Lappland för höga himlars skull

Det snöar. Finaste små korn från nordväst snöar över hela mig och jag fryser inte där jag står i min patagonia-dunrock och glor som en unge på allt det vackra. Fjällen som syntes i morse är nu dolda bakom snömoln och allt som återstår är det svartvita landskapet som jag så väl känner det. Enstaka flyttstenar som markerar svärta i snön, de långa mörka raderna av gran på andra sidan den stora sjön, som lyser vit. Uppför branten kämpar de gamla svartlaviga björkarna och de yngre vars skott lyste violetta i solen när vi reste upp.

Anlände till de skönaste av Norrlandsdagar. Vänner mötte i Umeå och vi hade blixtrande sol över snön hela vägen upp. De stora jordbrukslandskapen i Ume-dalen öppnade sig mellan älvarna. De enstaka ladorna. Liden ner mot en sjö eller en älvkant. Visssa små vattenfall hade redan börjat forsa, men detta händer inte riktigt än. En får vänta. En får tåla sig. Det är också fint att isarna håller för oss som vill ut där.

Vi ankom till Lapplandsbyn vid ett, och klev ur bilen i ett ljus som var bländande. Sannerligen, detta är det starkaste ljus som finns; marssolen över stora vita vidder. (Vi undantar Jamaica, eftersom jag inte varit där).

Proviantera, packa upp. Nästa dag lika strålande sol, som står allt högre och inte går ner förrän halv åtta nu. Vägarna så glashala att jag inte ens kommer nerför backen. Tar stavarna och går uppför höjden i skoterspåret. Lika bra så. Samma stig upp på åsen som jag gick i somras, från sista snön, till full midsommarblom. Nu en halvmeter snö och tätt packade skoterspår med skare. Djurspår mellan stammarna. Det knastrar under fötterna. Allt är tyst utom en enstaka domherre och ett par skotrar ute på sjön.

Men annars så. Det är bra här. Det är stort och tyst, det finns vänner också. Jag är - som man  säger - nöjd. Snudd på lycklig. Men det ska man ju aldrig ens tala om.

Fjäll, moln, granskog, snöhög, skymning, utanför min dörr. Inga sensationer. Foto: Gerd Ulander