Om skönheten

Skönheten är ingen ersatz. På vanlig svenska: Skönheten är inte ersättning för någonting. Skönheten är.
 
Kanske det behöver understrykas i tider när konst konkurrerar med dataspel och sport, med sociologiska undersökningar och politiska manifestationer: skilda former av uttryck som människan i samhället behöver. Liksom hon i viss mån behöver Dramaten, Operan och Moderna muséet.
Men vissa former av skönhet är väl underhållna, stadigt budgeterade och sällan utmanade, medan andra lever på gränsen till sammanbrott. Konstnärer, målare, grafiker, scenkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker - lever alla med olika grader av osäkra jobb och låga löner. De fortsätter mot alla odds, och mot en marknadspolitik som säger att endast det som säljer bra är bra: Till exempel dataspel, popmusik och musikaler. Somliga politiker vill göra konstnärers villkor än svårare. Andra pläderar för en tryggad konstnärspension och höjda löner. Ni vet vilka som är vilka. Och därmed lämnar jag politiken för en stund. 

Tillbaka till skönhetens egenvärde. Den är för det första en upplevelse. Ett moment som kräver stillhet, koncentration och - ibland - ensamhet. Jag står om kvällen på en höjd och ser mot det jag sett så många gånger: Marsfjällsmassivet i blådisig solnedgång. Det är oerhört vackert. Men jag behöver stå i tystnad och tanklöshet en ganska lång stund för att verkligen se det. Då öppnar sig berget och talar om urtida scener; om vulkanutbrott, geologiska omvälvningar, samernas karga liv under stjärnbeströdd himmel och svenskarnas ankomst till Västerbottens inland. 
Bergen för mig också tillbaka till bergiga trakter i Grekland, och höjdernas lugna former i Skottland. Landskap med berg är de vackraste. Så bara är det.

En annan finess är att berg - vi säger fjäll - alltid påminner oss om de stora sammanhangen. Hur tiderna har förskjutits, mellan havsbotten och inlandsis, mellan ursamiskt skogsland och uppodlad glesbygd. Det som gör att man här - och på Hardangervidda - kan se lagren av havsstränder med insprängda stelnade vattendjur. Med geologin i fjällvärlden följer också de enorma flyttblocken, de ljusa sandstränderna, de platta stenarna i stränder präglade av skiffer, grafit och glimmer. De gröna gabbro-stenarna och alla varianter av gnejs och granit. En rikedom, bara det. Men samma rikedomar i mer kommersiell tappning kan hota landskapet och förstöra bygder och vatten för samer och fastboende när gruvbolagen expanderar. 
Mineral är en av vår tids kommersiella godbitar. Och vi ska vara glada att vi har ett Naturvårdsverk som åtminstone ibland har något att säga till om. Ty detta är ursprungligen samernas land, uppodlat av nybyggare söderifrån, som med träget jobb och mot många odds bosatte sig här uppe. Förr gick det getter och får på Fårnäset i Saxnäs, det gick kritter på ängar och kullar, det fanns grisar och hästar och höns. Nu inte mer. Men folk här uppe lever i ständig rikedom från naturen, med fiske och jakt och lite fjällturism. Och samerna finns kvar: I Klimpfjäll skiljer de sina renar, märker kalvar och slaktar. Och inte långt därifrån, på Stekenjokk, har man störst chans att få se renar röra sig fritt.

För mig är detta ett landskap jag någon gång valt. Inte i stället för andra - men som ett av de landskap som talar mest till mig. Kanske bär jag på en dragning till det karga och tysta, till milsvida skogar och vildmark utan ett enda hus. Jo, så är det nog.

Men åter till skönhetens egenvärde. Den nobelprisbelönade poeten Joseph Brodsky skrev något om att estetiken kommer först. Jag minns honom inte ordagrant. Men jag tror han menade att människans estetiska sinne mår bäst av att inte infiltreras av logik, politik, anpassning, kotterism, nytta, eller andra praktiska och kanske strebriga ändamål. Det estetiska måste vara som ett öppet fält, en syn, en känsla, innan det blir gestaltning och konst, dans, musik, litteratur. 
I Asien vet man så klart sen årmiljoner vad ett meditativt sinnelag gör för konsten och filosofin. Men även jazzmusiker vet det. Poeter vet det. Och jag tror att samerna med sin urgamla kultur, skapad tusentals år före Television och bokmässor, visste det. Att någonting extra värdefullt blir till i de stilla momenten: under stjärnorna och under norrskenets dans. Vid den blanka sjön och framför elden när barnungarna sov i sina vaggor, gierkav, och någon täljde ett renhuvud i ben. 

Nu lever vi i en - i mina ögon - kortsiktig "upplevelsekultur" eller snarare en "upplevelseindustri"; man lockas flänga mellan Thailand och New York, mellan brasilianska vattenfall och bergsbestigningar i Nepal. Inget ont i det. Men allting finns här. Hos oss. I vårt svenska Lappland. Därför kom konstnärerna hit, och gör det än. Här kan man stilla sin oroliga själ. Stilla sig - och göra. Man börjar med milsvida tystnaden. (Och den är det första jag saknar i Stockholm).

Foto: Gerd Ulander

Hinterland

Regnet faller utan avsikt                 
ett regn, utan förebråelser                                           
de skräpiga trottoarerna,                                             
de fallna löven,
bildar inga mönster                                                
i upplevelsefraktalerna

Tåg kommer inte, de går inte
det vilar på dina axlar,
tågen, bostäderna,
barnmorskorna
underskatta inte din betydelse,

det är du som är
sparbössan

Pensionerna sen länge
i händerna på maffian,                                     
maffian i händerna
på en datastyrd maffia
En atletisk transparens
i världens kanslihus
en torsdag då pengar
inte finns

Hinterland, frost och måne

Ubåten

Som konst betraktad - helt okej, faktiskt nästan en Koons - som nyhet betraktad, lite segdragen.
"En tysk ubåt som sänktes utanför North Carolinas kust har hittats. I juli 1942 var den redan skadade ubåten på väg tillbaka till sin bas i Frankrike efter en månads fruktlös patrullering utanför USA:S kust. Då upptäckte den en allierad konvoj och gick till attack. Angreppet slogs tillbaka och ett flygplan sänkte U-576 som sjönk med hela sin 45 man starka besättning på bara några minuter."
AB 14/10/22

Landskapet, mini

Mina mest innovativa bilder/skisser lägger jag inte här. På grund av upphovsrätten. Men här en liten en. Tänk dimma.

Det svartvita vilda

Landskapet mer så här nu. Står och tänker att nu skulle en fan rita i kol i tio dar. Men jag har ritat med pastellkrita och tusch och blyerts och jag har haft en vidunderlig sex veckors tid i berg och myr och ateljé. AM fotar lite bilder idag. Men jag är snål med att lägga ut mina egna. Tills vidare.

Carl Fredrik Hill ritade.

Tionde oktober

Snön har fallit
först nu hör jag
syrsorna.

 

När hösten kulminerar på en spång

Foto: Gerd Ulander

Marken där vi gingo

Stekenjokk  18:e september

Första snön

På två dagar ändrade sig vädret här uppe. Vi åt kräftor och festade, jag cyklade hem i en mild natt. Norrskenet kom. Månen avtog. Vintergatan syntes.

I tre dagar har jag vårdat min träningströtta kropp. (Man går inte gratis upp och ner i höga fjäll nämligen). Samt sett på TV att det sker hemska saker. Och att Kristina Lugn ändå håller i en bokcirkel i Hökarängen.
Så ska man förstås göra. Vad man gärna vill ska man göra, på trots av allt bittert, hårt och djävulusiskt i världen.

Här i Västernorrland hör man mest ordet djävulskt användas som förstärkningsord. Nå så djävulskt ont. Nå så djävulskt vackert. Ja, och det senare stämmer. Först en brittsommar utan like. Alla i byn säger att det aldrig varit så fint. Och i natt kom vintern, med köldgrader. Och på eftermiddagen små stötar av snö, snett från norr.

Och sen, igen, nå så djävulskt vackert.

Från den senaste vandringen

Brittsommar i fjällen

Min enkla uppfattning: Stora vyer tar fram det stora inom människan. Om där finns något.
Jag minns en person som skyggade för stjärnhimlen, hon kände sig antagligen Lost.
Jag är nästan tvärtom: Om jag inte får betrakta stora vyer nån gång emmellanåt, om inte fjäll och dalar, stränder och hav, stjärnhimmel och norrsken möter mig, är jag som fångad i en bur av omständigheter och omständligheter. Som att gå till tandläkaren en hel vinter. Som att alltid, alltid skriva på en bok. Städa, diska - allt det vanliga. Handla på Coop. Gå till Apoteket. Köpa underkläder på Åhlens. Hela den alldeles nödvändiga biten av ärenden.

Men att det finns folk som shoppar bortom allt förstånd är mig obegripligt. Shoppa är det tråkigaste som finns. Här gör jag då och då en generaltur hos handlarn, köper mat för en vecka. Klart, slut. Resten är ett seende, gående, roende, ritande. Och så kritorna, aldrig i lika många toner som färgerna på fjället - nu gör jag en del i svartvitt för att lugna ner kolorismen.

Häromdagen var Gerd och jag uppe på närmaste fjället; där man ser meanderåarna slingra genom mosse och myr, där sju små sjöar ligger ljusblanka i motljuset. Bakom dem berg efter berg av blålila toner. Fjällpiparen som alltid hörs där uppe besökte oss. Fruktansvärt ansträngande vandring, värst på nervägen, medan uppvägen är lätt. Dagen efter var jag omtumlad. Som ett lätt bubbel i hela kroppen. Varenda bit överansträngd. Bortom gränsen för normal "träning". Och det finns alltid någon gräns man bör passera - innan det är för sent.

Idag var Gerd och jag uppe på Stekenjokk, med bil. Ingen ansträngning alls. Gick upp till renvaktarstugan och tillbaka. Satt i vidvinkeln av nio fjäll och glodde, hyfsat tysta. På hemvägen stod tre renar obeslutsamma mitt på vägen. Så fick jag äntligen se dem igen. Dessa de vackraste bland djur.
Dagarna i fjällen har varit fulla av tursamt väder. Brittsommarvärme, ingen vind, klara höstfärger. Nu avsänder jag ett par bilder igen från trakterna där vi varit.

To Laponia with love

Så är dagarna vidunderliga igen. Och nätterna. Jag kan inte gå och lägga mig när månen lyser över fjäll som försvinner i nattligt blådis. Jag kan inte gå och lägga mig när norrskenet spelar rakt upp över huset.

Månen: rödorange igår. Har aldrig sett en sådan måne. Häromnatten var den full i en rostrosa cirkel av dis och moln. De kallar det supermåne. Samtidigt har solen eruptioner av ovanlig art. Det ökar norrskenet.
Det är den trettonde september. Två dagar efter attacken mot World Trade Center, för tretton år sen. Två dagar efter mordet på Anna Lindh, för elva år sen.

Man kommer inte ifrån något livsavgörande, och det är inte heller meningen. Det man kommer bort ifrån är det mest oväsentliga, störande ljud, fulla bussar, köer i affären, biltrafik med trummaskiner, för långa TV-kvällar, sorg efter de döda och de som betedde sig som skit, de man egentligen borde skratta ihjäl. Men. Sorgen kommer man inte ifrån. Det är inte sant.
 

Det är som min ungdomsvän Blenda sa en gång; När det är som allra vackrast, när man är vidöppen, då är också sorgen nära. Extasen tippar över och blir vemod. Men aldrig bitterhet. Inte en sekund. Dagarna börjar hela tiden om med de allra vackraste färger och utsikter. Framför mig den stora sjön, vid som en fjärd i skärgården. Små öar och holmar bildar mörka klumpar mot den avlägsna andra stranden där bara myr och ödemark tar vid, där tranorna ropar och fjällen reser sig i veckade rader av urtidsgeologi.

Jag känner en sådan lycka som jag väl inte känt sen jag var här sist, eller i Grekland, eller en gång i Danmark, en gång i Östergötland. Men det är gamla historier. Det här landskapet är en stor del av mitt nya liv, och ska så förbli. Inshallah.

Jag cyklar ut till fårnäset, med den fina insjön. Sanden är ljusgrå med stenar i olika färger från rostbrunt till grågrönt. Stranden svänger runt en udde, och där ser man fjällen på långt håll. Uddarna är bulliga och frodiga av gammal torv, sälg, kråkris, blåbär, lingon, mossa, odon, stjärnblomst med ljusröda bär. En del oätligt, annat ätligt.

Jag tar en näve här och där som ett barn, men har inte minsta lust att gå med korg och rota i backen efter bär och svamp. Jag vill se vidderna. Se, cykla, vandra. Falla in i helheten, rytmen som finns i allt, fraktaler i sanden, vågorna på vattnet, strålarna som spelar i norrskenet och byter takt. Da, da, dattam.


                                                       ***********

Jag sitter i solen i lä, och det är varmt som en augustidag. Jag går ut i nordanvinden och det är fanemej november. Men klart, krispigt klart. Jag hör vågorna klucka och jag har rott över hela sjön och tillbaka med lättrodd båt. Den sista sommardagen, halvnaken i båten, rodde undan molnen upp mot solen. Fjällen allt närmare. Det rödbruna stråket som följer fjället ovanför björkskogsgränsen visar sig vara violett blåbärsris och odon, violett till brunlila.

En annan dag for AnnMari och jag upp till Klimpfjäll och solen kom fram och hon visade mig huset nere vid älven där hon bodde i elva år med sin man. Gick på den stabila bron över älven upp i björkskogen. Sluttningar med myrgräs och tofsar av ängsull - ovanligt höga i år och konserverade på stjälken. Tror att människor förr använde ängsull i kuddbolster. Myrängarna slogs och det vassa gräset - vad kan de ha haft det till? Halm åt getter och kor? Kligräs för grisarna? Eller grisen. Ofta hade de väl bara en.

Där jag går rinner ett av tillflödena till Ångermanälven. Om man går in på E.O.N.s hemsida kan man se var kraftverken ligger som brukar dessa vattenflöden till energi. Det närmaste ligger en bit ovanför Fiskonfallet. Ett av de tvärbranta fallen som jag några gånger målat här uppe. Men abstraherat till rytm och färg. Jag är fanemej ingen Osslund.

Men jag ser på bilderna av kraftverken och tycker det är en bild av ett fungerande Sverige. Så snygga byggen. Så god ingenjörskonst. Vi kan leva med det. Sol, vatten, vind. Och så gör vi aldrig något mer Fukushima, och aldrig tretusen år av kärnkraftavfall på denna jord.

Foto Gerd Ulander

Bilder från Lappland

Foto från trädgården: Gerd Ulander

Jag är här, jag är här (del 2)

För inte så många år sen skrev jag här uppifrån om sommaren, när tranan ropade på andra sidan stranden: Jag är här, jag är här.
Nu är jag i den gungande myren igen, i dofterna av kråkris och muddrig torv. Myren har aldrig varit torrare. Efter lång varm sommar blir inte ens skorna våta. Jag går som  på små jordiska moln, och på trots av mina knän, en stadig färd. Mot min strand, den S-linje-formade, med ljus fin sand mot blåmörka vattnet.

I stranden finns små stenar, så tunna att de krasar som snäckor under fötterna. På exakta avstånd är stora gråsvarta bumlingar utplacerade. Det är snyggare än en zen-trädgård, och med mycket vidare vyer, ut över sjön, upp mot de blågrå fjällen. Vidare upp mot en vind som om natten blåser undan molnen och avtäcker stjärnhimlen samt lätta stråk av norrsken.  

I myrnarken idag. Plockade en bukett vackrare än någon jag sett förr. Hjortronblad som skiftar från cerise till orange. Ljuslila ljung. Blåbärsris i karminrött. Krypbjörken med pyttesmå gula blad. Sälgen ännu grågrön. Myrgräset honungsrosa.

Det tar på kroppen att gå upp och ner i myr och berg, och cykla hemåt i lätt duggregn. Jag känner igen strapats-människan. Och jag tror bara jag har en enda vän som gillar det här lika mycket som jag, grönlandsfararen, Susanne. Och kanske han, mannen, som ännu har en stuga som väntar i Abisko.

Här helt tyst ikväll. Ett stort Privilegium. Och jag kommer inte att hetsa upp mig en enda dag över politiken, inte före den så välkomna valvakan. Ändå vill jag gärna tipsa om den kafkaistiska intervjun med Försvarsministern igår. Den mest tokroliga politkerintervju jag sett. Karin Enström verkade ha tappat alla trådar utom den som hon fått av sin kommunikatiosstrateg: Om att blåneka allt ansvar beträffande FOIs inblandning i vapenteknik för Kina. Upprepade sålunda 11 gånger: Jag har talat med Generaldirektören. Jag har varit tydlig idag: Jag har talat med Generaldirektören. Som sagt jag har talat med Generaldirektören.
Om inte det finns en svensk Pinter som gör något av den "dialogen", så vet jag inte vad vi har för satiriker i det här landet.

Foton Gerd Ulander

Åter till politiken - Asylrätten

"Bara så länge vi betraktar det som en universellt bjudande lag att ge asylsökande fristad, och bara så länge människors rätt och möjlighet att invandra och utvandra får principfast stöd, kommer vi trovärdigt att kunna stå upp för mänskliga rättigheter både här hemma och utomlands.
Den historiska kunskapen om migration och etnicitet är nämligen entydig: vi måste bistå flyktingar, om vi inte ska upprepa historiens misstag och stillatigande se på när andra dör eller dödas. Det är ödesdigert att sätta stopp för människor som behöver korsa gränser.
Varför saknas sådana historiska slutsatser i den politiska debatten? Har de blivit otidsenliga? Kommer Anders Borg att räkna vidare och snart ställa oss inför ytterligare ett falskt val: välfärdssatsningar eller mänskliga rättigheter?"

Stefan Jonsson skriver den bästa artikeln efter Fredrik Reinfeldts flykting-utspel. Läs hela artikeln här i DN.

Palestinier på flykt.

Vid sidan av politiken - Aldous Huxley

“The real hopeless victims of mental illness are to be found among those who appear to be most normal. "Many of them are normal because they are so well adjusted to our mode of existence, because their human voice has been silenced so early in their lives, that they do not even struggle or suffer or develop symptoms as the neurotic does." They are normal not in what may be called the absolute sense of the word; they are normal only in relation to a profoundly abnormal society. Their perfect adjustment to that abnormal society is a measure of their mental sickness. These millions of abnormally normal people, living without fuss in a society to which, if they were fully human beings, they ought not to be adjusted.” 

― Aldous Huxley, Brave New World Revisited

"Man is so intelligent that he feels impelled to invent theories to account for what happens in the world. Unfortunately, he is not quite intelligent enough, in most cases, to find correct explanations. So that when he acts on his theories, he behaves very often like a lunatic.”
 
― Aldous Huxley 

 

The Grand Budapest Hotel

Öppningsscenen och ett stort antal andra scener i filmen är som renässansmålningar som nyss upptäckt centralperspektivet. Kameran statisk, i mitten av en byggnad. Till en början Grand Budapest Hotel - som får sägas spela halva huvudrollen i filmen. Färgerna i gult, rött och guld ger atmosfären av en tid. En tid av flams, haute couture, sevärdheter och hemliga kärleksförbindelser i ringlande hotellkorridorer. Kitsch is the message.

Det jag fattar av anslaget är Wes Andersons faiblesse för det gamla Europa, den gamla uppsminkade primadonnan, inte helt olik en del av de gamla damerna i filmen. En passant kan sägas att kvinnorollerna är obetydliga på gränsen till obefintliga, och att detta naturligtvis fått en del av oss att ropa om "mansrulle".

De som gör filmen sevärd är trots allt skådespelarna: Först hotellägaren - i exklusivt torrkomisk tolkning av Ralph Fiennes. Om det kan kallas tolkning. För gestalterna i den här filmen är inte i vanlig mening individuella identiteter, dramatis personae med psykologisk utveckling. Snarare använder sig Anderson av en sorts serieestetik: Goa gubbar mot elaka gubbar, vänskapliga blodsförbund mot snöda giriga arvtagare, charmerande människor mot brutala. Artigt vänliga Fiennes kan förändra världen med sin oldstyle finess. Och hans hisspojke är en evigt trogen bundsförvant utan tanke på egen vinning, också han genialt spelad av den unge Tony Revolori.

Wes Anderson är inte intresserad av att servera en realistisk film. Han kör hårt med arketyperna, och gör det samtidigt med lätt hand som en äkta postmodernist. Han är skicklig, miljöerna är underbara, skådespelarna briljanta, bara storyn är secondhand. Någon ärver mot andras vilja ett stort hotell. Kriminella manipulationer och våld blir följden, men: Den goda människan segrar och hans lille hisspojke, en fattig invandrare, ärver i sin tur hela härligheten.
Filmens storytelling utgår från två röster: En författare som besöker Grand Budapest Hotel och får sig dess historia till livs, och den åldrade hisspojken, nu ägare till hotellet. Stämningen växlar mellan stiliserad slapstickkomedi och huvudlös fars. Allt hänger löst, inte minst i slutscenernas små linbanekorgar över Alpernas branta stup där Hotellägaren ska rädda sig från Brutal Förföljare. Ja, det är show för hela slanten. Bara de onda dör.

Vad vill regissören? Det kan man fråga när det gäller Fellini, Godard, Bergman, von Trier, Jane Campion, Cassavetes - men här? Jag vet inte. Förra gången jag såg en Wes Anderson var det Life Aquatic, med Bill Murray, en helt förtjusande tokig story om en undervattensnörd och hans kompisar. Betydelse: Underhållning.

Den postmoderna estetiken hos Wes Anderson tycks fixerad vid tre saker: Bisarra eller stilfulla miljöer, bisarra människor och en cool kamera som föredrar att stå still.
Det är oerhört skickligt gjort, utifrån dessa preferenser. Miljöerna är befängt underbara, men det är helt och hållet skådespelarna som gör filmen. Som levandegör bisarra dialoger och skänker energi åt sina maniererade figurer. På den vägen får den fina postmoderna icke-identifikationen en släng av kött och blod.
Ja, skådespelarna är behållningen, och de gamla, bedagade miljöerna är filmens patina, och samtidigt det som någon kallat för Andersons miljö-fetischism. Bra ord. Men det går bra att bara kalla det "ett öga för" miljöer. Kanske ett slukande barnsligt öga. Som när pojken från Amerika första gången ser Baden-Baden eller Budapest Hotel.

Men under berättelsens alla vindlingar och små roliga farsartade överraskningsmoment, finns ett hål, kanske inte svart, kanske grått, som handlar om en frånvaro. Meningslöshet som lek. Betraktandets roll blir övertydlig, både hos regissören och hos oss som ser. Så uppstår ett vemod. Var detta allt? Det gamla tokiga Europa en saga blott.

Ralp Fiennes/M Gustave och Tony Revolori/Zero.

Folkpartiets litterära disciplinskola...

 

...har inte öppnat än.

 

Hamlet får spel

Var på en ovanligt trevlig fest igår kväll. En väninna fyllde femtio år, och vi återsåg hennes vänner, släktingar och barn. Lyktor upphängda bland träd och buskar, Cava, god mat, bra samtal, massa skoj och blahaj. Och så kom då den typiske unge mannen in i bilden. Arg ung man, så där som man bara trodde fanns när Osborne och Pinter var unga.

Jag känner honom lite sen förr. Han är skådespelare. Lång, smal, känslig typ. Han borde fan få spela Hamlet. Men nu var han arg. På kultursverige, på alla de med rätta åsikter som han möter i jobbet. På att han är dömd från början genom att vara vit, man, cis, whatever. På alla de rätta åsikterna som odlas i hans yrkesgrupp. Och - det spelar ingen roll vilka eller vad han gick igång på - jag förstår honom. Jag minns så himla väl hur det var att vara ung och omgiven av en viss åsiktskader, en viss sorts inställning till allt. Hur politik kunde äckla mig när den kom ut i form av färdigstöpta åsikter om allt och alla. Typ repetition av grundkursen. Boring. 

Min tanke: Att politik bör hålla sig till The Basics, ekonomi, sjukvård, ansvar för de gemensamma  resurserna i samhället. Det som inte bör slösas bort på kortsynta utförsäljningar och arrogant nepotism. Och att kultur - inte alltid, men ofta - bör få försiggå i en annan dimension, en frihetlig, påhittig, karnevalisk, onyttig, experimentell dimension. Där samhällskritik kan ingå. Men inte jämnt och ständigt vara en given varp i väven.

Så kul som det kan vara att börja sin bana som ung skådespelare eller författare eller konstnär, så trist det kan bli när man känner sig omgiven av rättänkare, och att just dessa rättänkare som ingår i en viss politisk kader, alltid får kamma hem, vara med, strykas medhårs och favoriseras. Grupptänkandets värsta sida.

Så jag sa: Jag förstår att du är arg. Var arg. Jag har också varit arg. Har aldrig kunnat slimma min själsliga kostym till att passa den ena eller andra gruppen. Men har här och där genom livet träffat de människor som jag under en tid kunde samarbeta med. Tror ingen av dem var en rättänkare i PK-mening. Du kommer också att träffa dem. 

Prins Hamlet, med det känsliga ansiktet. Vill försöka i Berlin. Vill vara någon annanstans. Brister ut i haranger av irritation. Och jag tänker. Men va fan, grabben, det är ju den här eländiga Alliansen och dess utarmande regeringsår som gör att vi har en fyrkantig vänster igen: En frustrerad församling som tröttnat så ini helvete på vad borgarna gjort med Sverige att de börjar om på ruta ett i vänsterns demagogi, samma period som du kommer ut i ditt konstnärliga liv. Det kan inte vara kul. Det måste finnas en vidare horisont. Och kanske - om vi backar de här åren som sålde ut Sverige, om vi backar från egoisternas thacherism och SDs människohat, att vi kan få en vidare horisont igen. Där man inte bara står och hackar från höger till vänster utan kan brista ut:

To be, or not to be--that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune

Or to take arms against a sea of troubles

And by opposing end them.

 

Det var Hamlet. Men Brecht är också evig:

Denn für dieses leben ist der Mensch nicht schlecht genug:  

Lyssna: Bertolt Brecht - Das Lied von der Unzulänglichkeit des menschlichen Strebens  

En målning av Jan Håfström

Min text om en av Jan Håfströms målningar kan man läsa på björnstrand backwater.
Den publicerades första gången i DN. Serien där hette Galleriet. Synd att den togs bort när inte Ingela Lind fick bestämma. Men popsångare, heminredning och dataspel är ju mer kultur - eller hur?
Damn it, Adorno!

100.100 besök

EN SÄRSKILD HÄNDELSE



Jaha ja. Nu har jag uppnått den i bloggismens kalender så viktiga dagen där mitt besökarantal blivit 100.000. Naturligtvis inget för en belevad människa att göra stor affär av. Men ni vet att det finns något som heter Blommogram - va? Ähum. Goddag då.

En ovanlig Vivaldi

Hörde till min glädje att Vivaldis L´Estate - Sommaren - fortfarande rockar fett. I Lex musikprogram häromdagen spelades en helt konstig udda variant av denna gamla slagdänga. Om det var för att det samtidigt var så varmt och julidagen så söt vet jag inte. Men den gick rätt in. Bered er på vital virtuous italiensk flirt med Duilio Galfetti och Diego Fasolis. Länk till CD:n.

Blixtar över Storbrittanien

Justin Stokes tweeted this incredible shot of lightning over Canary Wharf (Twitter/@Justinstokes_) 

Varken tala eller tiga

En munk frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."

Mumon säger

Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!

Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.

Sisu Sim Sauvignon

Om det är 29 grader måste man tyvärr dela park och sjö med en massa onödigt; typ hög musik, vattenmopeder, folk som skriker på sjön (fick man aldrig göra i min barndoms trakter, ansågs vulgärt) - samt i värsta fall nån karl som smyger i buskarna och måste sjasas bort med en tigrinnas superkrafter.

Igår ingenting av detta. Satt med finskan på en klippa och diskuterade sisu med mera. Hon sa helt spontant att svenskar är mer diplomatiska än finnar. Och vackrare. Vilket ju lät rätt diplomatiskt. Sen tog oss samtalet all världens väg som jag inte ska återge. Så fort jag klev i vattnet för att simma återvände finskan med omedelbar sisu till en artikel hon tagit med sig, en understreckare ur SvD, som hon läste med sån frenesi at jag aldrig sett något liknande. Koncentrerad kulturell sisu. Made in Tammerfors.

Idag var det tomt vid vattnet. Något så underbart inträffar bara för att det är mindre än 20 grader i luften. Men i vattnet var det varmare. Jag kom loss på sommarens andra långsimtur och detta gör mig mycket lycklig. Jag simmade i lä, vattnet var blankt, solen gick ned i riktning av simtagen. Bara några änder och de gröna dungarna över vattnet. Sen bytte jag ett par ord med tyskan som bor därute och gick hem.

Finns alla möjliga jag borde resa ut till och besöka på öar och vid stränder. Men jag vilar lite på hanen här ett tag. När staden är nästan tom, bilarna så ljuvligt få, rösterna och trängseln borta. Kungsljusen blommar höga som jag själv, en och annan konsert väntar, och minst en person jag kan ta ett glas med. Sauvignon Blanc. Sådär - nu fick jag in det ordet också.

 

En kulturmans brev till sin son - Steinbeck

Efter en månads, eller vad det nu är, problematiserande och, kanske för många nödvändigt, diskuterande hit och dit om något man kallar "kulturmannen" - oftast en rätt okultiverad typ, tydligen - vill jag framföra mina varma hälsningar till sisådär en 16-22 kulturmän jag mött som varit av helt annan kaliber. Som sagt - det finns även män som är värda respekt, och som inte alltid är förtryckare. En av dem skulle kunna vara John Steinbeck, som bland annat skrivit ett mycket klokt far-till-son-brev. Det är allt jag just nu vet om honom som privatperson, och allt jag vill förmedla.

New York
November 10, 1958

Dear Thom:
We had your letter this morning. I will answer it from my point of view and of course Elaine will from hers.
First -- if you are in love -- that's a good thing -- that's about the best thing that can happen to anyone. Don't let anyone make it small or light to you.
Second -- There are several kinds of love. One is a selfish, mean, grasping, egotistical thing which uses love for self-importance. This is the ugly and crippling kind. The other is an outpouring of everything good in you -- of kindness and consideration and respect -- not only the social respect of manners but the greater respect which is recognition of another person as unique and valuable. The first kind can make you sick and small and weak but the second can release in you strength, and courage and goodness and even wisdom you didn't know you had.
You say this is not puppy love. If you feel so deeply -- of course it isn't puppy love.
But I don't think you were asking me what you feel. You know better than anyone. What you wanted me to help you with is what to do about it -- and that I can tell you.
Glory in it for one thing and be very glad and grateful for it.
The object of love is the best and most beautiful. Try to live up to it.
If you love someone -- there is no possible harm in saying so -- only you must remember that some people are very shy and sometimes the saying must take that shyness into consideration.
Girls have a way of knowing or feeling what you feel, but they usually like to hear it also.
It sometimes happens that what you feel is not returned for one reason or another -- but that does not make your feeling less valuable and good.
Lastly, I know your feeling because I have it and I'm glad you have it.
We will be glad to meet Susan. She will be very welcome. But Elaine will make all such arrangements because that is her province and she will be very glad to. She knows about love too and maybe she can give you more help than I can.
And don't worry about losing. If it is right, it happens -- The main thing is not to hurry. Nothing good gets away.

Love,

Fa

Bukowski, Lars Ahlin och jag

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Av liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter "Hollywood" och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.

Om det nu blev en independent-film? Jag har ju inte sett "Barfly". (Berätta! Någon!)

Det här måste vara en av Bukowskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.
Så eftersom jag nu gillar Bukowski vet jag inte om jag vill läsa han "värre" romaner: om kvinnomissbruk och sånt skit. Jag sticker huvudet i sanden, ungefär som vissa äkta makar som tittar bort när deras hälft visar värstingläget. Hmmm...inte bra privat, men okej i det amoraliska läsandet.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. "En varg söker sin flock" heter den. Jag sket i den när den kom, och läser den nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos UL: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi:"...alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är: " ...arbete tillsammans...att föra någonting framåt,att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i "Min död är min". NU händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvudpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men HUR?

Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem. Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan "Min död är min" och "Tåbb med manifestet". Nu gör jag pausen.

Men ni kommer att få höra mer om Lars Ahlin. Kanske också om Bukowski. För det kommer alltid kvällar när man väljer dåligheterna först - om inte annat för att undgå de höga kraven.


(Repris från Den Blinde Argus)

Rolling Stones goes Scorsese

Martin Scorsese, regissören till en av alla tiders bästa rockfilmer: "The Last Waltz", med The Band, Bob Dylan, van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young, och andra storheter, har gjort en ny rulle i genren. En två timmar lång konsertfilm med Rolling Stones. Filmad live på Beacon Theatre i New York; och med endast få inslag av backstage-scener; alltså en ganska oprivat film; men rytmiserad med inklippningar av intervjuer från gammelpojkarnas ungdom.

Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.

Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.

Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richards stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.

Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.

      (Texten tidigare publicerad på Moviebox)

Eric Clapton & Friends - White Room

Tycker fortfarande att det här är bland det bästa som gjorts inom Pop och Rock. Gitarrmän. Yummi! Och jag har intervjuat Eric Clapton. Han var hur snäll som helst.


http://youtu.be/rvnWuOjJDh4

Skräckis: Rosemary - the baby.

Som jag undvikit den här filmen hela mitt liv. Bestämde mig redan i tonåren för att välja bort skräckfilm. Men jag vet människor som ännu efter fyrtio hyperkonsumerar skräck. Det är för mig obegripligt. Hur mår man då?

Den här fruktansvärda rullen, är genomsyrad av Polanskis aldrig sinande idéer; scener som glider på tvären mellan naturlig aversion och obehaglig besatthet. Udda kameravinklar, olineära klipp, suggestiv ljussättning. Bara Polanski och Welles och Hitchcock kommer undan med så barock bildteknik utan att det blir otrovärdigt, och hur mycket Polanski lärt sig av den senare är uppenbart.

Egentligen är det en studie i hur omedvetet folk påverkar varandra, hur människor "i all välmening" parasiterar på andra, suger i sig deras märg och ben. Dagligt häxeri, kan man säga: De två äldre grannarna som invaderar det unga paret, tränger sig på med gapig amerikansk "hjärtlighet". Och den übersnälla katolska småstadsflickan som inte kan värja sig när hennes man bara glider med. Just det kryper under huden på mig, den timida gränslösheten, och blir dessutom en studie i en specifik ungkvinnlig utsatthet. Att vara till lags trots att allt känns helt fel.

Mia Farrow är som alla redan vet helt superb i rollen. Och jag är tillfreds med att jag som en god cineast äntligen kommit igenom denna film. Men jag tycker slutet svajar betänkligt och är tio minuter för långt, minst. Jag fattar också hur mycket konstnärligt-introvert aversion ex-européen Polanski lagt in i sina porträtt av gåpåiga amerikaner. Det är faktiskt riktigt roligt. Det finns humor även i skräcken. Men den bestående kvaliteten är Polanskis drivna övergångar mellan normalt och sjukt, mellan gräll realism och psykos.

Men - ni där ute över fyrtio och under - jag tycker inte ni ska bli högriskkonsumenter av kitsch-skräck. Det kan inte vara bra för nerverna och humöret. Själv tappade jag en tablettask på golvet, alla tabletterna for iväg. Tänkte genast på min grannes talisman. Just då öppnades balkongdörren med ett sugande ljud. Det var ljudet av en dinosaurie som gäspar. Kanske inte så farligt ändå.

Mia Farrow i Rosemarys baby. Roman Polanski, 1968.

Sommarsolstånd

Nu kan jag inte ge er en bättre målare än Zorn, och hoppas ni inte tröttnat. Skulle till att presentera några av hans gam-porr-bilder, men tänkte det blev för livat för mina läsare. Så vi tar den mer klassiska midsommardansen, och så den fina bilden av en kvinna som ror. Sålunda haver man dansat, sålunda haver man rott, och skall göra igen. Skön helg!

Anders Zorn, 1897

Det fina med midsommarsolståndet, som nu blev en smula kallt, är att det pågår i tre dygn, när solen står ungefär lika högt. 21: a är den riktiga peaken. Och så måste jag dela den här med er: Jämtländsk brudmarsch. Lyssna på medelhög nivå. Den nyckelharpospelaren kan!

Anteckningar om Kjartan Slettemark

Med anledning av att Kjartan Slettemark har förärats en stor retrospektiv på Kulturhuset i Stockholm (hela sommaren) så repriserar jag den här texten från en tid med honom.

Nixon Visions, 1974

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos Jakob och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Vid den tiden hade jag en vag känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; eller så var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.
Kjartan skrattar; det är ett rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

Jakob och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länk till Kjartanismen på Kulturhuset.