Om skönheten

Skönheten är ingen ersatz. På vanlig svenska: Skönheten är inte ersättning för någonting. Skönheten är.
 
Kanske det behöver understrykas i tider när konst konkurrerar med dataspel och sport, med sociologiska undersökningar och politiska manifestationer: skilda former av uttryck som människan i samhället behöver. Liksom hon i viss mån behöver Dramaten, Operan och Moderna muséet.
Men vissa former av skönhet är väl underhållna, stadigt budgeterade och sällan utmanade, medan andra lever på gränsen till sammanbrott. Konstnärer, målare, grafiker, scenkonstnärer, skådespelare, dansare, musiker - lever alla med olika grader av osäkra jobb och låga löner. De fortsätter mot alla odds, och mot en marknadspolitik som säger att endast det som säljer bra är bra: Till exempel dataspel, popmusik och musikaler. Somliga politiker vill göra konstnärers villkor än svårare. Andra pläderar för en tryggad konstnärspension och höjda löner. Ni vet vilka som är vilka. Och därmed lämnar jag politiken för en stund. 

Tillbaka till skönhetens egenvärde. Den är för det första en upplevelse. Ett moment som kräver stillhet, koncentration och - ibland - ensamhet. Jag står om kvällen på en höjd och ser mot det jag sett så många gånger: Marsfjällsmassivet i blådisig solnedgång. Det är oerhört vackert. Men jag behöver stå i tystnad och tanklöshet en ganska lång stund för att verkligen se det. Då öppnar sig berget och talar om urtida scener; om vulkanutbrott, geologiska omvälvningar, samernas karga liv under stjärnbeströdd himmel och svenskarnas ankomst till Västerbottens inland. 
Bergen för mig också tillbaka till bergiga trakter i Grekland, och höjdernas lugna former i Skottland. Landskap med berg är de vackraste. Så bara är det.

En annan finess är att berg - vi säger fjäll - alltid påminner oss om de stora sammanhangen. Hur tiderna har förskjutits, mellan havsbotten och inlandsis, mellan ursamiskt skogsland och uppodlad glesbygd. Det som gör att man här - och på Hardangervidda - kan se lagren av havsstränder med insprängda stelnade vattendjur. Med geologin i fjällvärlden följer också de enorma flyttblocken, de ljusa sandstränderna, de platta stenarna i stränder präglade av skiffer, grafit och glimmer. De gröna gabbro-stenarna och alla varianter av gnejs och granit. En rikedom, bara det. Men samma rikedomar i mer kommersiell tappning kan hota landskapet och förstöra bygder och vatten för samer och fastboende när gruvbolagen expanderar. 
Mineral är en av vår tids kommersiella godbitar. Och vi ska vara glada att vi har ett Naturvårdsverk som åtminstone ibland har något att säga till om. Ty detta är ursprungligen samernas land, uppodlat av nybyggare söderifrån, som med träget jobb och mot många odds bosatte sig här uppe. Förr gick det getter och får på Fårnäset i Saxnäs, det gick kritter på ängar och kullar, det fanns grisar och hästar och höns. Nu inte mer. Men folk här uppe lever i ständig rikedom från naturen, med fiske och jakt och lite fjällturism. Och samerna finns kvar: I Klimpfjäll skiljer de sina renar, märker kalvar och slaktar. Och inte långt därifrån, på Stekenjokk, har man störst chans att få se renar röra sig fritt.

För mig är detta ett landskap jag någon gång valt. Inte i stället för andra - men som ett av de landskap som talar mest till mig. Kanske bär jag på en dragning till det karga och tysta, till milsvida skogar och vildmark utan ett enda hus. Jo, så är det nog.

Men åter till skönhetens egenvärde. Den nobelprisbelönade poeten Joseph Brodsky skrev något om att estetiken kommer först. Jag minns honom inte ordagrant. Men jag tror han menade att människans estetiska sinne mår bäst av att inte infiltreras av logik, politik, anpassning, kotterism, nytta, eller andra praktiska och kanske strebriga ändamål. Det estetiska måste vara som ett öppet fält, en syn, en känsla, innan det blir gestaltning och konst, dans, musik, litteratur. 
I Asien vet man så klart sen årmiljoner vad ett meditativt sinnelag gör för konsten och filosofin. Men även jazzmusiker vet det. Poeter vet det. Och jag tror att samerna med sin urgamla kultur, skapad tusentals år före Television och bokmässor, visste det. Att någonting extra värdefullt blir till i de stilla momenten: under stjärnorna och under norrskenets dans. Vid den blanka sjön och framför elden när barnungarna sov i sina vaggor, gierkav, och någon täljde ett renhuvud i ben. 

Nu lever vi i en - i mina ögon - kortsiktig "upplevelsekultur" eller snarare en "upplevelseindustri"; man lockas flänga mellan Thailand och New York, mellan brasilianska vattenfall och bergsbestigningar i Nepal. Inget ont i det. Men allting finns här. Hos oss. I vårt svenska Lappland. Därför kom konstnärerna hit, och gör det än. Här kan man stilla sin oroliga själ. Stilla sig - och göra. Man börjar med milsvida tystnaden. (Och den är det första jag saknar i Stockholm).

Foto: Gerd Ulander