Allan Pettersson, tiden och 7:e symfonin

"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska". (Wiki)

Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.

Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?

Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.

Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.

Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.

Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.

Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.



Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.

Skriver, drömmer, arbetar

Inte alla, men de flesta som skriver måste göra "rent hus" omkring sig. Man måste hålla onödigheter borta, låta högarna av tvätt hopa sig i garderoben, strunta i att gå med äkta mattan till kemtvätt, skjuta upp släktmiddagar, klippning och ibland även njutningar. Man vill inte ha krångliga rätter som i halv åtta hos mig, utan göra nåt enkelt; kyckling och rotsaker, alltihop i en ungslåda, inga konstigheter. Ibland räcker två avocados, en banan, ett glas mjölk.

Och - det är faktiskt rätt njutbart att leva med en koncentration omkring vilken allt annat får cirkla bäst fan det vill. När det är som bäst alltså. Att gå in i det ena eller det andra manuset -- jag har två romaner i datorn, varav den ena är längre kommen, men också mer redigeringskrävande än den andra, som är nyare, kortare. Men hur och hur länge man ska hålla på, vet man inte. Innehållet ska inte pratas om här. Då och då hugger jag en mening, ett sceneri, ett väder. Och märker att det lever.

Tröttare dagar vacklar jag via tangentbrädan över till Twitter, Blogger och tidningarnas kultursidor, samt all världen press från Politico, till The Guardian, BBC news, Huffington Post, LRB och allt vad de heter. Mycket input för uppskjutardjäveln. Ibland pausar jag med musik, Bach, Paul Desmond, Julian Bream. Och det finns ett fåtal musikaliska verk som det går att skriva till, Philip Glass nästan alltid. Vet inte hur många gånger The Hours ljudvågor har strömmat, parallellt med genomläsning, redigering, någon liten tankeverksamhet..

                                                                         *
Drömmer: Att jag är på bussresa i Danmark med en trevlig person, vi kommer fram till Esbjerg, kanske ska jag där ta en färja till England. Damen är elegant, frågar om vi ska träffas nån dag. Visst, säger jag, men just nu har jag haft en massa stök hemma och jag vill bara vara FRI. Precis så - med versaler, står det skrivet i drömmens skalle. Damen är belevad och säger javisst, men du kan ta adressen till mitt hotell. Jag har en känsla av att den adressen kommer att bli liggande i nån ficka, men jag uppskattar hennes coola hållning, som är typ "Please yourself", eller "feel free" som min amerikanska vän Michael brukade säga. Sånt är mycket bra att säga till en som har det stora frihetsbehovet. Det som jag kände av redan i barndomen, när vi sjöng "Frihet är det bästa ting, som köpas kan all världen kring...". "Och vill du vara dig själver huld, så älska frihet mer än guld".
Jag går fortfarande och håller tioåringens idol Biskop Thomas i handen.

En av Cohens bästa - en av världens bästa

Jag har absolut gehör när det gäller kitschvarning i konsten. Har man det inte innan så får man det efter att ha spenderat några år på nätet, för att inte tala om twitter, där söta visdomsord ackompanjeras av söta bilder, gärna med något melodramatiskt eller sagoaktigt innehåll. Det förefaller dessutom alltför ofta som om inte ens de som skriver om konst kan undgå sin sömnigt dekadenta faiblesse för kitsch. Mystiska figurer och något obehagligt djur i månljus till exempel.
En av Danmarks bästa konstnärer sa en gång till mig att en bra målning gärna kan ha "noget kitsched ved sig". Men det var han det. Per Kirkeby. Inte nån himla prerafaelit.

Själv är jag inte lika säker på att min musiksmak alltid undgår kitschens domäner. Jag kan verkligen gå igång på "all the pretty horses" med Peter, Paul and Mary, och jag är så svag för Björn Skifs "Håll mitt hjärta" att jag nästan blir tårögd. Skifs har en urbra röst, och låten har en trovärdighet. Så är det med bra kitsch. Dålig kitsch, däremot, är som engelska bed&breakfast på 70-talet; rosor överallt och dessutom små porträtt av gråtande barn och flygande älvor.

Men Cohen, min Cohen. Hans Halleluja och Suzanne är inte bara sönderspelade, söndercoverade, och känslosamt über, de är också nostalgiska. Ja, jag hör det. Och jag lyssnar aldrig på dem. Men Cohen, min Cohen: Han gjorde så mycket. Han gjorde strålande låtar av den melodram som heter ensamhet och kärlek och jag vill/jag vill inte, här har du mig/fast ändå inte.

En av de bästa är den här: Ja, en av popens bästa låtar, för att det är poetisk kraft i texten, en ärlighet och en mystik samtidigt, och ett in i helvete bra sound och komp. Jag har sjungit, dansat, vaggat, efter den många gånger. Så många gånger att det är ofattbart att den håller för det. Men det gör den. Trots att den har "noget kitsched ved sig".

Sådan glädje också finns

Vivaldi, som jag aldrig hört honom spelas tidigare. Ljuvligt lätt, rytmiskt och frejdigt. Inget sötmeri.

Schubert för Bengt

Den här är för Bengt O, en av mina bloggvänner som dog igår. Jag hade egentligen aldrig tänkt mig att hitta vänner på nätet, och Bengt var ett strålande undantag. Jag beundrade hans bildning, hans humor och hans artiga esprit som tycktes ha viss påverkan från det Wienska klimat där han så länge vistades. Bengt var ju också efter åren i Bryssel och på departement, en av de kunnigaste på det ekonomisk-politiska området. Men aldrig att han gjorde stor sak av det; alltid dialogisk, självironisk och ödmjuk.

Vi hann ses och äta middag ett par gånger, vi gick på en konsert i närmsta kyrkan, vi gjorde en långpromenad i Bergianska trädgården. Det var lättsamt och vänskapligt. Och hans fru Moni var en lika vänlig bekantskap.

Jag tror Schubert passar stundens enkla allvar, och den kultiverade charm som utgick från Bengt.
Sista gången jag talade med honom i telefon, i September, sa han något om att han var trasig. Han lät som ett gammalt barn. Rösten var så snäll. Vi växlade ett par mail. Och nu inte mer.

No - I don´t want it darker

No no no, for Heavens sake, for my best friends, for aunt Augustas, for the little bastard thiefs of Liverpool train station, for the little old ladies with their pigeons in Kensington Gardens, for the gypsies in the fields and the romani outside the stores in Stockholm.

No thanks, I dont want it darker, not in Palestine, not in Aleppo, not in the kindergartens where weirdos do sex with children, no I don´t want it darker in Homs or in Bagdad, I don´t want the brigades of hunger and the falanges of ISIS sadists to meet under the darkest of heavens.

No and no, and I know, thats not what you meant. You meant you want it darker, because you were on your way to the darkness, and you saw, straight like a child into the melancholy heart, the sum of darkness aorund us, and the special forces of brutal politics who wanted it even darker. And that´s what your last heavy song is about. It´s not about nihilism. Anyway - not yours.

You were just making yourself ready. Without hallelujah. Just a straight stare into the dark.
Hineni. Hineni.
I'm ready, my lord

En värdig avslutning på Allhelgona

Maurice Duruflés Requiem. Tack svenska kyrkans alla musikaliska själar. Så vackert, så hänförande, så väl utfört av de många entusiasterna i orkester, kör och solon.

Men Tusen Tack för Bach igen

Lyssnat igenom en hel mängd musik efter en lång dag med möten: Joan Baez sjöng om Gud, Leonard Cohen sjöng om The Miracle to Come, Schuberts Trio Op 100 drog in mig i en lyrisk manlig rytm, och så till sist en snabb utflykt mot glädjens berg och försoningens överseende höjder. Dit är det bara, fullständigt, och hur lätt som helst att nå tillsammans med Johann Sebastian Bach.

Så här finns den - kultur och musik, det absolut vackra - som ingen fånig schism kan applicera på sin lilla idé om tillvaron. Bach slår ut den mentaliteten med en enda harmoni, med matematik som lek.

                                                               GLÄDJENS!

                                     För här kommer höjdpunkten i denna natt!

Bob Dylan - It´s allright Ma

Detta går inte att undvika en dag som denna. Min bästa väninna ringde och var så glad. Mindes en bok av Dylan som jag fått av en amerikan, och som vi läste långt innan allt det andra hände.
Här är en av hans bästa låtar i en rak inspelning.

Christine Ödlund på Magasin 3

Christine Ödlund, konstnär och komponist av elektronmusik, ställer ut på Magasin 3, i Frihamnen i Stockholm. Jag intervjuade och skrev om henne 2010, för Konstperspektiv. Texten finns här.
Här en länk till Magasin III. Ni har tid!

Acid Rock 2014

Vägg i utställningen. T.v. Nahuku 2016

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.

Glöm allt jag tidigare sagt om Schubert...

...och lyssna på det här temat, suverän inspelning från filmen Barry Lyndon. (Som ni väl har sett?
Och om inte - gör!)

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Carmina Burana - en av de vilda

Carmina Burana lyssnade jag ofta på när jag var ung. Pappa hade köpt den, kanske bland annat för att den var filmmusik i Sjunde Inseglet. Jag tände direkt på det vilda och ibland dissonanta krafterna i denna hädiska mässa. Och jag är dessutom glad att jag var med och sjöng den i kör - senare -  på den legendariska Geijerskolan.

Sen lyssnade jag på en hel del annat, Carmina Burana var lite bortglömd. Tills jag började intensifiera min klassiska lyssning igen för fem år sen och den fick en second wind, precis som jag själv..

Men jag tror aldrig jag hört en så bra inspelning som den här, oavsett lite brister i ljudupptagningen är klangfärgen helt to the point, dvs ofta furiös. Är även mycket förtjust i den baryton som, antar jag, sjunger den demoniske prästen. Han gör sin insats med stor kraft, viss fräckhet och humoristisk distans. Överhuvudtaget känns alltihop frimodigt, på ett i god mening amerikanskt sätt.
Tror knappt jag hört en mer sammansvetsad och rytmisk variant. I offer you - Carl Orff.


 

En riktigt bra version av Dylans Blind Willie McTell

"Well, God is in His heaven
And we all want what’s His
But power and greed and corruptible seed
Seem to be all that there is"

Så sjöng Dylan, redan för 20 år sen. Och nu, mina vänner, är det 

värre skit än någonsin med den saken. Men ändå, 

Här sjunger The Bob-ship understödd av Mark Knopfler.

Och så blir det sorgliga lite kul, ändå. 

En sång i regnet - Bon Iver

Bach rider in i Stockholm på en åsna

"Bach's music is the only argument proving the creation of the Universe cannot be regarded as a complete failure" 
Cioran

Sibelius och en rockstjärna *)

Det var alltför länge sen jag var på konsert, live. Men igår, efter solpromenaden hann jag till kyrkan i god tid för en bra plats. Väninnan som blivit hostig, kunde inte följa med. I gengäld satt jag tyst mellan två lika tysta kvinnor och försjönk i total receptivitet.

Man gör så här, om ni vill veta: Blundar och räknar ner från femtio till ett. Sen är man på nollan, och då kan man ta emot Hela Härligheten.
Just denna söndag var det Sibelius. Först några spridda stycken ur Peléas och Mélisande. Men - så skamlöst vackert! Det jag hör är nordiskheten, de små visorna som blev sånger som blev till slingor i Sibelius musik. Det finns ju heller ingen anledning att låtsas att nordiskheten inte finns. Att den inte är en av ens rötter. Och särskilt om man själv har sjungit delar av sångskatten i kör, några år.

Så att: Jag har börjat - som min gamla mamma - att hålla mycket av Sibelius. Romantisk är man ju, men har trots det hunnit fram till Terry Riley, och ändå; så lätt att intas av den gamle dystre och djupe och stundtals helt exxade finnen.

Det märkligaste kom förstås med hans violinkonsert i d-moll op.47. Jag har aldrig tidigare riktigt lyssnat in mig på den, bara hört en del i radio. Nu var en av Sveriges bästa violinister engagerade, Fredrik Paulsson, som med stor känslighet rockade loss på de ytterst svårspelade solopartierna. Använde hela kroppen, spelade som en Prince mer än som en Yehudi Menuhin, och med gypsy-feeling. Och det var så bra att det blev kul, som på en rockkonsert. Eller ungefär så. Men så slipper man ju överljuden och rundgången och gnisslet, och ser en man spela häcken av sig på världens minsta skiraste violin. Samtidigt som det råder full koncentration i hela det akustiska rummet.

Sibelius. Den gamle och dysterheten. Som samtidigt lyfter så vilt och dånande av kraft och längtan. Efteråt stående applåder och bravo. Såklart.

*) Tillägg: Nu är de två. Jag har hittat den senaste inspelningen från Sveriges Radio, med helt genial violinist i solopartierna: Jennifer Pike. Måste lyssnas på först: Länk här.

Här nedan en annan, och något tyngre version, av samma violinkonsert.
Särskilt bra är det mjukare partiet mot mitten.

Bach - nästan det vackraste jag vet

Valse Triste - Sibelius.

Sibelius. Nationalromantik. Jag vill tro att det är stora skogar och tungt fallande vatten - och en för musiker rätt bökig tempoväxling.

Men Valse Triste är också lätt. I god mening. Det vill säga - det är den så klart inte alls, för de som spelar, eller dirigerar. Jag har hört några olika inspelningar och fann till exempel den med Karajan distinkt och ändå djupt romantisk. Bitvis sockersöt. Något som inte är inneboende i musiken utan har mer med betoningar, fraseringar och sånt fint att göra. Karajans temperament var en ettrig vägvisare. Mot något som slutar i en dödsdans.

En annan inspelning, rysk, var för storvulet smetig och tappade sen greppet om rytmen. Ytterligare en tolkning - Stokowskis - blir rolig just därför att den snarare accentuerar det rytmiska. Den är på en gång resolut och alltför ivrig, och har dessutom rätt risig ljudupptagning. Men man känner anden även genom skrapet. Hos Stokowski finns några hästar med i valsen. Polska ryttare, med stövlar och sånt. Drama. Plötslig sorg.

Men så kom då Valse Triste äntligen till sin fulla rätt igår. Det var Esa Pekka Salonen som dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester på ett sätt som bara kan beskrivas som sublimt. Efter inledningens strängknäppar går valsen igång, böljande men lugnt, som över fält. Detta fält är kanske en rest av Salonens minimalistiska skolning och i så fall tackar man för den. Han låter musiken ligga ner och få fotfäste innan den drar iväg. Han växlar mellan lugnet och de förhöjda vilda fraserna. Till punkten där flöjter och violiner och bleck går upp i en sorts brusten glädje i högt tempo. Så tas de ner igen, ner i valsens svepande bort, i ett durrande orkesterljud, bort till nästan intet.

Här kan ni lyssna på hela Klassiskt på hemväg, och när ni får upp ljudslingan högst upp på sidan, kan ni fösa er fram till slutet på programmet. Där ligger Valse Triste. Där vinner Salonens tolkning ett hjärta. Och November en mening.

Målning, skiss, John Constable.

Vet inte om ni fattade länken. Det är alltså ett helt program, P 2 på hemväg, från Måndag den 17/11. Och Sibelius ligger sist i den tråden. Som jag nu ger er Här igen.