"Jag
har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och
individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social
verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel
lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen
sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv
berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska
problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras
förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga
konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt
skisserade.
Svårigheterna med en biografisk roman
är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man
lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons
berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det
lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar