På två dagar ändrade sig vädret här uppe. Vi åt kräftor och festade, jag cyklade hem i en mild natt. Norrskenet kom. Månen avtog. Vintergatan syntes.
I tre dagar har jag vårdat min träningströtta kropp. (Man går inte gratis upp och ner i höga fjäll nämligen). Samt sett på TV att det sker hemska saker. Och att Kristina Lugn ändå håller i en bokcirkel i Hökarängen.
Så ska man förstås göra. Vad man gärna vill ska man göra, på trots av allt bittert, hårt och djävulusiskt i världen.
Här i Västernorrland hör man mest ordet djävulskt användas som förstärkningsord. Nå så djävulskt ont. Nå så djävulskt vackert. Ja, och det senare stämmer. Först en brittsommar utan like. Alla i byn säger att det aldrig varit så fint. Och i natt kom vintern, med köldgrader. Och på eftermiddagen små stötar av snö, snett från norr.
Och sen, igen, nå så djävulskt vackert.
Åh, det där norrländska. Vet inte varför det berör mig så det du skriver och dom fantastiskt fina bilderna du har med. Jag är ju igen "fjällmänniska", mer en "kust- och hav"-dito, men i alla fall... Och visst, Norrland i mitt hjärta - av gammalt och av omsorg och med massor av goda önskningar och förhoppningar om att det ska gå bättre framöver för denna stora del av landet och dom som bor där.
SvaraRaderaTack Gabrielle.
SvaraRaderaMin vän Susanne - som rest mycket till Grönland - kallade det för "moccaberget" - det på bilden ovan. Rätt fyndigt.