism, eller lugn förtvivlan.
Historien om alla lösa och/eller väl riggade trådar mellan USA, Trump-familjen, hans kampanj och ryska intressen kan vi ju, ytligt sett, men det här är hela reservoiren av små händelser som gör journalistik lika spännande som John Le Carré. Läs den, slit den med hälsan, men ge mig ett par rader till.

För det är när man läser sånt här som man inser att världen, och då särskilt politiken och affärsvärlden, inte alls är uppbyggd på logik, sunt förnuft och andra cartesianska eller judeo-kristna dygder. Den hänger i sköra trådar. Den är en spindelväv av intrikata förvecklingar där små droppar av hemligheter darrar till och faller ner, plask, mitt i magen på kongressen, och där både onda och goda flugor fastnar som mat åt själva systemet, det bräckliga av spott och lite annat vävda trådarna. Lite KGB, lite FBI, lite CIA och en massa ruttna penning-och-makt-intressen.

Skörheten består i att inte ens de som vill ha allting, all makt, allt godis, har en susning om vad de håller på med. Min slutsats: Det är bara ren och skär självbevarelsedrift som kan rädda oss människor, politiker inkluderat. Det är det enda hoppet; att det inte inne i dessa kadrer av misstänksamma, äregiriga, paranoida, giriga och/eller välvilliga makthavare plötsligt uppstår en smitta, en IS-kris, en hoppa-ut-genom-fönstret-mentalitet. Jag är uppriktigt rädd för denna världens självdestruktivitet. Alla sorters folks, alla nationers. Men, visst, jag kan göra en Rosling och peka på den goda statistiken. Som för närvarande dock inte inkluderar vare sig tusentals svältande, flyktingar, eller den uppvärmda polarisen. Vi har en del att jobba med, vi som vill åt rätt håll. Och då gäller det att se klart på spindelväven.

tisdag 21 mars 2017

En av Cohens bästa - en av världens bästa

Jag har absolut gehör när det gäller kitschvarning i konsten. Har man det inte innan så får man det efter att ha spenderat några år på nätet, för att inte tala om twitter, där söta visdomsord ackompanjeras av söta bilder, gärna med något melodramatiskt eller sagoaktigt innehåll. Det förefaller dessutom alltför ofta som om inte ens de som skriver om konst kan undgå sin sömnigt dekadenta faiblesse för kitsch. Mystiska figurer och något obehagligt djur i månljus till exempel.
En av Danmarks bästa konstnärer sa en gång till mig att en bra målning gärna kan ha "noget kitsched ved sig". Men det var han det. Per Kirkeby. Inte nån himla prerafaelit.

Själv är jag inte lika säker på att min musiksmak alltid undgår kitschens domäner. Jag kan verkligen gå igång på "all the pretty horses" med Peter, Paul and Mary, och jag är så svag för Björn Skifs "Håll mitt hjärta" att jag nästan blir tårögd. Skifs har en urbra röst, och låten har en trovärdighet. Så är det med bra kitsch. Dålig kitsch, däremot, är som engelska bed&breakfast på 70-talet; rosor överallt och dessutom små porträtt av gråtande barn och flygande älvor.

Men Cohen, min Cohen. Hans Halleluja och Suzanne är inte bara sönderspelade, söndercoverade, och känslosamt über, de är också nostalgiska. Ja, jag hör det. Och jag lyssnar aldrig på dem. Men Cohen, min Cohen: Han gjorde så mycket. Han gjorde strålande låtar av den melodram som heter ensamhet och kärlek och jag vill/jag vill inte, här har du mig/fast ändå inte.

En av de bästa är den här: Ja, en av popens bästa låtar, för att det är poetisk kraft i texten, en ärlighet och en mystik samtidigt, och ett in i helvete bra sound och komp. Jag har sjungit, dansat, vaggat, efter den många gånger. Så många gånger att det är ofattbart att den håller för det. Men det gör den. Trots att den har "noget kitsched ved sig".






söndag 19 mars 2017

Den paranoide presidenten

Jag vill gärna tänka på roligare, bättre saker, men den här hiskliga karln blir inte sällan en daglig stötesten. Hans egotrippade utbrott på twitter och i tal. Hans vedervärdiga kampanjmöten med upphetsade medborgare på gränsen till rasistiska nervsammanbrott. Hans tremendous, terrific, gonna be the best-mentalitet som får erfarna politiker som Angela Merkel att le distanserat och göra fina, minimala miner, för journalister att skratta åt. Men ingen skrattar någonsin åt Trump, för han har ingen humor. Jämför den charmerande, ofta skrattande, ofta skämtsamma Obama.

Det är extremt lätt att göra satir av Trump. Twitter fylls av roliga gif-ar och bilder där han är grisen som Putin rider på. Han framställs som en grinig toddler som går runt med blöjor och suger på nåt. Mötet mellan Trump och Angela Merkel förkortas till en annan gif som visar skillnaden mellan en intelligent, vuxen, erfaren politiker och en annan som ser ut som en fet plump i protokollet.

Epiteten har haglat runt Trump: Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krügman, har upprepade gånger kallat honom infantil, vilket är rätt kul sagt om en man som tror sig vara stor, större, störst. Andra har påpekat hur hans ekonomiska skryt är tomma tunnor eftersom han dels ärvt en förmögenhet, dels lånat svindlande summor, och kommit undan med att stämma hundratals människor, samtidigt som han sparkar folk för ingenting. En helt oärlig ekonomisk succé, alltså.

Själv är jag fortfarande förskräckt över att en så uppenbart omogen, politiskt okunnig och emotionellt ryckig person kan inneha det högsta ämbetet i USA. En person som gör hittepå av politisk kamp och uppfinner lögnaktiga förbindelser mellan Obama och CIA och Ryssland, samtidigt som han själv har djupa försänkningar i ryska affärer. Han är en parodi på makt. En Kung Ubu. Och kanske just därför en varningslampa för andra länder som går högerut: Holland gjorde t.ex. ett bättre (läs mer socialliberalt) val än förväntat, vänster och gröna gick framåt, och Gert Wilders reaktionära parti ökade visserligen med 4%, men fick inte det förväntade/befarade stödet.

Men Trump står inte bara för rasistisk, nationalistisk, isolationistisk reaktion, han är också den förkroppsligade plutokratin: Att demokratisk maktfördelning alltmer övergår till plutokratisk, att de som äger alltmer manipulerar ekonomi, fördelningspolitik, internationella relationer osv. Det är egentligen allvarligare för demokratiska samhällen än Trumps paranoida infantilism, det försvinner inte även om han försvinner.

Men, varsågoda och läs den fjärde intelligenta artikeln om Trump, av Judith Gurewich, den om hans klart paranoida drag:

"Nobody is more determined to ward off rejection and humiliation than a paranoid, and this is where Mr. Trump’s talent resides. He knows exactly where to go and what to say when it comes to protecting himself from rejection; he plays tough and threatens revenge.
(....)
Through his admonitions, shaped by his reduced paranoid vision of the world, he triggered in them [som valde honom] an emotional regression (witness those rallies) allowing them to feel publicly needy, wet, cold, miserable, but no longer alone. They found themselves in the presence of a strong and loving phallic presence who tells them he is there now and everything is going to be okay."

Hela artikeln finns här.

Och Merkels obetalbara min finns här: 

måndag 6 mars 2017

Philip Roth - longörer och epifanier


Jag har bara läst två romaner av Philip Roth tidigare, den legendariska, bullriga och kalejdoskopiska Amerikansk Pastoral och den mycket stillsamma och sorgsna Exit Ghost som jag skrev om här.
Den bok jag nyss läst ut sägs vara hans sista. Den heter Nemesis och är en Roth som överraskar mig genom sin trägna vanlighet. Allt i boken är mycket osensationellt, förutom den polioepidemi som drabbar en generation unga människor i staden Newark i New Jersey sommaren 1944 - och särskilt då ett gäng unga judiska pojkar - så är allt som händer bara mycket allmänmänskliga ting. Här finns ingen glamour och inga galna amerikanska genier, ingen vild ungdom och inga dekadenta revoltörer.
Livet, som det skildras av Roth, innebär en stadig vandring i ansvar och studier, nedärvd judisk etik och social gemenskap på en fotbollsplan där sommarlovspojkar sparkar boll och kastar spjut.

Bucky Cantor är kanske en av de mest alldagliga huvudpersoner jag mött. Och då får man fatta det som att Philip Roth gör en mening av just detta; hur alldaglighet förbyts i stora etiska dilemman, gudsproblem och avsked, under en livsperiod på några korta månader när hundratalet barn dör i polio och många av de andra får men för livet.
Bucky är en ungdomsledare som förflyttar sig från den hemska värmeböljan och polioskräcken i Newark till ett friluftsidealistiskt ungdomsläger i Pennsylvania där han kan arbeta tillsammans med sin fästmö, långt bortom problemen i hemstaden. Skildringen av friluftsidealismen hör till det man typiskt fnissar åt. 

Jag vill inte spoila berättelsen för er med alla detaljer om vad som sen händer. Men det Roth koncentrerar sig på är alltså en ung människas möte med ett ansvar han inte kan ha kontroll över - poliosmittan - och en idé om hur Gud och livet borde vara, som visar sig ohållbar. Det gamla teodicéproblemet står skrivet inte mellan utan på raderna, och överhuvudtaget gör Roth oss lite överinformerade om problemets kärnpunkt och förgreningar. Men de händelser som skildras, sådant som avgör ett öde på några dagar och låter slumpen vrida till det på fruktansvärda sätt, är samtidigt en befriande motvikt mot alla amerikanska lycko-och-vinnar-ideal som vi nu ser förfäktas av en av världens mest korkade presidenter.

Philip Roth är gammal och vis, men kanske också lite trött. Jag erkänner min svaghet för honom, samtidigt som jag irriterar mig en aning på hur han vrider och vänder på realiteterna i sitt tema, och på tankarna i Cantors huvud. Denna korta roman kunde varit kortare. Men jag tycker mycket om att han låter en samling så oerhört vanliga människor vara huvudfigurer i sitt drama, där vikten alltid ligger vid eviga mänskliga dilemman, mellan hälsa-sjukdom, kärlek-stolthet, lojalitet-egoism, mellan varför och varthän och vad är meningen med allt ont och all skit i världen? -  tillbaka till ögonblicken av komplett fröjd mellan två unga människor som första gången klär av varandra nakna.

Mellan de jordbundet realistiska skildringarna av allt som sker i vardagen, mat och sport, sovkojer, lägereldar och spjutkastning, lyfter de ljuvliga ögonblicken och fladdrar genom texten som flaggor, snart nog sönderrivna av tidens vind.

tisdag 28 februari 2017

Februariljuset

Alltid i februari: Förvåningen över hur snabbt ljuset kommer tillbaka. När man så länge varit under isen av mörka eftermiddagar, hala gator och temperaturer som fodrar tålamod, sisu, nordisk jäkla tåga. Och så infaller februari, det sker ett uppvaknande, isen är full av skridskoåkare, solen skiner i bästa fall till klockan fyra, fåglar börjar drilla och de första snödropparna kommer upp ur rabatterna på gården. Februari borde firas, nästan mer än midsommar, för nu börjar ju hela härligheten, och då menar jag inte semmeldagarna, jag är ingen fan av semlor. Men jag kan minnas doften av kardemumma, när min mormor bakade vetebröd, och att den doften var nästan godare än själva semlan.

Idag en långpromenad vid en blankis mjuk som silke, grått i grått, och ovanför det ett ljus som under tunt molntäcke tycks komma från alla håll. Ett filmiskt ljus. Fukten som får landskapet att skimra en smula, isen på vägarna som äntligen smält, bofinken, och vintergäcken som lyser vid en husvägg.
När Mars börjar blir det förstås ännu mer, dagarna tycks snart oändliga; allt griper tag i en, som om man bara har ett liv att leva, och det är ju troligen så.
Snart reser jag till Lappland, och inget Marsljus i världen är starkare än det över skarsnön och vidderna. Har man tur kommer även norrskenet och överrumplar en. Och man blir återigen en människa, mitt uppe i det stora, det som alltid återstår.



söndag 26 februari 2017

Den Negativa Stora Modern

Jag hade en mycket god vän, präst och jungian, som brukade säga: "Mot den negativa stora modern kämpar man förgäves".
Hans ord har ljudit rätt många gånger i mina öron.
I det land vi lever i, där nu mannen, männen och fäderna blivit de stora bovarna i tillvaron, där manshatet tillåts bre ut sig som slagord klistrade på alla män utan undantag, tänkte jag göra en liten exposé över hur negativa, svarta och förstörande mödrar och kvinnor kan vara.

Kvinnors svarta sidor ska naturligtvis delvis - eller i Sverige; alltid - skyllas på samhället, det s.k. patriarkala samhället, som försätter kvinnor i situationer där deras underlägsna ställning gör dem neurotiska och eventuellt även skadliga. Men nu råkar både män och kvinnor vara människor, olika kön, men också olika människor; och det svarta hos människan är inte könsbundet, det flyter fritt omkring och ställer till elände var det kan.

Arketypiskt, om man vill använda Jungs begrepp, handlar det om människans skuggsida. Ibland är den som starkast hos människor som identifierar sig med det goda, det rätta, ibland det religiösa. På baksidan av deras stora krav på sig själva, deras moralism, växer ressentimentet, den trista baksluga sidan av hat, avund och förstörelse. Man kan se det i religiösa häxprocesser, inkvisitioner, muslimsk fundamentalism och nationalistiska partiers rasism och människohat. Vi, de fina, de rena, mot dem - de syndiga, onda. Vi som gör rätt, mot dem som gör fel.

En annan variant, av mer privat karaktär är: Jag, den förfördelade. Kvinnan i skuggan av sin man. Hon som gifte sig med en rolig, begåvad man för vilken allt verkade lätt, blev den baktunga som ofta tyckte synd om sig själv, som spred sitt dåliga självförtroende till barnen. Samma barn som vid faderns död måste utropa: Pappa förstörde för oss. En återklang av modersbindning och en självbild fogad efter modern. Det finns nämligen inget svårare än att frigöra sig från sin mor, den som födde oss, och närde oss, den första tiden i livet. Många människor klarar det inte, utan blir kvar i sin moders grepp, i defensiva försvar för även dåliga mödrar. Ibland blir barn kvar i högre utsträckning hos negativa mödrar, evigt kämpande för att hitta det positiva i det negativa.

Den psykologiska litteraturen är överfull av neurotiska mödrar - och fäder - av histrioniska utbrott, av självmedlidandets dominans, av ägandebehovets fastklamrande vid barnen, av orättvist fördelade gracer beroende på barnens lydighet osv. Det kan hända - faktiskt även i Sverige - att rätt få kvinnor har begåvningen att ge sina barn fria, d.v.s att acceptera deras frigörelse och inte försöka manipulera in dem i beroenden. Det vanliga mönstret är kanske att det mest frigjorda barnet straffas. Det kan självfallet gälla fäder också, inte minst i de familjer där det ska ärvas både ämbeten, hus, pengar och en plats i lilla styrelsen. I Sofokles Antigone är det Kreon som dödar Antigone, den kvinna hans son Haimon älskar, men som Kreon inte kan bejaka. Han väljer makten och Haimon, den olydige, tar sitt liv. Inte så olikt sonen i en viss svensk finansfamilj.

Den Negativa Stora Modern, i den mening som min vän prästen använde det, ser man kanske tydligast i sagor och myter. Snövits styvmor den otäcka häxan är ett exempel: Alltid med en spänt vakande blick över Snövit, alltid jämförande, avundsjuk och maktgalen. Makt är också en del av den negativa moderns osynliga behov: Hellre söndra och härska än fred i familjen. Snövits styvmor försöker flera gånger att döda eller hämma sitt barn.
Bruno Bettelheim skriver: "I Snövit tvingas den fåfänga, svartsjuka och destruktiva drottningen att stiga i rödglödgade skor och dansa sig till döds. Tygellös svartsjuka som vill andra ont blir sitt eget fördärv, vilket symboliseras inte bara av de röda skorna utan även av döden som följer när man dansar i dem".

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Källor:
Bruno Bettelheim: Sagans förtrollade värld
C G Jung: Four Archetypes, m.fl.
Erich Neumann: Myten om Amor og Psyche, samt The Origins and History of Consciousness
Joseph Campbell: Myths to live by, The Hero with a thousand faces.

onsdag 22 februari 2017

David Foster Wallace - om frihet, irritationer och val

Den här lilla you-tube-inspelningen kom till mig från en twitter-kamrat. Det är ett sällsamt bra exempel på Det Goda Amerika. Inte för att mannen som talar här vill göra sig till representant för något särskilt amerikanskt, eller ens gott, och allra minst vill han nog representera det land USA är just nu, men det slipper han, för han är död. David Foster Wallace tog sitt liv efter att i åratal kämpat med depressiva perioder.

Jag vet inte ännu så mycket om honom, men för mig hör han omedelbart hemma i den stora traditionen av schyssta, intressanta, delvis idealistiska, delvis hedonistiska, frihetliga och upproriska amerikaner av vilka jag läst så många: Norman Mailer, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo, Paul Auster, och tillbaka till John Steinbeck, Hemingway, Ginzberg, Pirsig, Updike, O´Neill osv. Det är deras och deras likars medkännande, humoristiska, surrealistiska och allt annat än trästock-materialistiska hållning som upprätthåller de frihetliga värdena i det där landet som nu har så mycket besvär med sin vulgo-president.

David Foster Wallace är dessutom rolig, fast han talar med spänning i rösten, som allvarliga människor ofta gör. Ni kommer att älska detta, om ni är mina vanliga läsare. Och det är också en  påminnelse om de bättre sidorna av Amerika, där en tutor kan tala så här fritt och föga ängsligt akademiskt. En man som dessutom är ödmjuk, frank och direkt.
Själv ska jag nu ta en första bok av D F W i min hand. (Avslöjad).




måndag 20 februari 2017

Björnar ni måste se

Så ljuvligt: Naturfilm från Columbia, Kanada. The Great Bear Rain Forest. Finns alltså i utkanten av det stora landet och är ett av Kanadas naturreservat. Detta som dåren Trump i landet (på alla sätt nedanför) vill ta ifrån Amerika: de stora fredade och statsunderstödda reservaten. Men denna galenskap råder inte i Kanada; här är till och med omsorgen om björnarna så stor att de blivit vana vid och accepterar sällskap av människor. Se den här filmen innan den försvinner från Svt. Här är länken.





onsdag 15 februari 2017

An outspoken american will do for today

Och här kommer så den fjärde viktiga kommentaren om Trumpish-ism, från en charmerande arg person, som sedan länge lämnat både slaveriet och den rövslickande hövligheten bakom sig. I offer you - Leonard Pitts:

Just last Sunday, senior policy adviser Stephen Miller declared on CBS’ “Face The Nation” that “our opponents, the media and the whole world will soon see as we begin to take further actions, that the powers of the president to protect our country are very substantial and will not be questioned.”
What you do “will not be questioned?” Lord, have mercy. That’s the kind of statement that, in another time and place, would have been greeted with an out-thrust palm and a hearty “Sieg heil!” Here in this time and place, however, it demands a different response:
Just who the hell do you think you are?
Meaning you and all the other trolls you have brought clambering up from under their bridges.

Read more here: http://www.miamiherald.com/opinion/opn-columns-blogs/leonard-pitts-jr/article132721909.html#storylink=cpy

Läs hela artikeln här.

Och så kan ni läsa vad Washington Post skriver om den reaktionära spindoktorn Stephen Miller, här.

fredag 3 februari 2017

Ställ klockorna - W H Auden


















Ställ klockorna, stäng av mobilen
Hindra hunden från att gläfsa över feta ben.
Tysta ner pianot och med dämpad trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande få komma.

Låt flygplan cirkla dystert under aftonglöd
Teckna över himlen sitt budskap: Han är död.
Sätt kragar av kräpp runt duvors vita halsar
Låt trafikpolisen bära svarta bomullshandskar.

Han var mitt Norr, mitt Söder, mitt Öst och Väst
Min arbetsvecka och min söndagsfest
Min middag, min midnatt, mitt tal, min sång
Jag trodde kärleken var evigt hel: Jag hade fel.

Jag önskar inga stjärnor mer, ta ner varenda en och fler
Packa ner månen och demontera solen
Häll ut oceanen och sopa bort all skog
För ingenting kan nånsin mer bli gott och vara nog.

  
W. H.Audens berömda Funeral Blues, som också lästes i filmen Fyra bröllop och en begravning.
Jag tog mig för att nyöversätta den till svenska för min vän Sverker, som förlorat en kär anhörig. Den är inte fulländad, men den är bättre än de andra svenska översättningarna. Dock finns det rim på engelska som omöjligt kan återfinnas i svenskan. Några nödsituationer uppstår, men det är ett intet mot den saknad dikten handlar om. 
Målningen är av Nicholas de Staël.

onsdag 1 februari 2017

Den 3:e artikeln som måste läsas om USA just nu

Det finns naturligtvis många. Men inte så många som har den förförståelse som Yonatan Zunger visar upp när han analyserar den nya regeringens statskuppsliknande maktmissbruk. Det är alltså inte en fråga om nyanser och preferenser, det är en fråga om demokratiska spelregler satta ur spel. Ungefär som vid juntans makttillträde i Grekland 1976. 
Med den skillnaden att det inte finns tanks på gatorna, bara oerhört skumma förfaranden inom alla de legala systemen. Samt ett massivt grävande och främjande av egna finansiella intressen. Ni vet, samvetslösa typer som Trump och Bannon gör en affär av detta, oavsett hur det går.  Vi lever i plutokratin.
Var för Guds skull oroliga.

Bild: George Grosz

tisdag 31 januari 2017

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.


måndag 30 januari 2017

Två av de viktigaste texterna om USA nu

1.
"Precisely because the problem is one of temperament and character, it will not get better. It will get worse, as power intoxicates Trump and those around him"
(...)
The question is, what should Americans do about it? To friends still thinking of serving as political appointees in this administration, beware: When you sell your soul to the Devil, he prefers to collect his purchase on the installment plan. Trump’s disregard for either Secretary of Defense Mattis or Secretary-designate Tillerson in his disastrous policy salvos this week, in favor of his White House advisers, tells you all you need to know about who is really in charge. To be associated with these people is going to be, for all but the strongest characters, an exercise in moral self-destruction.
For the community of conservative thinkers and experts, and more importantly, conservative politicians, this is a testing time. Either you stand up for your principles and for what you know is decent behavior, or you go down, if not now, then years from now, as a coward or opportunist. Your reputation will never recover, nor should it.
Rifts are opening up among friends that will not be healed. The conservative movement of Ronald Reagan and Jack Kemp, of William F. Buckley and Irving Kristol, was always heterogeneous, but it more or less hung together. No more. New currents of thought, new alliances, new political configurations will emerge. The biggest split will be between those who draw a line and the power-sick—whose longing to have access to power, or influence it, or indeed to wield it themselves—causes them to fatally compromise their values. For many more it will be a split between those obsessed with anxiety, hatred, and resentment, and those who can hear Lincoln’s call to the better angels of our nature, whose America is not replete with carnage, but a city on a hill.
Länkar hela artikeln här.

2. 
Personspecificerad datainsamling som styrmedel av valkampanj.
Detta är en växande del av valpropgandans och därmed det politiska valets bräcklighet inför attacker av riktad reklam, riktad suggestion, riktad information - och där samtliga använda för att demoralisera, skrämma, skapa motvilja, eller engagera för sina speciella frågor. Trumps analytiska procedurmakare har använt data av det slaget; egentligen exakt detsamma som händer när du tänkt googlat Kreta och genast får åtta hotellerbjudanden därifrån i ditt mail.
De nya metoden att scanna folks karaktärer är utomordentligt obehagliga och skrupelfria datasnubbar har nu byggt stora lukrativa firmor på det material som finns lättåtkomligt i våra digitala spår på nätet: Läs om hur storebror data-analytikern ser dig och vet hur du ska manipuleras för att till exempel rösta med förskräckelse, eller avstå, på grund av misstro. 

This is not the happiest week of our lives. Cheer up! 
 

lördag 28 januari 2017

tisdag 24 januari 2017

Baselitz´ trasiga hjältar på Moderna Muséet

Hjältar, krigshjältar, som vi ser på film, eller om vi är centraleuropéer, nordafrikaner, kineser, tyskar etc - har mött i verkliga livet. Vad säger de oss?

I Georg Baselitz utställning på Moderna Muséet kommer de emot en, inte som på led, inte i massor av soldater på väg hem, utan som mycket ensamma individer. Varje målning visar en person, någon gång två, som för att meddela den absoluta existentiella ensamheten i deras öde.
 
Jag blev tagen av den här utställningen, och eftersom den bara pågår en månad till vill jag säga åt er att gå dit. Jag hade tänkt, vid en första åsyn i TV att det där var väl en expressionism man mycket snabbt kunde få nog av. Så var det inte alls. Tvärtom - det Baselitz målar har en uttrycksfullhet som håller, och särskilt mycket håller det han målar vid 27 års ålder, och det är den här utställningens period: Hela arbetsåret från en ung målare som för inte så länge sen upplevt kriget.

Baselitz föddes i en liten ort inte långt från Dresden. Han var sex-sju år när han såg, i fjärran, hur Dresden bombades sönder. Han såg säkert också alla de lemlästade, sårade, luttrade och sorgsna soldater som kom hem från ett krig som dödat miljoner unga män. Jag tänker när jag går och tar in hans gestalter att det är nära i tid, med de tusentals sårade soldaterna i Syrien och på andra ställen.

De är soldater i kamouflagefärgade kläder, och själva koloriten i kamouflagefärgerna målas så tafatt och otympligt så att man ser dem som en brist på skydd. Inte soldaten med ett sår i pannan, inte han som har en gris vid sin sida, inte han med ett avhugget ben, och inte han som står barfota och låter sina kängor ligga bredvid, inte ens han som har en anka vid sina fötter, som han möjligen kan göra mat av, är skyddad. De är alla extremt utsatta. De har alla ett ansikte som går igen, som är samma, som är den arketypiske unge mannen som mött kriget och förlorat allt.

I varje målning en lidande, och i varje lidande en Kristus - det kan man säga utan att vara långsökt. Det förekommer kors i måleriets teckningar, och ett stympat träd återkommer, brutet och blödande som soldaterna. Detta träd är korset, och i en av målningarna sammanfaller korsets grenar med soldatens utsträckta armar. Det universella lidandet är lika stort oavsett tid och och plats; om Tyskland 1944 eller Syrien 2017 eller på Golgata..

           
Det är med en oerhörd känslostyrka som den taggade och drabbade tjugosjuåringen går lös på sina minnen av kriget, av män som verkar ha förlorat allt, lemlästade, med ansikten som nyss var ovetande. Det är köttigt och "slarvigt" med uppfläkt fläsk och sorgsna kukar som drar uppåt i vädret och verkar röra sig oberoende av de arketypiska pojkansikten som är likadana på minst 20 målningar, ett ansikte utan mycket annan erfarenhet utom just detta förbannade krig. Ibland någon som tar ett enda lång steg, som tecken på beslutsamhet. Ibland är ett par i svartvitt på en enorm målning som jag inte skulle tveka att kalla för Baselitz svar på Picassos Guernica. Det är också den mest stiliserade målningen på utställningen.

Jag förvånas om och om igen över hur mycket jag tycker om hans måleri; som om en tråd av starka känslor löper från målning till målning, och gör (nästan) varenda bild storartad, orädd, uttrycksfull och katarsisk. När en konstnär målar så här delar vi det smärtsammaste som finns i människolivet: Den totala förlusten, och att samla ihop sin gestalt (som konstnären samlar ihop gestalten) för att röra sig vidare utan att ljuga bort det värsta.

Så många målningar innehåller en liten, symbolisk kärra, som ett tecken i bilden: Det var alla dessa kärror barnet Georg såg efter krigsslutet. Allt det sönderbombade och blottställda, något som kunde dras på en kärra till nästa anhalt, nästa boplats, innan städerna byggdes upp igen.

Det finns en stark historia i Georg Bazelits´ tidiga måleri, och det finns en känslomässig nerv som är vild i sin linjeföring. Vild, men sann: Kropparna får tyngd, ja, de känns tunga att släpa på med sitt bagage, och ändå är de nästan urholkade. Rester till hälften försvunna i kriget.

Eller ta målning av en ung människa i profil, pojke eller flicka kan göra detsamma: Med ett enormt uppförstorat tungt, rosakänsligt öra, tycks hennes huvud lyssna in allt brus från krig och lidanden i världen. Det örat är också vi. Förr vid en radio, nu vid alla våra appar och nyheter. Det lyssnande örat är dilemmat att aldrig mer vara ifred. Det har redan hört för mycket.



Utställningen pågår t.o.m. 19 februari


måndag 23 januari 2017

Marguerite Duras - hela min artikel

Nu ligger hela min artikel om Marguerite Duras på björnstrand backwater. Jag länkar här.
Detta är för er som läst eller inte läst Vicekonsuln, Horan från den Normandiska kusten, Älskaren, Smärtan, Förgöra sa hon, Atlantmannen m.fl. Go there!


Tycker det passar så oerhört bra att publicera den kollektivt nu när 5 miljoner kvinnor eller fler marscherat runt om i världen för en mänsklighet som är mer än feminism, och som vägrar finna sig i en störd snubbe vid makten i världens största "demokrati".

lördag 21 januari 2017

Trumps Inauguration och ett barn som ser




Herr Dysterkvist och Smulan Snygg har nu installerat sig vid en bädd av torra rosor. Festivitas modell Jobbig stämning. Ett koncept som tyvärr kommer att föranleda många liknande installationer.
Den jag möjligen hoppas på i den här bisarra familjen är den något drömmande, ofta gäspande och uttråkade sonen Barron. Jag tror han gör en soft revolt om några år och skuddar stoftet av fötterna.

Han tycker - jag ser det på honom - precis som jag; att den politiska och familjära teatern är helt overklig. En dag kommer han att sluta anpassa sig till Donalds show. Varenda ansiktsuttryck han har är som en liten kille som vet vad föräldrarna försöker dölja. Hans ansikte är aldrig inne på att fjamsa med. Jag tror inte riktigt han vet hur man gör det. Det är ett fint ansikte. Som tittar fram mellan de av rikedom och makt och okunskap djupt förvirrade föräldrarna och deras, läs Trumps, otympliga talande. Jag tor Barron är ungen som kommer ut ur det här nätet av halvsanningar och hyckleri. Om en dagligen indoktrinerad son skulle kunna revoltera, bli den onormale  - som pressen redan velat göra honom till - då kan det vara han som blir fri.


Eller som Philip Larkin skrev:                                        
              
They fuck you up, your mum and dad.
    They may not mean to, but they do.   
They fill you with the faults they had
    And add some extra, just for you.

But they were fucked up in their turn
    By fools in old-style hats and coats,   
Who half the time were soppy-stern
    And half at one another’s throats.

Man hands on misery to man.
    It deepens like a coastal shelf.
Get out as early as you can,
    And don’t have any kids yourself.

måndag 9 januari 2017

Skönheten mot Odjuret - Meryl Streep versus Trump

Meryl Streep mottog idag ett välförtjänt Golden Globe award for lifetime achievement. Och som den hela människa hon är tog hon tillfället i akt att ge sig på Odjuret. Det slutar med att alla får tårar i ögonen. Jag med. "Take your broken heart, make in into art".



lördag 7 januari 2017

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.







Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.


Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.

fredag 6 januari 2017